La Historia del VCF - Del 2
Historian om klubben med en fladdermus som symbol går vidare. Valencia går in i 40-talet och börjar så sakteliga bygga upp något som i 60-talet utmynnar i Europacupframgångar.
40-talet
I kölvattnet av det spanska inbördeskriget försvann en del av de spelare som varit med och kämpat med klubben för dess uppflyttning till Primera División, vidare fick klubben en ny ledning. Den militära ledningen som tog kontroll över klubben var knappast några större fantaster av den professionella fotbollen, snarare tvärtom. Valencias hemmaborg Mestalla var mycket illa tilltygad efter massiva bombningar under inbördeskriget och hela klubben låg i ruiner.
Det var inte fören Major Gímenez, som varit president i Valencia sedan den militära ledningen tog kontrollen av klubben, överlät makten till dåvarande vicepresident Luis Casanova som klubben och Mestalla sakta började resa sig ur sina ruiner. En nyprojektering och återuppbyggnad av klassiska Mestalla skedde kort efter det och arenan rymde 22 000 nu åskådare. Under ledning av den nya presidenten Luis Casanova så kom också klubbens första riktiga storhetstid, laget tog hem La Liga-pokalen hela tre gånger och Copa de España två gånger under loppet av tio säsonger.
I grunden var laget till stora delar det samma som hade spelat upp Valencia från Segunda till Primerasto, toppat med “la delantera electrica” bestående av legender som Epi, Amadeo, Mundo, Asensi och Gorostiza. Under åren fick man också stor hjälp av den nystartade klubben Club Deportivo Mestalla, det som senare kom att kallas Valencia Mestalla.
Den första nationella pokalen togs hem till Valencia genom vinsten i cupen 1941. Tillsammans med en tredjeplats i ligan och flera landslagsspelare i truppen fick Valencia de meriter som placerade klubben som en av de stora i Spanien. Under 40-talet var det nämligen betydligt större prestige att vinna den nationella cupen än la Liga.
Under säsongen 41-42 bärgades så den första titeln i la Liga efter en fantastisk säsong, där laget satte ett nytt målrekord för ligan med 85 mål på 26 matcher. Stor bidragande orsak till målrekordet var Mundo som gjorde hela 27 mål under säsongen. Nästkommande säsong kom visade inte laget upp samma kvalitéer som säsongen innan och säsongen blev inte någon större framgång. Säsongen efter det, 43-44 tog laget hem ytligare ett en serieseger till Mestalla. Man ledde faktiskt la Liga hela säsongen, från början till slut. Den tredje seriesegern tog man hem under säsongen 46-47. Till skillnad från tidigare år då laget vunnit så man inte lika överlägsna denna gång, ligan avgjordes först i sista serieomgången. Tre lag hade kämpade om guldet in i det sista, Atlethic Bilbao, Atletico Madrid och Valencia. Bilbao hade det bäste utgångsläget inför avslutningen, men spelade bara 3-3 mot Deportivo, medan Atletico förlorade hemma mot storebror Real Madrid. Valencia vann sin match med 6-0 mot Gijón och tog sitt tredje mästerskap på målskillnad, något man fick besked om via telefon.
När så 40-talet led mot sitt slut gjorde också Valencias gyllene generation detsamma, ett generationsskifte var på ingående. Men de åldrande stjärtarna avslutade det framgångsrika 40-talet med att än en gång vinna Copa de España i Barcelona.
Puchadesåren
Början av 50-talet förde med sig ett nytt fantastiskt lag från Spaniens östra kust och staden Valencia, under ledning av legenden Antonio Puchades (bilden). En grabb som var uppvuxen i staden och fått sin fotbollsfostran i Club Deportivo Mestalla. Men trots att laget spelade bra fotboll och spelarna höll ytterst hög klass så blev det magert med titlar under 50-talet då Di Stéfanos Real Madrid och Kubalas Barcelona dominerade la liga.
Det som kom att kallas Gran Mestalla blev en realitet under 50-talet, hemmaborgen Mestalla fick sin kapacitet mer än fördubblad då den efter ombyggnad rymde hela 45 000 åskådare. En sådan ombyggnad var inte direkt billig och den finansiella bördan som denna förde med sig gick ut över laget som inte kunde förstärkas vid ett flertal tillfällen då behovet fanns.
Valencia presterade bra i både ligan och cupen, laget spelade till sig flera höga ligaplaceringar utan att vinna dock. Dessutom nådde man också ända till cupfinal i Copa de España. Under säsongen 51-52 gjorde Mestalla så bra ifrån sig i Segunda att man var på väg att flyttas upp till Primera, något som vållade stor debatt i både staden och klubben Valencia. Efter hårda diskussioner bestämde man sig dock för att samarbetet mellan Mestalla skulle fortsätta på samma basis som tidigare. Funktionen klubben fyllt sedan den grundades 1944 skulle man hålla fast vid trots att man nu spelade i samma liga, nämligen att utveckla spelare åt Valencia.
