Snälla tomten ge oss...
Höstsäsongen går mot sitt slut och en liten sammanfattning är på sin plats. Så här i jultider är det omöjligt att inte drömma sig bort från verkligheten och lägga till Valencias drömvärvningar på önskelistan.
Valencias höstsäsong kan närmast sammanfattas likt Jesus färd mellan himlen och jorden, upp och ner och upp igen. Efter en hyfsad inledning, framförallt insatsen på Camp Nou, och med nio poäng på de fem inledande matcherna kändes laget på gång. Tre omgångar senare såg vi Valencia spöa Real Madrid på Santiago Bernabéu och spela precis så underbart som vi alla drömmer om. Efter den segern skrevs laget upp av massmedia och det började på allvar talas om ett nytt ligaguld. Med all rätt så höjdes förväntningar på laget ytterligare ett snäpp.
I svallvågen efter den imponerande fotbollslektionen los Ché gav Real Madrid följde en rad av, minst sagt, mediokra resultat. Endast en poäng av nio möjliga var resultatet av en formsvacka djupare än Victoria Silvstedts urringning. Laget reste sig dock och kunde i jornada 12, efter en något tursam seger, blåsa (!) Cadiz på alla tre poängen.
Detta gav laget den självförtroende-booze man så väl behövde och lagmaskinen började leverera igen. Fansen kunde återigen njuta av det vackra spelet och poängen rullade in som på beställning. Segersviten blev dock inte mycket längre än den genomsnittliga anställningstiden för en Real Madrid tränare. Efter ett oavgjort resultat hemma mot Bilbao i senaste omgången var laget nere på jorden igen.
Höstens matcher har tydligt visat att Valencias akilleshäl finns på högersidan. Miguel har dock spelat upp sig som högerback den senaste månaden och Curro Torres är förhoppningsvis snart tillbaka i matchform. Högerbacksplatsen känns därför hoppfull inför våren.
Högerytterplatsen har oftast delats mellan Angulo och Rufete. Ingen av dessa fagra herrar har imponerat under en längre period på mig. De kan båda två gå in och göra en kanonmatch ena omgången för att i nästa omgång vara direkt usla. Högre lägsta nivå önskas, tack!
Quique har även experimenterat med både Aimar och Vicente (!) ute till höger. Dessa tester har inte direkt varit några jättesuccéer. Aimar är bäst i mitten och Vicente är bäst till vänster. Punkt.
I mina våtaste drömmar bildar Villa, med Aimar bakom sig, ett giftigt anfall. Dessa fotbollskonstnärer får understöd av två andra bolltrollare nämligen Vicente till vänster och (nyinköpte) Joaquin till höger. Mmm!!
Ett anfall med en medelålder på cirka 24,5 år. Det vill säga de har många år i Valencia och inom toppfotbollen framför sig.
Jag är helt övertygad om att Joaquin skulle få en nytändning av ett miljöombyte och lyckas bra i Valencia. Han är en relativt ung spelare och en självklar god investering. Det som står i vägen för en eventuell affär är en förmodad hög transfersumma och självklart pajasarna som sköter övergångarna i Valencias styrelse. Med undantaget David Villa har de inte lyckats med någon lyckad försäljning/värvning på väldigt länge.
Så snälla snälla tomten ge oss trogna Valenciaistas en pånyttfödd Joaquin i julklapp. Vi har varit väldigt snälla under året som gått. Vi har fortsatt att stötta laget helhjärtat trots mediokra insatser och katastrofala värvningar.