Depors bitterljuva känslor mot Valencia stavas Djukic

Deportivofans har alltsedan en ödesdiger dag i maj 1994 hyst speciella känslor för los Ché. Det finns en koppling i hatkärleken till Miroslav Djukic. Här följer berättelsen om en av världens bästa backar med ett ögonblick som för alltid kommer följa honom.

Miroslav Djukic föddes den 19 februari 1966 i Štitar Šabac, Serbien-Montenegro, i landet som då hette Jugoslavien. Tidigt visste han att fotbollen var hans framtid, men hans far var inte lika övertygad om det. Det kan ha blivit Djukics största motivation till att lyckas. En dag blev han också en av La Ligas mesta och bästa utländska spelare genom tiderna. Vägen dit var inte lätt, han fick inget gratis.

Hans karriär började sent, men gick desto bättre därefter. Lokala laget Macva Sabac tog honom till sig i truppen 1986, Djukic var då knappt tjugo år fyllda. Där fostrades han av Sele Milosevic, som provade honom mer som pivote än back, men snabbt insåg Milosevic att Djukics förmåga var stor. Mycket stor.

Djukic spelade i Macva Sabac i två års tid och hann bli utnämnd till kapten redan under andra säsongen, nu 21 år gammal. Rykten om den nye förmågan började spridas och några större klubbar runt om i Europa började bevaka honom. År 1988, efter en magnifik säsong där Sabac kom till semifinalen i den nationella cupen, knöt storstadsklubben RAD Belgrad honom till sig.

Karriären sprang vidare. I RAD Belgrad blev han och Dejan Savicevic uttagna till U21 i EM år 1989. Under Djukics andra säsong i RAD, -89/90, utmärker han sig återigen som en av lagets stjärnor. RAD får ett flertal erbjudanden, bland annat från ett spanskt lag som då låg i Segunda Divisíon, ett lag som hette Deportivo de La Coruña. Även storklubben Röda Stjärnan la ett bud, det erbjudande som lockade Djukic mest om han fått välja själv. Deportivos scout Ballesta var dock säker: Djukic var rätt man för galicierna. Han skulle egentligen fyndat spelare i RADs storebröder, Partizan och Röda Stjärnan, men stannade två veckor extra i Belgrad bara för Djukics skull.

RAD hade trots framgångarna en del ekonomiska bekymmer och beslutar sig för att sälja honom till Deportivo. Fyrtio miljoner pesetas senare, (cirka 250.000 euro, en hyfsad summa i Segundan på den tiden) tog Riazor emot en okänd jugoslav, och Miroslav kom till en för honom okänd klubb vid en avkrok mot Atlanten. Varken klubben eller fotbollsspelaren var då medvetna om den viktiga epok som de skulle uppleva tillsammans under nittiotalet.

Allt annat än succé kan sägas vara en underdrift. Säsongen 1990 fick han spela de sista 5 omgångarna i Segundan och låg bakom 9 av de 10 poäng som spelades in och säkrade uppflyttningen till fotbollens finrum. Han blev ”Yuka” i omklädningsrummet och medverkade till den förvandling av Deportivo som förde dem upp till ett historiskt och ödmjukt topplag i Primeran: El Superdepor. Tränare Arsenio satte in jugoslaven på sin rätta plats som mittback med stor frihet i spelet.

Depors trupp var då komponerad av presidenten Augusto César Lendoiro och míster Arsenio Iglesias, udden utgjordes av en magisk trippel med extranjeros: Bebeto, Djukic och Mauro Silva och basen var en framgångsrik spansk besättning med storheter som Fran, Claudio, Alfredo och Manjarín. Några år senare, 1995, tog Djukic och Deportivo la Copa del Rey - i final mot Valencia CF - samt spanska supercupen 1996. Copa del Rey har varit en speciell cup för Valencia och Deportivo. Vinsten 95 kom efter en dramatisk match, den gången var det inte mynt som kastades ner på plan, däremot en kraftig tromb och regnskur som avbröt matchen vid ställningen 1-1. Den fick spelas klart tre dagar senare och då kunde Depor knipa segern. Kommer historen att upprepa sig?