1954 lyckades så klubben efter ett par år utan några titlar äntligen säkra en titel igen. I finalen av Copa España fick man sin gruvliga revansch på Barcelona, som man hade förlorat emot i finalen av samma tävling två år tidigare. Triumfen var en av höjdpunkterna för Valencia under ledning av tränarlegenden Quincoces. Efter segern i cupen så genomgick Valencia en övergångs period då som fansen inte hade mycket att fira under. Under resterande delen av årtiondet var man inte närheten av att fira några större triumfer vare sig i cupen eller ligan, detta trots att man hade spelare av hög klass.
1957 drabbades regionen av en översvämning som inte bara förde med sig materiell förödelse på klubbens kontor i Avenida Suecia utan också ett par ordentligt magra sportsliga år för de svartvita. Något som i sin tur ledde till att dåvarande presidenten Luis Casanova valde att stå åt sidan och dra sig tillbaka från rampljuset efter nästan två årtionden vid rodret. Under ledning av den nye presidenten Julio de Miguel så inleddes 60-talet med stora framgångar ute i Europa.
Valencias första Europaäventyr
De Miguels intåg i klubben medförde ett nytt decennium av framgång för klubben. En av de första höjdpunkterna under 60-talet var deltagandet i det som kallades Mässcupen (föregångaren till Uefacupen), en turnering öppen för städer där det hölls mässor. President de Miguel lyckades också värva en brasilianare vid namn Waldo Machado till klubben, en spelare som skulle visa sig besitta utomordentligt goda fotbollskvalitéer. Dessutom blev Machado en av los Ches största målgörare genom tiderna. På hemmaplan i ligan gick det dock lite trögare.
Valencias första Europacupmatch gick av stapeln 1962 och för motståndet stod de engelska giganterna Nottingham Forest. Få trodde att Valencia skulle ha en chans att vinna på bortaplan men laget slog både fansen på hemmaplan och motståndarna med häpnad då man gick och vann med hela 5-1. I nästa match ställdes Valencia öga mot öga med schweiziska Lausanne innan man stötte på italienska Inter i kvartfinalen. Valencia triumferade med 2-0 hemma och lyckades spela till sig ett oavgjort resultat i Milano, matchen slutade nämligen 3-3.
I semifinalen mötte man ungerska MTK Budapest som man gav en ordentlig lektion i konsten att spela fotboll då man vann med 3-0 hemma och 3-7 i Budapest. I finalen 1962 års upplaga av Europacupen väntade en gammal men välbekant fiende; Barcelona. I en av Valencias mest förkrossande triumfer någonsin blev katalanerna hemskickade med en 2-6 förlust i bagaget, tusen på åter tusen Valencianästas firade sitt lags triumf på Mestalla. Valencias första Europacuptitel var ett faktum efter man spelat 1-1 i Barcelona.
Året efter lyckades laget återigen spela till sig en plats i finalen då man på vägen dit slagit ut tre skotska lag (Dunfermline, Celtic och Hibernian) och dessutom italienska Roma i semifinalen. För motståndet i finalen stod denna gång jugoslaviska Dinamo Zagreb. Första matchen spelades i Jugoslavien och segrande ur den bataljen avgick Valencia med 2 mål mot 0 efter mål av Waldo och baskern Urtiaga. Inför 50 000 åskådare på Mestalla kunde man ta hem sin andra raka trofé efter ytligare en 2-0-seger.
1964 lyckades man återigen ta sig till final i den finaste av turneringar för klubblag, denna gång efter att man slagit ut lag som Rapid Wien, ungerska Ujpest och Köln. Ännu en gång stod ett spanskt lag för motståndet i finalen, denna gång var det Zaragoza leda av "los cinco magnínficos". Urtiaga gjorde Valencias mål i det som skulle bli en första finalförlust i Europacupen, Zaragoza vann matchen med 2-1 efter mål av Villa och Marcelino.
Efter några magra år blev man så 1967 återigen klara för en final, denna gång i Copa España. I denna besegrades Bilbao med 2-1 och nu kunde Valencia för fjärde gången ta hem pokalen till Mestalla. Detta innebar att man året efter fick delta i Cupvinnarcupen, i vilken man efter segrar mot nordirländska Crusaders och rumänska Steaua sprang på tyska Bayern München. Valencia hade varken kvalitéer eller fru fortuna på sin sida denna gång och åkte ut mot München, med bland annat Beckenbauer och Sepp Maier i laget. Efter det följde ett par år med trofétorka innan det återigen var dags för nya framgångar på 70-talet. Denna gång med en Madrid-legend vid rodret, Alfredo di Stéfano.
*Tack till Adnan Cavka för översättning av Hans Kr. Langes text på Norskefans. Texten baserad på fakta från Valenciacf.es. (Samtliga bilder från samma sida)
La historia:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4