Sagan om Santiago Cañizares vol.2
En gigant mellan stolparna, en levande legend, en gud bland män. Kärt barn har många namn. Hans riktiga namn är Santiago Cañizares. Läs den andra delen i artikelserien om en av världens bästa målvakter.
Väl tillbaka i huvudstaden hade Cañizares nu förhoppningar om att få spela efter åren i Celta. Han kom nu till Estadio Santiago Bernabéu där spelare som Fernando Redondo, Manuel Sanchís, Fernando Hierro, och faktiskt hans nuvarande tränare Quique Sanchez Flores, spelade varje vecka. Men trots att han nu återigen flyttat till klubben fick han knappt spela någonting. Under säsongen 94-95 blev det bara två matcher i Uefacupen och en ynka match i ligan. Även fast han inte fick spela så var han i alla fall vara en del i en av världens bästa klubbar, och han fick chansen att spela mot stjärnor som han hade sett upp till ända sedan barnsben. Real gick faktiskt och vann ligan så han kunde trots brist på spelmöjligheter titulera sig själv som spansk mästare. Men alla som känner till Cañizares vet att han inte på långa vägar var nöjd. Han bet i det sura äpplet och fortsatte att spela för att bevisa att han var att lita på. Året som följde blev det mer spel för honom, han fick spela 12 matcher i ligan.
Eftersom att Real Madrid redan var ett enormt bra lag var det svårt att slå sig in, och det gick trögt för honom. Säsongen som följde fick han bara speltid i två av matcherna, och han kände att han återigen hade satts i frysboxen av Real. Men om han hade börjat tvivla på sig själv så skulle det snabbt bli slut på dem tankarna. Under säsongen 97-98 kom hans definitiva genombrott, både i Real Madrid och som fotbollspelare. Han fick stå i buren 26 matcher i ligan, och han spelade 6 matcher i Champions League. Dock stod han inte i finalen. Nu lyckades man inte kamma hem ligaguldet, men Champions vann man. Han hade vid den här tiden hunnit bli 29 år gammal, och var nu tvåfaldigt spansk mästare och vinnare av Champions League. Även om han inte fick spela under de år som de vann ligan var han självklart väldigt stolt, många av de drömmar han haft hade ju blivit sanna över de senaste åren.
Cañizares hade gjort en lysande säsong under det senaste året i Real Madrid, och telefonen började återigen bli het. Nu hade det gått fyra år sedan utflykten till USA, och det var dags för VM igen. Förbundskaptenen bad honom att följa med till Frankrike. Tyvärr blev det inget spel eftersom att den store Andoni Zubizarreta stod mellan stolparna. Men det var inte bara förbundskaptenen för Spanien som ringde. Det var ett ännu viktigare samtal som nådde honom, ett samtal som på många sätt har definierat honom som fotbollspelare och människa. Han svarade, och det var Valencia, klubben i skymundan av Barcelona och Real Madrid som ringde. Och de ville ha honom. Vem vet vad det var? Det kan ha varit det vackra landskapet vid kusten som lockade. Kanske var det att han hade svårt att cementera sin plats i Real Madrid-målet, eller chansen att prova något nytt och att få vara med och bygga upp ett lag med stor potential som han ville vara del av. Det kanske rentav var så att han bara var väldigt förtjust i apelsiner. Det är nog bara Cañi själv som vet, men oavsett vad det var så tog han ett avgörande beslut i hans karriär. Han tackade ja till spel på Mestalla. Real Madrid var ännu ett avslutat kapitel i en fantastisk fotbollssaga, men ett än mer fantastiskt kapitel hade precis fått sin början. Och ingen hade kunnat gissa att han blott nio år senare skulle vara en av Valencias största legender någonsin.
Den 1:a juli 1998 anlände Santiago Cañizares på Spaniens östra kust. Han kom till staden med hela världens ögon på sig. Med en strålande säsong i Real Madrid i ryggsäcken kom han till klubben under ledning av Claudio Ranieri, och den dåvarande presidenten Pedro Cortés García presenterade hans ankomst till klubben. I presskonferensen sade han att han kom till klubben för att ge dem titlar. Och det var exakt det han skulle komma att göra. För publiken var han känd som andremålvakten i landslaget och han som hade spelat ett tag i Real Madrid. Om han hade känt press när han gick till Real Madrid så var det ingenting att jämföra med det som var nu. I Spaniens fotbollsvärld var det stor rivalitet, och att gå till en av sina största rivaler var någonting som var väldigt känsligt. Samtidigt skulle han fylla ut handskarna på en av Spaniens största målvakter genom tiderna, som Cañizares hade levt i skuggan av i landslagströjan, Andoni Zubizarreta. Andoni hade precis lagt handskarna på hyllan, och jag tror att många tvivlade på att Cañi någonsin skulle kunna ersätta honom. Han fick den tuffaste tänkbara uppgiften för honom som målvakt, kanske den tuffaste uppgiften som någon målvakt kunde ha på den tiden, och på samma gång visste han att det handlade om att vinna fansens och klubbens hjärtan. Att bevisa att han innerst inne var en ”Ché”.
