La Historia del VCF - Del 3
Vi rör oss in i 70-talet och legenden Alfredo di Stéfano sätter sin prägel på Valencia. Men sedan anländer klubbens utan tvivel största profil genom tiderna - "El Matador", även känd som Mario Kempes.
Alfredo di Stéfano
Året var 1970 och Di Stéfano knackade på dörren till ett krisande Valencia som inte vunnit någon större titel på tre år. Med honom som tränare kom också en första chans att återigen ta hem en titel till Mestalla under 70-talet. Han ledde laget till final i Copa España, för motståndet stod hans gamla lag i vilken han blivit en levande legend, Real Madrid. Matchen spelade i staden där Valencia tidigare förlorat två tidigare cupfinaler, Barcelona. Traditionens kraft är stark och det blev samma utgång denna gång också, för tredje gången förlorade man en final på Montjuïc.
Di Stéfano (bilden) byggde ett nytt lag från grunden, högsta fokus låg på den bakre delen av laget, med defensiv styrka som kan jämföras med dagens lag. Säsongen startade dåligt i ligan för Valencia, men lite i taget repade sig laget form och man klättrade i tabellen. Efter en fantastisk seger över Barcelona på Nou Camp, visade man på allvar vad målet med säsongen var när den började. Inför den sista ligaomgången lede Valencia la liga med en respektive två poäng över Barcelona och Atlético Madrid. Valencia förlorade dock den sista matchen mot Españyol, men eftersom varken Barcelona eller Atlético lyckades sina matchen. Valencia tog återigen hem ligan på målskillnad då båda de jagande lagen spelat oavgjort. Man spelade också till sig en cupfinal samma säsong, chansen att ta den första dubbeln sedan 1944 var plötsligt en verklighet. Dessvärre lyckades inte laget upprepa triumfen från 40-talet då man föll med 3-4 efter bra spel i finalen.
Påföljande säsong deltog laget återigen i den finaste av europaturneringar men deltagandet blev en besvikelse då man åkte ut i tredje omgången mot Ujpest. I ligan lyckades man inte försvara sin titel utan slutade tvåa, cupen slutade med ytligare en finalförlust, denna gång mot Atlético Madrid. Återigen följde ett par relativt magra år en finalförlust, i den nystartade Uefacupen, som man fick delta i efter andraplatsen i ligan åkte man ut mot jugoslaviska Crvena Zvezda.
Presidenten de Miguel drog sig tillbaka under 70-talet och hans efterträdare Casares utmärkte sig mest för att det var han som låg bakom köpet av området i Paterna där dagens träningsanläggning ligger. Valencia gjorde under Casares tid sina första stora värvningar av utländska spelare då man värvade den maliske landslagsmannen Salif Keita, österrikaren Kurt Jara och något senare också holländaren Johnny Rep, som kom från storklubben Ajax.
El Matador
Näste president ut var José Ramos Costa, som under sin tid av sin som president fick uppleva cup triumf 1979 och seger i cupvinnarcupen påföljande år. Återigen medförde en ombyggnad av Mestalla, denna gång i samband med VM 1982, att klubben hamnade i ett par tunga år rent ekonomiskt. Den stora anledningen till dessa triumfer var anställningen av paraguayanen Heriberto Herrera som tränare. Med sig från Sydamerika hade han en argentinsk spelare vid namn Mario Kempes mera känd vid sitt smeknamn El Matador.
Mario Kempes (bilden) anses än idag vara den störste spelaren som någonsin satt sin fot på Mestallas gräsmatta iförd Valencias tröja. Detta beror inte bara på hans stora framgångar med det argentinska landslaget utan också för sitt arbete i Valencia. Han var en stor anledning till de framgångar Valencia firade bland andra genom att vinna skytteligan i Spanien vid två tillfällen. Med sin stora karisma ledde han också laget till de två ovannämnda triumferna.
Samtidig som Kempes utmärkte sig som måltjuv, gjorde försvararen Ricardo Arias sitt för att stabiliteten i laget skulle bestå. Arias är en stor spelare i Valencia av en annan anledning än Kempes, han innehar nämligen rekordet i flest matcher i den vita dräkten. Detta efter 16 års trogen tjänst i klubben.
