Gästkrönika: Khepri – ett eko genom tiden
"Det enda ljud man hör är det där kraftiga susandet i huvudet och sitt eget hjärtas slag, tunga, förtvivlade, långsamma slag, och så tanken; nu är det över."
Trots Los Chés sorti ur Champions League har jag vid ett par tillfällen bänkat mig framför sändningen vid kvart i nio tiden. Det är något visst med just tiden kring kvart i nio, det är en tid som varslar om något speciellt. Jag led då vi på matchens sista spark skickades ur denna förnäma turnering. Det positiva vid fortsatt följande av Champions League är att jag slipper den där sjuka nervositeten som infinner sig när Los Ché spelar. Nu kan jag lugnt luta mig tillbaks och njuta av spelet, rent estetiskt alltså, då den där riktiga känslan givetvis inte kan infinna sig då vi som sagt åkt ur. En som dock inte fått respass utan i allra högsta grad är kvar i turneringen är Kaká. Han fullkomligt flyter fram på planen, slår millimeter passningar till adressaten och hans finter, ja vad skall man säga?
Men det ligger något stort bakom Kaká eller snarare spelare som Kaká. Nämligen spelare som Gattuso och Ambrosini. Spelarna som bär vatten och sliter i det tysta, de som aldrig kameramännen filmar (i vanliga fall, Gattuso är ett undantag). Nåja nu är detta en krönika som varken skall hylla eller handla om Milan. Den skall istället ta sin början i just dessa vattenbärare. Spelare som alla lag vill ha men inte möta. Spelare som inte bara sliter utan också eldar på resten av laget. Chelsea har Makelele, han börjar bli till åren och det tycks som om Essien är efterträdaren. Det finns många, jag lämnar de andra namnen därhän. Den spelare som vi har är Albelda, och det är ett namn som bär långt. Vissa säsonger har jag inte riktigt kunnat utröna hur hans rygg mäktat med belastningen av allt vattenbärande och alla bördor som vilat där. Att hans stämband inte tagit mer stryk efter alla tillfällen då hans pådrivande ord lyft fram de där sista krafterna hos medspelarna som legat begravda djup där inne.
Låt oss förflytta oss ett par tusen år tillbaks i tiden, till det forntida Egypten där vi finner Albeldas motsvarighet. Mellan sanddynerna och ökenhettan finner vi Khepri, en av det de inte alltför kända gudarna. Idag ser vi Khepris avbildning mer eller mindre utan att veta om det. Han avbildades som en skalbagge, eller rättare sagt en skarabé. Guden i form av en skarabé som lyfte upp solen på sin rygg och förflyttade den på himlen varje dag. Han såg alltså till att gryningen kom där som en brand i horisonten varje morgon, att solens livgivande strålar varje dag, året runt bringade liv och ljus till alla levande väsen i Egypten, och resten av världen. En uppgift vars betydelse inte går att förringa. Skarabén kom vidare att bli symbolen för liv, återfödelse och inte minst den personliga själen.
Det är väl denna själ som alla Makeleles, Gattusos och inte minst Albeldas placerar i en radie kring mittlinjen och sedan arbetar utifrån. En uppgift som är ack så viktig. Visst är det en fröjd för ögat att se Silva, Vicente, Ximo och Villa släppa lös sin magi. Visst är det fantastiskt att se frisparkar som tänjer fysikens lagar till bristningsgränsen. Dribblings och frisparksmagi som framkallar den där ilningen längs ryggraden. Men för att dessa kvickfotade magiker skall kunna utöva sin magi krävs spelare som just Albelda. Spelare som står där när magin inte fungerar eller går snett. Dessa spelare som bygger grunden till övriga spelare. Vi har ytterligare en spelare som fått kliva fram då vår egen kinesiska mur tvingats ge vika i mittens rike. Då muren fallit har ytterligare en utpost funnits, Ayala, som skall falla innan försvarslinjen är bruten.
