Med blandade känslor
Valencia fortsätter leka med sina supportrars känslor. Kasten mellan total glädje och komplett depression är snabba.
La Liga är helt otroligt bra för tillfället. Det finns inte ett lag som inte kan slå det andra. En snabb titt i tabellen och man hittar så bra lag som Celta Vigo, Villarreal och Real Betis indragna i nedflyttningsracet. Faktum är att från lag 20 upp till lag 9 ligger i farozonen. (Varav såväl lag 20 som 19 verkar fast förankrade med ett blystäd i bottnen)
Alla kan slå alla ja…Valencia gör inget undantag i detta. Efter en fantastisk seger mot Barcelona är inte hyllningsorden och diverse andra superlativer långt borta. Men för en gångs skull tänker jag faktiskt hejda mig, åtminstone för en kort stund.
Efter 0-3 i arslet förra helgen mot Getafe började många kuggar snurra. Något var inte rätt. Personligen funderade jag i banorna kring om det berodde på Quiques oförmåga att leda laget eller om det berodde på en usel inställning hos spelarna och vad som då legat denna till grund. Med bitter smak konstaterade jag någon form av blandning och har gått och småsurat hela veckan. Valencia hade ju åter en gång sumpat ligatitelchansen…trodde man.
Men som sagt, inget är givet i årets upplaga av La Primera División. Valencia känns som typexemplet. Tillåt mig illustrera:
Valencia startar ligan otroligt bra. Man radar upp seger efter seger och man vittrar guld i Turias huvudstad.
Valencia drar på sig en vagnslast med skador och ser ut att sumpa allt vad ligaguld heter, man fasar till och med för en missad UEFA-plats. Poängförlust efter poängförlust radas upp. Hopplösheten når sitt klimax någon gång runt skada 12 och sjätte raka matchen utan seger. Såväl Barcelona som Sevilla ser ut att glida ifrån.
Men så händer något, igen. Både Sevilla och Barcelona börjar tappa konceptet, Valencia får tillbaka spelare och radar upp sex raka ligasegrar och helt plötsligt är man på en CL-plats igen.
Man pendlar konstant mellan hopp och förtvivlan/uppgivenhet. Pendeln kränger så snabbt att den snart borde trilla av. Låt oss då hoppas att den trillar av åt rätt håll.
Hur som helst så känns det hopplöst. Jag sitter och försöker njuta av en makalös seger mot Barcelona men kan bara cyniskt tänka ”Jaha, men nu förlorar de väl igen nu nästa omgång när man åter en gång fått upp hoppet”. För samtidigt som det varit en kul och spännande säsong så har det hittills också varit en emotionellt väldigt tung säsong för en Valencianista.
Hur mycket mer pallar man?
Hur mycket som helst, bara det leder till guld.
En sak har jag sent omsider insett hur som helst. David Villa betyder sjukt mycket för Valencia. Skulle man dela ut ett MVP i La Liga skulle det nog i år få gå till Villa. Åtminstone sett till säsongen hittills.
Valencia med eller utan Villa är som skillnad mellan natt och dag. Mot Barcelona stod han åter en gång för viktiga avgöranden. Den här gången gjorde han inget eget mål men slet som vanligt som ett djur och spelade fram Angulo till det euforiskt förlösande 1-0 målet.
Spelarbetyg kommer men jag tänker gå händelserna i förväg och säga lite vad jag tycker om vissas insatser.
Marchena – OJ! Det var längesedan man såg honom så bra och jag måste medge att jag var tvungen att backa min inspelning av matchen (var tvungen att se i efterhand) för att försäkra mig om att det verkligen var ”klossen” Marchena som slog drömpassningen ut på högerkanten som föranledde 2-0 målet av David Silva. Makalöst är bara förnamnet. Att Marchena sedan dominerade mittfältet defensivt jämte Albelda gör inte saken sämre.
Moretti var en annan som imponerade. Ruggigt bra ikväll! Så även Ayala. Albiol var klumpig som vanligt men stod för första gången på ett bra tag på rätt plats i banan. Tyckte mig se en skymt av den Albiol som höll på att ta sig in i den spanska VM-truppen i våras. Formtopp på ingång? Det lär behövas mot tåget Inter som inte stoppar för något för tillfället. Återstår att se om det blåsvartrandiga tåget tar stopp i betonggrisarna Albelda, Marchena, Ayala och Albiol.
Klockan är nu 03:00 när jag skriver detta. Just nu pyser jag av upprymdhet; en känsla som bara en riktigt speciell fotbollsmatch kan ge en. Jag kan inte säga att jag jublar utan det är med en knuten näve jag retirerar mot sängen; en knuten näve som vill säga att ”nu jävlar släpper vi inte det här…"
¡Amunt Valencia!
