Fortis in adversis, humilis in secundis
Efter en blytung förlust på Bernabéu stadion återstår det bara en CL plats att kämpa om, ligaguldet hamnar någon annanstans. Vi räckte in till, inte i år heller.
Timmar har gått sedan Perez Lasa stoppade pipan i munnen och förkunnade att Real Madrid besegrat Valencia. Ljudet ifrån pipan ekar fortfarande i skallen. En avblåsning som kom med det tunga beskedet att vi ännu ett år blir blåsta på titlarna. Kvar finns bara en tomhet.
Det är så enkelt att skylla på yttre faktorer för gårdagens förlust. Visst borde kanske Gago ha blivit utvisade i första halvlek och kanske var frisparken billig som Beckham senare förvaltade och som kom att avgöra matchen. Men för en gångs skull tänker i alla fall inte jag snöa in mig på detta och bli bitter över alla andras misstag. Denna gången är det dags att rannsaka vårat eget lag.
Jag kan förstå att spelare i matcher mot sämre lag i vardagslunken ibland kan ha svårt att tända till hundraprocentigt och den riktigt heta inställningen uteblir. Men en match mot Real Madrid på mäktiga Bernabéu stadion, dessutom i ett läge där utgången av matchen var livsavgörande, borde ha varit tändvätska nog. Den riktiga entusiasmen saknades hos många Valenciaspelare igår. Alla var inte beredda att gå över eld och vatten för att ta tre poäng. Man hade inte den brinnande glöden i ögonen. Det pratas idag om att det var en jämn match och med lite flyt kunde Valencia ha fått en poäng med sig. Jag tyckte det syntes tydligt att de vitklädda Madridspelarna var beredda att offra mer för att vinna än vad Valenciaspelarna var. Varför väljer så många att gömma sig bakom klyschor och skylla allt på otur?
Alldeles för många spelare nådde inte upp till sin normala nivå. Alldeles för många spelare valde att gömma sig istället för att kliva fram och gå i bräschen. Det verkade som om man sprang runt och hoppades att någon annan skulle fixa det här, man alibispelade. Spelet kändes statiskt och utan den nödvändiga finessen i de avgörande lägena. Med undantagsvis för en bra period i inledningen av den andra halvleken, underpresterade Valencia när det gällde som mest. Det är väl det som är skillnaden mellan vinnare och förlorare, vinnarna kliver fram i de heta och avgörande matcherna, förlorarna blir tagna av stundens allvar och viker ner sig.
Vi har under de senaste två veckorna blivit påminda om hur oerhört fort de kan svänga i fotbollens värld. För dryga två veckor sedan var drömmen om både ligaguld och en Champions League triumf levande i allra högsta grad. Ett sent mål av Essien och en svart kväll i Madrid senare sitter vi med skägget i brevlådan. Nu får vi följa den rafflande avslutningen i ligan och Champions League på avstånd, med en bitter känsla inom oss som säger; de kunde ha varit vi. Man blir yr bara man tänker på det.
Det är närmast ett lidande att sitta och se sitt älskade lag underprestera på det sättet. Man sliter sig i håret och slits mellan hopp och förtvivlan. Det är så mycket känslor att det inte går att beskriva hur humöret och ens sinnestillstånd vandrar upp och ner under en match. Valencia spelade i sitt svarta bortaställ och just becksvart är det som kanske bäst beskriver den tomheten som fanns efter matchen.
Nu handlar det om att rädda det som räddas kan av den här säsongen, nämligen en Champions League plats. 7 matcher återstår och av topplagen är det bara Zaragoza vi ställs mot. Inga ursäkter kommer att tillgås om Valencia hamnar utanför topp 4.
Bryt ihop och gå vidare.
I dessa mörka stunder får vi aldrig glömma - Fortis in adversis, humilis in secundis - Stark i motgång, ödmjuk i medgång.
Nästa säsong så jävlar…
AMUNT VALENCIA!