Djukics livssöde, en straff

Det som alla trodde skulle bli Depors år var 1994, när ligan skulle spelas hem. Det var en sista avgörande match mot inga andra än Valencia CF - hemma på Riazor - i den sista omgången på hemmaplan - och i den sista minuten av matchen döms det till straff. En satt straff innebar en ligatitel för SuperDepor. Det hade stått 0-0 och Deporspelet var lite halvhjärtat. Närmsta konkurrenten FC Barcelona hade vunnit sin match och gått om så publiken exploderade av glädje när straffen utdömdes. Straffen var ännu inte slagen men många hade redan vunnit ligatiteln.

I Valenciamålet står en ung herre vid namn González som egentligen var tvåa bakom Zubizarreta. Han ville annat. Märkligt nog ska Djukic ta straffen. Normalt sätt tog Donato straffarna men han hade bytts ut en kvart tidigare. Bebeto vågade inte ta den efter straffmissar för bara några veckor sedan. Djukic klev fram. Spänningen är enorm, Deportivistas världen över håller andan och ännu fler tar säkert ut segern i förskott.

Pang. Block. Ingen titel, ingenting. Bara några jublande Valenciaspelare nere på plan som glädjs åt att González räddat straffen.

Först tomhet, sedan smärta. Det dröjde inte förrän beskyllningar och anklagelser gjorde sig hörda bland fansen, en dag de för alltid kommer förknippa med att förlora på målsnöret. Hur kände sig Djukic efter detta ögonblick? Fotboll är hårt, fotboll är känslor. Många år senare kommenterar Djukic sin miss med ”Endast människor som vågar ta risker kan missa en chans, men denna har blivit en del av min historia.”. Hans historia kunde ha tagit en helt annan vändning den där dagen i maj, om straffen gått i mål. Vilken annan fotbollsspelare som helst kunde ha gett upp karriären där och då. Men Djukic är inte den som ger upp så lätt. Han vågade ta en straff som var så avgörande.

Djukic bet ihop och fortsatte sitt spel för Deportivo. Han upplevde Arsenio, Toschack och Carlos Alberto Silva som tränare. Samtliga ansåg honom given i startelvan. Många Deporfans har kvar sin respekt för honom, trots straffmissen, för de fina år av fotboll som han presterade för blanquiazules, för att han var med att ta upp blanquiazules från Helvetet i Segundan.

Åren gick, 1997 var ödets nyck framme igen. Efter sju säsonger med Coruña bytte Yuka från blanquiazules till blanquinegros, till mardrömsmotståndarna, ligatiteltjuvarna. Till många Deporfans förtret. De finns många som för länge sedan kommit över den snöpliga straffsumpningen som innebar så mycket, men än idag vädras det unken morbo över Djukic och Valencia, som om det vore en ond pakt mot galicierna från Coruña. Ord som ”förrädare” förekom både här och där, trots det har Djukic många goda vänner i Galicien, bland andra Fran, Donato och Mauro Silva: ”Jag skulle kunna elda upp min hand för dom”, lär han ha sagt inför ett möte Depor-Valencia.

I Valencia tog fansen sig till honom direkt. Här inleddes en ny era i hans karriär. Djukic spelade sex säsonger med los Ché och bildade klassiska defensiva formationer med Carboni, Angloma och kaptenen Camarasa. Senare blev det compañeros i försvaret med Roche, Pellegrino, svenske Joakim Björklund och en ung Fabian Ayala. Och så Carboni igen, förstås. Miroslav passerade Hugo Sánchez som den utländske spelare som njutit av mest speltid i La Liga.

Under Djukics tid i Valencia såg han också tränarna komma och gå. Valdano -97. Ranieri -98/99, då blev han Copa del Rey-mästare efter segern mot Atlético med 3-0. Senare med Hector Cúper och dennes Europakampanjer. En intressant detalj under denna tid var Djukics verbala bojkott mot Santiago Cañizares som pågick över två år, efter att målvakten skällt ut honom inför hela publiken på Bernabéu. Det säger något om den sega viljan.

När Benitez så anlände till los Ché tog Valencia åter en ligatitel, den första och enda för Djukic efter alla år i La Liga. Visserligen var han då inte längre given i startelvan, men han var värdig som titelinnehavare efter alla goda år i Primeran, stigmatiserad av en enda straffmiss. Valencias ligatitel med Djukic blev ytterligare tändvätska för de som ville förbittra sig över Depors nederlag 1994.

Presidenten Lendoiro, som Djukic spelade för under sitt första år i Spanien, grinar nu över den avbrutna matchen på Mestalla. Han vill att discplinnämnden skänker segern till Deportivo för att det skulle vara orättvist mot dom att låta matchen spelas vidare. Och om den ska spelas vidare ska det vara på neutral plan, och naturligtvis ska RFEF stå för Depors utgifter för resor, med mera. Till viss del har presidenten rätt. Varför ska Depor få nackdelar av en incident skapad av någon i publiken på Mestalla? Livet är inte rättvist.