Under två månader efter ankomsten till Valencia fick han vara med och träna med laget, och innan någon visste ordet av var ligan igång igen. Säsongen 98-99 innebar ett nytt spännande år med nya spelare och lag som kämpade om ligaguldet. Under augusti, närmare bestämt den 29:e, kom debuten i den vit-svarta tröjan. Det var mot Atletico Madrid som Cañi för första gången fick spela i Valencia, och han inledde vad som skulle bli en lång karriär med en 1-0 vinst på Mestalla. Förtroendet för honom av klubben och tränaren växte allt eftersom månaderna gick och han fick stå i målet samtliga matcher som Valencia spelade under året. Och han gjorde det på ett strålande sätt. Efter föregående års fiasko som slutade med en niondeplats lyckades Valencia spela hem en fjärdeplats i ligan, bara en poäng från att få stå på pallen. Laget spelade bra säsongen ut, och Cañizares var en av de största orsakerna till detta. Han fick till och med ett eget smeknamn. Det var hans nära vän Claudio Ranieri som gav honom smeknamnet ”El Dragón”, eller draken. Någonting annat som han i allra högsta grad var delaktig i var att Valencia lyckades knipa Copa del Rey-titeln efter en överlägsen vinst mot Atletico Madrid i finalen. Han hade slagit sig in både i laget och i fansen hjärtan på en enda säsong. Och bättre skulle det bli.
Året som följde fick han inte lika mycket speltid i klubben. Valencia fick nu en ny tränare efter att Ranieri bytt klubb, och den nya tränarens namn var Hector Raul Cuper. Cupers ankomst till klubben gjorde att Cañizares fick kämpa för sin plats som förstemålvakt i klubben. Hans utmanare hette Andrés Palop. Under säsongen som gick fick Cañi spela 23 matcher i ligan och Palop 15. Konkurrensen i målet ledde till att Valencia hamnade på en tredjeplats och säsongen hade gått Valencias väg. Man hade nu ett otroligt bra lag som hade gjort fantastiskt ifrån sig i ligan, och ännu bättre i Champions League. Valencia hade för första gången i historien lyckats gå hela vägen till final i den ärofyllda cupen efter att ha slagit ut konkurrenterna Barcelona i semifinalen. Men en ännu tuffare uppgift väntade. Real Madrid i finalen. Cañizares hade storspelat under hela säsongen, och han skulle nu få chansen att möta sin gamla klubb och bevisa att de hade haft fel som inte trott på honom.
Redan innan matchen var Valencia nederlagstippat. De hade ett bra lag, men Real Madrid var extremt stora på den tiden och att lyckas vinna över dem krävde nästan ett mirakel. Den 24:e maj 2000 var D-dagen. Valencia skulle på Stade de France för första gången spela en Champions League final. Och det var första gången för Cañizares också. När matchen blåstes av var det en elektrisk stämning i luften och en större tillställning är svår att föreställa sig. Det var enormt för fansen, för klubben, resten av spelarna och inte minst för Cañi att få vara där, känna den svala kvällsluften, att känna lukten av gräset, att få vara på en av världens mäktigaste arenor med hela världens ögon på sig. Men ju längre matchen led blev det allt mer uppenbart att det inte skulle ske ett mirakel denna kväll. I den 39:e minuten gjorde en viss Fernando Morientes det första målet. I det 67:e kom det andra, och slutresultatet spikades när 3-0 kom i den 75:e minuten. Valencia hade förlorat, men det känns ändå inte som att de var förlorare. De hade ju trots allt haft den bästa säsongen på trettio år. Cañizares var besviken efter matchen, det märktes. Han tog förmodligen på sig en del av skulden till förlusten. Men inom Valencia hade han redan uppnått status som kung och fansen hyllade honom med att sjunga hejaramsor i hans ära. De ville se mer av honom i klubben i framtiden. Han hade sökt lyckan i många klubbar, men nu var han äntligen hemma.
