Descansa en paz, Antonio Puerta!
Jag sitter i katolska kyrkan på Södermalm och gråter. Jag har precis tänt ett ljus för Antonio Puerta och sitter med knäppta händer och gråter.
Egentligen är det en bisarr situation. Jag, en icke troende man från Stockholm sitter i tårar i en katolsk kyrka över en 22-årig spanjor som ryckts ifrån oss. Djupt tragiskt, men det handlar om en människa jag aldrig ens träffat. Vad är det som berör så mycket? Varför känner jag denna sorg som är både äkta och stark?
Fotboll är starka känslor. Åt alla håll. Den nästan djuriskt starka antipatin mot ärkerivalen visar idag sin andra sida. Jag blir rörd av bilderna från Sevilla, där människor i alla åldrar samlats utanför sjukhuset iklädda sitt lags färger. Jag ser hur en gråtande Bético kramar om och försöker trösta en ännu mer gråtande Sevillista. Kanske en bror eller kompis, kanske en främmande människa i starkt behov av en annan människas tröst.
Fotboll engagerar, det vet vi. Men varför blir just jag så berörd?
Kanske är det för att jag såg Puerta kollapsa i lördags. Jag satt och hejade fram mitt kära Sevilla när Antonios hjärta gick sönder och förstod, precis som de flesta andra ingenting. Det såg riktigt obehagligt ut, jag trodde att han svalt tungan men att lagkamraten Dragutinovic snabba agerande räddat honom. När Antonio lunkade av planen blåste jag mentalt ”faran över”. Kanske är det därför? För att jag och alla andra känner sig lurade? Han var ju ok igen! Gör så att allt är ok, någon!
Kanske är det för att jag i går natt drömde att Antonio dog som det nu känns extra tungt. I morse när jag vaknade slog jag upp datorn det första jag gjorde och konstaterade lättat att han fortfarande levde. "Nu klarar han sig", tänkte jag då. Har ni någonsin gjort så? Lurat sig själv att nu är allt bra "för att..."
Eller är det inte fotbollsrelaterat? Är det vetskapen om att Antonios fru är havande i åttonde månaden som gör att det känns extra orättvist? Som tvåbarnsfar är det såklart helt fruktansvärt att tänka på att hans barn kommer växa upp utan att ha lärt känna sin far och jag kan lova att det var helt underbart att komma hem till en bamsekram från min snart tvååriga ängel, Isabel och ett jättesmile från Sigrid, vårt nio månader gamla lilla charmtroll.
Det kan också vara att det är en liten bit Sevillismo som ryckts undan. Puerta var en utmärkt ambassadör för vår klubbs filosofi att satsa på egna ungdomsspelare. Reyes, Ramos, Navas, Puerta och Capel. Några exempel på den delen av klubbandan, Sevillismon, som utgörs av undomssatsningen. Nu är en del av den borta för alltid.
Eller är det just hans unga ålder? 22 år. Det är inte en ålder att dö. Det är en ålder att börja leva! En ålder då livet börjar ta form. Speciellt för en så rasande stor talang som Antonio.
Där har vi det. Löftet om vad som komma skulle. Jag har följt honom från hans tid i canteran, till debuten i a-laget 2004. Jag gladdes å hans vägnar då han debuterade i den Spanska landslagströjan förra året. Antonio Puerta skulle gå hela vägen. I år skulle bli hans år. Det låg i luften på något sätt. Vilket naturligtvis gör hans död så mycket värre.
Löftet om det som komma skulle infriades aldrig. De första kapitlena i boken om Antonios liv var skrivna. Både karriärsmässigt och på det personliga planet. Nu får vi aldrig veta vad som skulle stått i kommande kapitel och det är nog det som gör mig så berörd och så in i helvete ledsen.
Jag vet egentligen inte varför jag blir så berörd. Av alla dessa anledningar och 1000 till. Men det känns skönt att kunna dela med sig av sorgen i ett forum där alla förstår att jag blir så berörd. Varför kanske inte är en fråga man skall ställa sig över huvud taget i stunder som denna. Varför kanske inte är adekvat, så länge jag vet att det inte bara är jag. Och det vet jag. Jag blir rörd av alla kondoleanser på vårt forum. En liten tröst är det.
En liten tröst är det..
Descansa en paz, Antonio Puerta! Vila i frid, Antonio Puerta! Vi saknar dig.
