En fjärdedel av säsongen avklarad.
Lite mer än en fjärdedel har spelats av La Liga. Som så ofta förr är det katalanerna Barcelona som leder. Hur går det då för det riktiga laget? Vi tittar på säsongsinledningen.
Innan säsongen började trodde jag att Valencia skulle ligga topp tre hela tiden, men nu när vi har sett spelet de senaste matcherna är det inte svårt att förstå varför. Man kan sammanfatta säsongen såhär långt som en enda stor skada.
Flera viktiga spelare har hamnat på den fruktade listan, inte som i hockey med sin plus/minus statistik, utan skadelistan. Det är så man ryser. Men jag vill nog mest ha Valencias skadelista till en komedi. Inte en vanlig där man skrattar lite, utan en riktigt överdriven historia där allt är jättekul. För det kan väl möjligen inte vara sant att man har halva laget borta?
Kanske borde fystränaren få sig en rejäl uppläxning, eller så kanske spelarna borde bänkas. Valet är svårt. Flores vet.
Men det är en spelare som gör extra ont när han är skadad, för att om någon skulle slita ut ditt hjärta och bara tejpa igen så skulle det med största sannolikhet kännas. Nämligen lagkaptenen och mittfältsdominanten David Albelda.
Senaste matchen jag såg, den mot Espanyol var den en fjunig yngling vid namn Miguel Pallardó som spelade i mitten. Det såg ut som att han hade ett par storlekar för stora skor. Och det skulle de allra flesta få om man försökte ersätta Albelda. Sen att den andra extremt rutinerade herren Baraja också var skadad vid tillfället.
Edú gjorde inget dåligt jobb däremot, men det är mer ansvarstagande när man spelar med en 20-åring.
Sen även vänsterkanten där Vicente saknas, och nu senast även Moretti längre bak i banan. Del Horno ska bli kul att se när han är kry, för det är en oerhört kompentent spelare. Tyvärr hann han knappt debutera innan han blev skadad. Men där på vänsterkanten hittar vi en av mina nya favoriter, nämligen David Silva. Vilken entusiasm. Underbart att se han springa. Vilken lirare. Vi byter kant. Joaquin. När han spelar som bäst finns det ingen bättre. Då är han absolut världens bästa högerytter. Det är ren kärlek att se Joaquin Sanchez Rodriguez löpa, dribbla och slå precisionsbollar.
Men han ser tung ut. Det är samma känsla som jag får när Kim Källström ska stega. Man hinner gå på toa, fixa popcorn, ta ett glas vatten, matteläxan, toa igen och sen tillbaks till TV:n innan han har kommit två meter i sin löpning. En Joaquin i form, det är världens bästa högerytter, och det behöver man om man ska vinna ligan.
Sen ännu längre bak finner vi Miguel. Underbar lirare. En kämpe av rang, och passar utmärkt i Valencias försvar.
Mitten är stabil med den pålitlige Ayala och Albiol. Sen att Marchena är på väg tillbaks gör inte saken sämre.
Kontentan vi drar till nästa fjärdedel är att vi inte hann med anfallet. Det är ganska litet, men vilken spets. Sen hoppas vi även att skadelistan har kortats ner avsevärt och att Valencia ligger där de ska, nämligen för alla andra lagen.
På återseende!