Vare sig vi vill det eller inte så kommer det dock en tid då varken Albelda eller Ayala längre står där som två skyddande sköldar. Ayala tycks endast ha ett par månader kvar, om inte ryktet som den spanska brisen för med sig stämmer; att han skall köpas tillbaka innan han hunnit flytta. Jag hoppas ryktet stämmer, frågan är bara hur mycket man vågar hoppas. Kanske bäst att räkna med att han är förlorad vid säsongens slut. Samma sak gäller med Albelda, hans dagar hoppas jag verkligen inte är räknade än på flera år. Även om han i mina ögon inte riktigt har gått att känna igen, kanske är det kontraktstvisterna som ställt till det, kanske är det den olyckliga skadan han ådrog sig som spökar. Vad det än är så är det något som inte stämmer. Han har inte lyckats bära solen med samma stolta prakt över Turia som tidigare säsonger. Gryningsstrimman har tagit allt längre tid på sig att infinna sig vid horisonten. Något är det som saknas. Det har funnits sprickor i såväl muren som stämbanden under säsongen, det är tydligt. Det säger väl en hel del om Albeldas betydelse antar jag.
Men låt oss gå vidare, låt oss inte gräva ner oss i det som inte fungerat. Låt mig istället lyfta fram en anledning att blicka framåt, det finns flera men jag har koncentrerat mig på en. Tanken med krönikan är faktiskt att gå ett steg längre tillbaks i planen än till mittcirkeln. Till en spelartyp som jag är än mer förtjust i än den vattenbärande mittfältaren. En spelare vars arbete kanske inte spänner över lika stora ytor som den rörliga vägg som placeras ungefär ett par meter nedanför mittlinjen och som arbetar därifrån.
Jag talar om den spelande mittbacken, eleganten i mittlåset. Återigen till semifinalen i Champions League. Milans Nesta har det jag talar om. Han stod förmodligen inte felplacerad vid ett enda tillfälle i senaste matchen. Vi har vår motsvarighet i Ayala, än så länge, som sagt än så länge. Den spelande mittbacken var det ja, finns det något som kan toppa detta?
Skulle väl vara om man fick fram en mittbackselegant, som kan ta steget upp på mittplanen, spärra all framfart och se till att magikerna får lite lugn och ro samt utrymme att utföra sina konster. En hybrid av Albelda och Ayala med andra ord. Vi började se konturerna redan förra säsongen, men nu är det inte bara konturer längre. Denna säsong har konturerna börjat fyllas ut till en hel bild. En bild som klarnat om inte annat genom just Champions League spelet. Bilden av en blivande stjärna visar oss Raul Albiol.
Jag hoppas fortfarande på mycket av Albelda, främst att han blir Los Ché trogen, men också att han hittar tillbaks till sitt rätta jag. Att han än en gång kan samla kraft och lyfta upp solen på axlarna och bära den praktfullt. Jag är dock säker på en sak, det kommer en tid då han inte orkar utföra uppgiften längre. En tid då någon annan måste ta över ansvaret. Ett ansvar som jag med en viss oro har funderat över vems axlar och rygg är starka nog att inte bara bära uppgiften, utan göra det med värdighet. Svaret slog ner som en blixt i mig.
Skådeplatsen är Mestalla, det är den 6 mars 07. Returmöte mot Inter. Efter 2-2 i första matchen så räcker ett oavgjort resultat så länge det hamnar under just 2-2. Allting ser bra ut, men i slutminuterna inträffar något. Cruz blir framspelad till ett perfekt friläge. En märklig och otäck känsla lamslår mig. Den där känslan av att tiden står stilla, känslan av att omgivningen försvinner. Allt ljud runtomkring en tycks upphöra. Synfältet mattas av till ett tunnelseende. Det enda ljud man hör är det där kraftiga susandet i huvudet och sitt eget hjärtas slag, tunga, förtvivlade, långsamma slag, och så tanken;
nu är det över.
Då händer det, jag vaknar ur chocken. Susandet i huvudet försvinner och synen återvänder. Det som bryter chocktillståndet var en smäll. Smällen från Albiols kirurgiskt precisa brytning av Cruz framfart. I samma ögonblick som jag såg bryningen såg jag något mer. Jag såg en reflektion som ett eko genom tiden. Ett eko som slog både bakåt och framåt. I Albiols brytning såg jag själen från den gamle Albelda. Den Albelda som den 15 maj, för nästan två år sedan, i matchen mot Espanyol bjöd på det där mytomspunna diaboliska leendet efter en tung glidtackling. Men jag såg något mer. I Albiols glidtackling reflekterades också Ayalas hjärta och precision. En precision som få mittbackar begåvats med. Själ och hjärta, reflekterat i en och samma spelare, Raul Albiol.
Jag tyckte jag såg något mer, något mäktigare och än mer storslaget.
Jag tyckte mig se solen lyftas upp igen.
Jag skymtade en ny gryningsflamma i horisonten.
Jag tycktes mig se födseln av en ny gestalt.
Födseln av en blivande Khepri.