Sagan om Santiago Cañizares vol.3
En gigant mellan stolparna, en levande legend, en gud bland män. Kärt barn har många namn. Hans riktiga namn är Santiago Cañizares. Läs den tredje och sista delen i artikelserien om en av världens bästa målvakter.
Om han inte var förstemålvakt året innan så var han i alla fall gjuten mellan stolparna 00-01. Som något av en kultfigur för Valencia följde ett spännande år. Han hyllades från alla möjliga håll för sina insatser och det sades att han var orsaken till den senaste tidens framgångar. Han fick spela 37 av 38 matcher året som följde och laget spelade till sig en femteplats, och ännu en finalplats i Champions League. Ett år minus en dag hade gått sedan nederlaget mot Real Madrid och de som utmanade om guldet var nu Bayern München, ännu en storklubb. Matchen spelades detta år på San Siro i Milano, och det blev en mycket mer spännande match än den för ett år sedan. Redan i den tredje minuten fick Valencia straff, en straff som Mendieta enkelt satte. Det såg ut att kunna gå vägen denna gång. Ända tills Bayern fick straff strax efter avspark av andra halvlek. Stefan Effenberg steg då fram och slog en straff som Cañizares inte kunde rädda. Matchen slutade 1-1, och det blev dags för straffläggning, ett helt nytt fenomen för Cañi i stora sammanhang.
Stämningen var ännu mer elektrisk än för ett år sedan, stadion höll nästan på att explodera. Cañi intog sin position i målet. Med utsträckta armar inväntade han den första straffen. Han gick åt höger, men straffen gick högt över målet. Alla tillresta Valenciasupportrar jublade. Straffläggningen hade sin gång och det blev både jubel och tårar från publiken. Cañi släppte in en straff. Kahn släppte in en. Cañi släppte in en till, likaså Kahn. Men det fick ett abrupt slut. Cañi släppte in en straff för mycket. Och när Oliver Kahn räddade Pellegrinos avgörande straff så jublade Bayern Münchens supportrar. Valencia hade förlorat sin andra raka Champions League-final, och Cañizares var otröstlig. Han bröt ut i storgråt och Kahn försökte trösta honom, men förgäves. Ännu en final, ännu en svidande förlust, och Valencia fick åka hem till Spanien med ännu ett silver.
Även om föregående säsongs förlust i finalen av Champions League vägde tungt på Cañizares axlar så skulle han snabbt glömma allt vad förluster och nederlag heter. Säsongen som följde lyckades Valencia spela hem ligaguldet med en överlägsen seger. Det blev inte ens spännande på slutet, man vann ligan hela sju poäng före tvåan Deportivo. Efter den sista matchen mot Real Betis bokstavligt talat exploderade hela stadion i jubel och konfetti fyllde luften. Spelarna samlades för att fira klubbens första guld sedan säsongen 70/71 och det var ett obeskrivligt ögonblick när Cañizares fick lyfta bucklan mot skyn och ta emot fansen enorma jubel. Denna gång grät han inte. Nu log han som aldrig förr, och man kände hur stolt och otroligt lycklig han var. Det blev 32 matcher för Cañizares som nu var en av fansen mest omtyckta och en av klubbens mest ansedda spelare. Han hade varit med och spelat hem Copa del Rey titeln redan första året, och tre år senare hade han spelat hem klubbens femte guld.
