Gästkrönika: Budbäraren från Arguineguín
Fredagen den 22 december låg fortfarande i sin linda då vintersolståndet inföll, vilket innebar nästan ett dygn höljt i mörker. Ur detta tunga mörker föds dock åter ljuset, då dagarna från och med nu blir ljusare och ljusare. Min förhoppning är givetvis att vårsäsongen 07 skall gå i samma tecken, att skademörkret förblir ett minne blott och att vi uppvisar ett bländande och vägvinnande spel.
Jag vill dock börja januari 07 med att lyfta fram och hylla en spelare som inte bara gått från klarhet till klarhet under hösten, utan som även lyckades prestera under den tunga svacka som så obarmhärtigt lamslog oss under senhösten.
Budbäraren från Arguineguín
I en tidsålder långt bortom vår sägs det att en pojke föddes på halvön Peloponnesos. Denna halvö är belägen i landskapet Arkadien, ett vackert landskap genom vilket floden Alfeios rinner för att sedan mynna ut i Joniska havet. Pojken lät inte vänta på sig, det sägs att han föddes på förmiddagen och redan på eftermiddagen när hans moder somnat smet han ut ur sin svepning och den grotta han fötts i, för att stjäla sin broder Apollons boskap. Han stal 50 kalvar av sin broder, vilket i sig är en bedrift, men innan han återvände till sin födsloplats och lindade in sig i sin svepning igen tillverkade han den första lyran. Vredgad över sin stulna boskap klagade Apollon hos Zeus och pojkens moder Maia. Modern menade att pojken varit insvept hela tiden och inte kan ha utfört dådet. Zeus den allseende hade dock bevittnat allt och historien uppdagades. Pojken blev tillsagd att återlämna boskapen han stulit, men mitt under den hetsiga ordväxlingen plockade han fram och spelade på den nytillverkade lyran. Musiken var så ljuv att Apollon veknade, han sa att i utbyte mot lyran, som senare kom att bli just Apollons symbol, så skulle pojken på behålla boskapen. Pojken som nu hade en boskapshjord att sköta skapade nu ytterligare ett instrument för att fördriva tiden vid vallningen. Panflöjten skapades således. Han nöjde sig dock inte med detta utan han skapade även en vanlig enkel träflöjt som även den kom att falla Apollon i smaken. För att komma över även detta instrument ville Apollon än en gång idka byteshandel. Apollon fick den enkla flöjten av pojken i utbyte mot den gyllen vandringsstav som han själv ägde. Den förgyllda staven kom pojken att använda som herdestav, vid vallning av sin boskap. Detta var födelsen av Hermes, gudarnas sändebud.
Spelaren jag ämnar lyfta fram föddes den 8 januari 1986, inte på en halvö, men väl på en ö. Närmare bestämt i Arguineguín, på Gran Canaria. Även om han inte var lika kvick som Hermes så har han ändå hunnit med en hel del trots sin ringa ålder. Färden gick för vår spelare till ett vackert landskap som präglas av den flod som rinner igenom det och mynnar ut i Medelhavet. Redan säsongen 03/04 spelade han för Valencia CF B, och producerade 1 mål på 14 matcher. Säsongen efter lånades han ut till SD Eibar, där han på 35 matcher nätade 5 gånger. Under dessa säsonger hade jag ingen aning om att vi hade en blivande storspelare inom de egna leden. Det var inte förrän under den gångna säsongen (05/06) som stjärnglansen nådde fram till mig som små ljusfragment. Gång på gång tyckte jag mig uppfatta att en utlånad spelare gjorde bra ifrån sig i Celta Vigo. Ni var ett par stycken som tidigt skrev om honom på forumen, men det var väl först nu som jag insåg att vi hade något stort på gång. Detta var födelsen av David Silva.
Åter till mytologin, Hermes kom att bli gudarnas sändebud. Han kom också att bli den gud som guidade de dödas själar ner till underjorden. Hermes sägs också vara den gud som bringar drömmar till människorna. Hans epitet var också vältalighetens – och tjuvarnas gud. Till sin hjälp att utföra sina uppgifter som gudarnas sändebud hade Hermes en bevingad hatt sin magiska stav samt ett par bevingade sandaler. Just de sistnämnda hjälpte till att prägla ytterligare kännetecken hos Hermes, nämligen hans smidighet och snabbhet. Karaktärsdrag som säkerligen kom till användning då han titt som tätt spelade övriga gudar ett spratt genom att stjäla deras tillbehör, Zeus blixtrar och Poseidons treudd var några av de föremål som han lagt vantarna på.
Detta är karaktärsdrag som vid en översättning till det gröna fältets språk även vår egen David Silva i mångt och mycket har. Silva tycks nästan, likt Hermes, sväva fram på planen. Ibland tycker jag mig nästan kunna skönja de svaga konturerna av ett par vingar vid hans fötter. Ett par vingar som på något magiskt sätt bär honom fram och låter honom glida undan de grossvis med tacklingar som följer hans väg. På samma sätt som Hermes kom att bli lyrans och vältalighetens skapare, rör sig Silva på planen. Hans sätt att spela kan nog liknas vid de toner som utvinns ur lyran då en gudom slår an dess strängar. Hans fötter fungerar som den vältaligaste retoriker när de utför sina dragningar och lämnar motståndaren utan mål i mun.
Tröja nummer 21 han knappt svalna förrän den var glödhet igen. Silva har fyllt ut saknaden av en kreatör, han har således lyckats med konststycket att få 10 plus 21 att vara just 21. Rollen som den klassiska nummer 10, regissören, samtidigt som han fyllt nummer 21 med just den glädje som det faktiskt handlar om, den glädje som tidigare bärare av tröjan visat upp.
En spelare som för mig var helt okänd för tre säsonger har på samma tid blivit en ny lysande stjärna på Turias himmel. Med tanke på hans ringa ålder så finns väl chansen att vid nästa anblick mot Turias himmel så nås vi inte av kyla och mörker utan av en flammande supernova som på ett smidigt och imponerande sätt svävar högt däruppe. En supernova som varslar om att våra motståndare bör hålla i treuddar och blixtrar, ett varsel om att;
En budbärare är på väg.
En budbärare som betyder lycka för oss och oro för er.
En budbärare som bringar drömmar till oss och mardrömmar för er.
En budbärare vars kännetecken består av två sammankopplade siffror som bildar ett magiskt nummer;
21.