Presidenten är uppenbart frustrerad och har kommit med anklagelser om att Valenciabänken skulle ha uppviglat spelarna till fult spel och publiken till att påverka domaren(!). Vi lär får se mer morbo inom kort. Valencia och Deportivo möts snart i ligan igen, denna gång på Riazor. Míster Caparrós menar att man ska minsann visa att Riazorpubliken uppför sig värdigt. Riazor Blues sätter förmodligen upp några omogna banderoller igen, likt de gjorde första matchomgången på hemmaplan, men vad skulle president Lendoiro ta sig till om det inträffar en incident på självaste Riazor?

Lendoiro försöker säkert göra det bästa för sitt lag, men hur bra skulle det kännas som Deportivista att gå vidare på utomsportsliga grunder? Förmodligen lika illa som för los Ché om Lendoiro gör sig rabiat nog att låta Depor förlora på WO bara för sina principers skull. Han kan göra Deportivo en stor björntjänst genom sina oresonliga utspel. Morbon är mest är riktad från Coruña mot Valencia, alltså inte ömsesidigt, och i bakgrunden finns Djukics straffmiss på Riazor.

Och vad blev det av Djukic?

Miroslav stannade kvar hos los Ché tills år 2003, när han 37 år gammal lämnade för att trappa ner något och spela med Tenerife i Segundan. Efter en säsong på Kanarieöarna lämnade han tillslut skorna på hyllan, 38 år gammal och med 18 år inom toppfotbollen. Alldeles för tidigt om man frågar Carboni. Men sagan har inte riktigt tagit slut. Bara en vecka efter att Quique Sánchez Flores presenterats som ny tränare sommaren 2005 gjorde klubben det officiellt: Djukic är tillbaka i Valencia, som tränare i fotbollsakademin där canteran fostras. Han är tillbaka för att hitta och väcka de talanger som han själv en gång var.

Uppdatering 2008-03-09
Efter jobbet med Valencia CF's cantera har Djukic hunnit anta nya utmaningar. 2006 tog han över U21-landslaget som slog Sverige på bortaplan med 5-0 efter att ha förlorat i Novi Sad med 3-0. Under U21-EM 2007 gjorde han ett bra jobb med landslaget och förde dem till andraplats efter att ha slagit ut Italien, ett talangfullt Belgien och Tjeckien. 

Under 2007 tog han över Partizan Belgrad, som vid det tillfället var en i svacka, men på mindre än ett halvår fick han ihop spelet till en riktigt fin fotboll på hög nivå. Partizan kunde gått långt i UEFA Cup om det inte hade varit för fansens uppträdande i samband med matchen mot Zrinjski som innebar sanktioner. 

Under sommarens OS kommer han ta hand om Serbiens lag under de Olympiska Spelen i Peking.

(Tack till forumistan Zoran för uppdateringen!)


AMUNT MIROSLAV DJUKIC!

Spelstil
Extraordinär libero i backlinjen med klass och elegans i spel med boll. Defensivt effektiv och hade hög speluppfattning. Ren i sitt spel och tog få kort, en klippa i försvaret! Kall och modig. Älskade att ta bollar från motspelare.

Statistik
235 matcher och 5 mål för Valencia CF. 30 gula kort och 2 röda på 19417 minuter!
212 matcher och 11 mål för Deportivo.
27 matcher i Tenerife
49 matcher med Jugoslaviska/Serbiska landslaget

Karriär
Macva Sabac, 1986 - 1988
RAD Belgrado, 1988 - 1990
Deportivo de La Coruña, 1990 - 1997
Valencia, 1997 - 2003
Tenerife (Segunda), 2003 - 2004

Titlar
1 Copa del Rey med Deportivo, 1995
1 Spansk supercup med Deportivo, 1996
1 Copa del Rey med Valencia, 1999
1 Spansk supercup med Valencia, 1999
2 sånger Subcampeón i CL med Valencia, 2000 och 2001
1 Campeón de Liga med Valencia, säsongen 2001/02



Källor: ValenciaCF.es, Deportivo-La-Coruna.com, Ciberche.net, Spanska utbildningsministeriet


Publicerades första gången 2006-01-30.

0 kommentarer