Valencias moderna legender, #4 Amedeo Carboni
Hjärta och general. Amedeo Carboni hade det som krävdes för att lyckas, inte bara som fotbollsspelare utan även som italienare i Spanien. Många är de som försökt men ingen annan italienare har lyckats så bra i Spanien som ”Il Capo”.
Tiden då Carboni härjade på Valencias vänsterkant är förbi. ”Lyckligtvis” kanske någon skulle tillägga med tanke på vilken säkerhetsrisk denna hetlevrade vänsterback alltid utgjorde. Spelmässigt allt som oftast väl med på noterna men som antytt, temperamentet försatte den gode Carboni i en del prekära situationer och inte minst hans lag för den delen. Steget mellan en briljant glidtackling och en brutal benbrytarkapning var aldrig långt för italienaren.
Bland buskar och bär
Carboni föddes 6:e april 1965 och växte upp i staden Arezzo, beläget i den vackra och mytomspunna provincen Toscana. Bland buskar och bär kom Amedeo att bli en hårdjobbande försvarare. Karriärens första steg togs i lokallaget AC Arezzo där han gjorde sina första professionella matcher mellan åren 1980 och 1983. Sedan bar det iväg på ett års kort äventyr i provincens storlag – Fiorentina. Men lyckan blev inte fullgjord utan Carboni återvände till Arezzo och gjorde ytterligare en säsong. Via Bari, Empoli och Parma och åter någon mellanlandning i Arezzo hamnade Carboni till slut i Sampdoria där karriärens första stora titel bärgades. Sampdoria tog säsongen 88-89 hem den italienska cupen, mer känd som Coppa Italia. Säsongen därpå lyckades man dessutom vinna Cuppvinnarcupen, cupen som inte längre existerar efter att Svennis Lazio lyckades lägga vantarna på pokalen 1999. Att det skulle vara ett beroende samband förefaller dock vara osannolikt. Carboni hade turen med sig och lämnade sedan Sampdoria för Roma. Samma säsong som han var ny in i laget tog Roma hem Coppa Italia. I Rom stannade Il Capo hela sju år.
Karriären i Valencia
Valencia värvade italienaren som med åren kommit att få vara kapten i Roma dessutom. Carboni blev en institution i Los Ché lagbygge och en hörnsten för alla de kommande tränarna att bygga laget kring. Carbonis meriter och rutin talar för sig självt men han var också duktig på att föra sig själv muntligt. Trots sin yviga stil blev Carboni mycket populär i såväl ledningen som bland fansen. Inte sedan Mario Kempes dagar vågar jag påstå att någon utländsk spelare blivit så uppskattad som Amedeo Carboni. Meriterna ja…Valencia med Carboni i laget var framgångsrikt. Carboni hjälpte laget till en Copa del Rey-titel 1999 samt två andraplatser i Champions League. Inte minst var han med och tog laget till de två senaste ligatitlarna 2001 och 2004 utan också de två senaste europeiska titlarna (UEFA-cupen och UEFA-Supercup). Under sin sista säsong blev han den äldste spelare som någonsin gjort en match i La Liga, 41 år gammal, 1 månad och 10 dagar. Utöver detta är han dessutom den äldste spelaren att någonsin vinna en UEFA-pokal.
Steget ut i tystnaden...
Det har skrivits och talats en del om det de senaste åren. Vi har fått se dokumentärer och intervjuer och en rad annat om detta fenomen. Jag pratar om det beryktade steget man som fotbollsspelare tar när man lämnar rampljuset och kliver in i tystnaden. George Best har fått bli skräckexemplet för många om hur det kan gå. Gianluca Pessotto är ett annat. Alla spelare klarar inte av att hantera tystnaden som blir efter den aktiva karriären. En del spelare har satsat allt och offrat saker som t.ex. utbildning och saknar ett skyddsnät att falla i när karriären tar slut. Carboni gick inte i den fällan men vem vet vad framtiden kommer visa, för det är ju trots allt inte mer än två säsonger sedan Carboni slutade. Hur som helst så var Carbonis karriär redan upplagd när det tog slut på planen. Han skulle minsann bli sportchef i Valencia och basa över klubbens inköp och försäljningar.
Med facit i hand kan vi säga att det inte blev en lyckad deal för Carboni. Kanske var det som så att han försökte anamma samma stil på planen som på kontoret, det vill säga att ta tjuren vid hornen och skoningslöst försöka få sin vilja igenom. Alla vet att det inte alltid är så gångbart på en ”normal” arbetsplats (även om jag verkligen drar mig för att kalla förhållandet på Valencias klubbkontor för normalt i dessa dagar). För att göra en lång historia kort kan vi väl säga att beslutet att placera en spelare som blivit petad av en tränare, i en position över denna tränare och på så vis i en handvändning kasta om hierarkin, inte var ett så lyckat beslut. Sprickan mellan Quique Sánchez Flores och Carboni blev enorm. Den fanns sedan innan men blev bara värre av denna situation. Efter ett år med bråk om värvningar hit och dit var det Carboni som fick lämna jobbet istället för Quique.
Om Carboni någon dag återvänder till klubbens administrativa topp återstår att se. Jag både hoppas och tror faktiskt det. Kanske rentav som tränare? Oavsett vad som blev gjort och sagt i detta senaste (jag är dum om jag säger det ”sista”) kapitel om Carboni så kan vi i alla fall konstatera att Carboni utan tvivel är en av de absolut största och mest färgstarka personligheterna som någonsin beträtt Mestallas matta. Med Carboni har ordet ”karisma” fått ett ansikte och jag kan mer eller mindre garantera att vi inte hört och sett det sista av det ansiktet ännu.
Fakta
Namn: Amedeo Carboni
Född: 6:e april 1965, Arezzo - Italien
Debut i Valencia: 08/09/1997 mot FC Barcelona
Position: Vänsterback
Statistik i Valencia: 401 matcher (eller 32997 minuter), 2 mål och 99 gula och 14 röda kort.
Landskamper: 18 stycken
Titlar med Valencia:
Copa del Rey 1999
Spanska Supercupen 2000
Ligaguld 2001 och 2004
UEFA-cupmästare 2004
UEFA-Supercupmästare 2004
Källor: Ciberche, Wikipedia