Nu hade fyra år gått sedan det senaste världsmästerskapet, och han skulle äntligen få vara i rampljuset och vara förstemålvakt. Det hade klubben och landslaget försäkrat honom om. Men den väl omtalade aftershave incidenten, som involverade en tappad falska med rakvatten och en avskuren sena i foten, stoppade honom från spel och han blev omsprungen av Real Madrids Iker Casillas som sedan dess har varit landslagets nummer ett. Men det verkade inte påverka varken hans självförtroende eller spel. Åren gick i Valencia och Cañizares gjorde den ena lysande säsongen efter den andra. 03/04 lyckades han vara med och spela hem ännu ett ligaguld, bara två år efter det första. Detta var klubben sjätte, som de knep fem poäng före tvåan Barcelona. I ligan släppte han endast in 25 mål på 37 matcher, och gick fem matcher i rad utan att släppa in ett enda. Man sade till och med att guldet var hans förtjänst. Föga förvånande blev han hyllad som en av Valencias bästa spelare, och en av världens bästa målvakter. Spelarna firade under natten efter bortamatchen mot Sevilla och togs sedan emot vid flygplatsen dagen efter av hysteriska fans. Firandet pågick en lång tid, och spelarna hyllades som hjältar. Inte minst Cañizares som hade haft sitt bästa fotbollsår någonsin.
Under 2000-talet hade Cañizares alltså hjälpt en klubb som var länge hade varit utan stora triumfer till att spela två Champions League finaler i rad och vinna ligan två gånger. Detta inom loppet av fyra år. Samma år som det senare av dessa guld kom, spelade man även final i UEFA-cupen mot Olympique Marseille på Ullevi. Efter att ha förlorat två finaler fick han nu äntligen vinna en cup, även om UEFA-cupen är lillebror till Champions League. Valencia vann matchen med 2-0 och man märkte att Cañizares var oerhört stolt över att få ha varit med att delta i klubbens framgångar, någonting som han allt som oftast har påpekat i intervjuer. När matchen och firandet var slut gick han som så många gånger av planen efter att ha spelat en stormatch. Men det var skillnad. Nu gick han inte av planen efter att ha förlorat. Nu gick han av planen som vinnare.
Efter UEFA-cup finalen gick det trögt. Han spelade inte ens 30 matcher under året, och klubben slutade sjua. Det var absolut ingen tillfällighet. Laget var och är beroende av Cañi, han är den som håller ordning bak i planen och han gör ett fantastiskt jobb. Nästa säsong kom han tillbaka och spelade 36 av 38 matcher, och vips hamnade Valencia på en tredjeplats. Ingen tillfällighet här heller. Det är nästan ett av naturens samband, Cañizares är lika med succé. Han personifierar ordet och har så gjort under alla år i Valencia.
Nu har vi gått halvvägs in på säsongen 06/07. Cañi är inne på sin nionde säsong med klubben och har själv hunnit fylla 38 år. Han kan se tillbaka på en fotbollssaga fylld av glädje, tårar, vänskap och gemenskap. Han famlade omkring i mörkret tills han till slut hittade till klubben i sitt hjärta, Valencia, som han har representerat i den största delen av hans liv. Hans insatser har varit ovärderliga för klubben och i många fall är det inte Valencia som definierar honom, utan han som definierar Valencia. Under denna fantastiska karriär har han dessutom hunnit spela 46 landskamper för Spanien. Han har blivit hyllad av legenden Peter Schmeichel, som rankar Cañizares som världens bästa målvakt. Drömmarna som liten pojke gick i uppfyllelse. Han har blivit hatad av väldigt få, och älskad av oerhört många världen över tack vare hans enorma hjärta och att han har förmågan att alltid få folk omkring honom att skratta. Detta bevisade han inte minst när han en gång dök upp på en träning efter att ha färgat det vanligtvis blonderade håret blått, och fick sina lagkamrater att tappa hakan. Utöver en fantastisk målvakt är han också en inspiration för andra och han förkroppsligar verkligen uttrycket: ”where there is a will, there is a way”.
Men han är inte bara en av världens bästa målvakter, utan även en av de äldsta. Han har spelat fotboll på proffsnivå i nästan 20 år. Han har fått se, hört och vara med om det mesta som går inom fotbollens fantastiska värld. Många säger att han är slut som målvakt och de kanske har rätt i att hans karriär på planen är slut. Men jag tror att dem har fel i en sak. Någonting säger mig att sagan om Santiago Cañizares inte är slut. Någonting säger mig att sagan om Santiago Cañizares bara har börjat.