Gästkrönika: El fuego (04) y el pájaro (06)
Den 20 oktober 2004 stod delar av Turia i brand men en ny Fågel Fenix har rest sig och svävar åter över Mestalla.
Den 20 oktober 2004 stod delar av Turia i brand. Kraftiga lågor slickade en himmel så kompakt av mörker att allt annat ljus försvann. Luften fylldes med tung svart rök. Resultattavlans ljus, Valencia C.F. 1 – 5 Inter de Milán, sved i mina ögon. Det sved så ögonen tårade sig, dropparna slog ner i den aska som elden lämnade efter sig, ett svagt pysande hördes för varje tår som föll.
När gryningens första ljus sakta spred sig i Turias huvudstad var marken täkt av aska, grå som en dimmig höstdag. En svag vind svepte genom askan. Allt var tomt, mitt hjärta var dränerat på hopp. Vi såg alla ett slaget lag, ett lag i förvirrig.
Mitt älskade lag var inget mer än en söndertrasad fågel, knappt det. Snarare en bränd borttynande fågel. Vars näbb som putsats inför våren, var krökt, Vicentes skada och saknad fick vänstervingen att hänga. Kanske började det redan då, det kanske var vid detta tillfälle som branden började. Högervingen försökte röra sig men utan resultat. Det två benen som varit styrkan tidigare var nu utan klor. Fågelns hjärta tycktes slå i otakt. Inget annat än en ihopkrupen fågel i ett buskage sökandes efter skydd en plats att läka. Men läkningsprocessen gick dåligt. Fågeln eller vad som var kvar av den låg där den låg, om än mer borttynad än innan, endast konturerna återstod.
Men så en vårkväll, kvällen den 15 maj 2005 hände något. Fågeln hade nu tynat bort helt, men på den plats i askan där den legat var det precis som om något rörde sig. En liten, liten rörelse. Det lät som en andhämtning, ett hjärta som slog. Svagt, svagt, men det slog. Jag är säker på att rörelsen eller andhämtningen satte igång i matchen mot Espanyol. Vi var uträknade, vinst mot Espanyol var ett måste för att nå en europaplats nästa säsong. Tidigt i matchen får vi Cañizares felaktigt utvisad och straff emot oss, 1 – 1. Uträknade, en man mindre och 1 – 1. Men vi tar ledningen igen, åter hopp men tappar den igen. Men detta var oväsentligt, vad som räknades var vad jag såg. Jag minns det som igår, det har etsat sig fast på min hornhinna. Bilden som sitter där är bilden av vår kapten. Albeldas glidtackling var aningen brysk, han blir varnad. Det är också oväsentligt, det är hans diaboliska ansikte i samma ögonblick. Jag minns det ansiktet. Där fanns vilja, något nyväckt. Hjärtat slog igen. Man kunde skönja konturerna av något.
Året efter började något hända. Vad var det som frodades där under askan?
En näbb stack upp, en inhemsk med rötter i Asturien. En näbb som rätats ut, inte helt utan skavanker men den fungerade långt över förväntan. Vi såg antydningar till klor på fötterna igen. Inte fullt så vassa som de borde vara, men även de mer än dugliga. Vänstervingen hängde fortfarande, men den läkte fint. Men framför allt pumpade hjärtat igen, och denna gång tycktes det slå i takt. På vingliga vingar bar det av genom, vad det sägs, Europas bästa liga.
Det bar nästan hela vägen, en poäng till och vi hade nått andraplatsen. Vilket givetvis är ett steg för lågt, men med tanke på att ett par månader tidigare legat begravda i en hög aska så var det ju framsteg.
För lite drygt två månader sedan var det dags igen, skulle vingarna bära?
Premiärturen gick lite vingligt, men med mersmak. Två veckor senare såg vi en fint utmejslad näbb som högg snabbt och skoningslöst. Vänstervingen tycks friskare än någonsin, högervingen är inte bara läkt utan helt ny, stöpt i Andalusien. Skarpheten på klorna går inte att ta miste på. När nu höstvinden sveper in från medelhavet över Turia, blottläggs vad som växt i askan.
Konturerna är borta och istället vilar en skugga över Turias huvudstad, skuggan vilar över den plats där lågorna slickade himlen för snart två år sedan.
Där röken låg svidande tät.
Där tårarna föll och slog ner i askan, där skådar vi nu något annat.
Det är skuggan av en fågel. En fågel som breder ut sina vingar. En fågel vars fjäderdräkt strålar av sällan skådad prakt. Det är en mäktig syn. En fågel så majestätisk att mörkret viker undan.
En ny Fågel Fenix har rest sig och svävar åter över Mestalla.