Säsongen 78-79 nådde Valencia finalen i cupen ytligare en gång efter att ha vänt ett 1-4 underläge från den första matchen mot Barcelona genom att vinna med 4-0 på Mestalla. Finalen spelades i Madrid och Vicente Calderón där 25 000 Valencianistas hejade fram sitt lag i huvudstaden. Segern blev ett faktum efter två mål av Mario Kempes vilken sköt Real Madrid i sank och titeln till Valencia. Framgången firades stort i Valencia men det var bara början på framgångarna.
Med cupsegern kom också deltagande i cupvinnarcupen året efter. På vägen till finalen spelade Valencia ut lag som FC Köpenhamn, Rangers, Barcelona och Nantes ur turneringen. Väl i finalen väntade engelska storklubben Arsenal. Påhejade av ca 7 000 los Che på Heysel stadion i Bryssel lyckades dock inte laget bryta dödläget på 120 minuter och matchen fick avgöras på straffsparkar. Denna kunde knappast ha fått en sämre start då självaste el Matador brände Valencias första straff. Arsenals ville inte vara sämre och brände också sin första straff. För Valencia följde sedan fyra raka fullträffar. Det gjorde det dock för Arsenal också. Valencialegenden Arias satt Valencias 6.e straff enkelt i mål bakom Arsenals målvakt Jennings. När sedan Rix bränt Arsenals 6.e så kunde kaptenen Saura lyfta Valencias nästa kontinentala pokal; En pokal som för övrigt räknas som en av de viktigaste i klubbens historia.
80-talet
80-talet inleddes som 70-talet hade slutat, med framgångar i Europa. Efter segern i cupvinnarcupen, blev man också kvalificerade för den europeiska supercupen som spelades över två matcher mot de regerande Europacupmästarna Nottingham Forest. Första matchen som spelades i England slutade med resultatet 2-1 till hemmalaget. Dock slutade returen på Mestalla med 1-0 till Valencias fördel och man vann således på supercupen på bortamål.
I serien låg man länge bra till, men saknade två av de största stjärnorna från säsongen innan, Mario Kempes och Fernando Morena. Mario flyttade hem till Argentina och River Plate inför säsongen och Morena flyttade hem han också och laget hamnade till slut på en femteplats i ligan säsongen 81-82. Sedan var det dags för VM 1982 på hemmaplan i Spanien och klubben rustade upp Mestalla ordentligt så att denna skulle uppfylla FIFA:s krav. Säsongen efter var en parentes i lagets historia med några få höjdpunkter som segrar över Barcelona i ligan och mot Manchester United i europaspelet men dessutom glädjande var Kempes tillbaka i Valencia.
Inför den sista matchen säsongen 82-83 låg Valencia på nedflyttningsplats i ligan, och man var beroende av både seger i sin egen match men också resultatet i andra matcher. För motståndet i sista matchen stod ingen mindre än titelaspiranten Real Madrid. Trots skillnaden i ligaplacering så vann Valencia 1-0 och räddade sin plats i högsta ligan då de tre lagen som låg före i tabellen alla förlorade sina matcher.
De två nästkommande säsongerna blev parenteser, och dåvarande presidenten Ramos Costa förlorade sin position i klubben som nu hade en skuld på 2000 miljoner pesetas. Den stora ljuspunkten i allt mörker var en canterano som kom upp genom Mestalla; Gomez Colomer Fernando, en spelare som kom att spela en stor roll längre fram.
Den verkliga besvikelsen kom säsongen 85-86. Efter en förlust med 6-0- mot Real Sociedad fick tränaren Valdez sparken av klubben, och in steg legenden Di Stéfano för att reda upp eländet. Dessvärre lyckades han dock inte och efter 55 säsonger i högsta ligan kom det tyngsta ögonblicket i Valencias historia; nerflyttning till Segunda.
*Tack till Adnan Cavka för översättning av Hans Kr. Langes text på Norskefans. Texten baserad på fakta från Valenciacf.es. (Samtliga bilder från samma sida)
La historia del VCF:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4