Krönika: Ett sjunkande skepp
Valencia är en klubb i djup kris. Laget är farligt nära nedflyttningsstrecket i tabellen och fallet verkar inte ha någon botten. Det är hög tid att inse allvaret och börja agera innan skeppet sjunker allt djupare.
Efter förlusten hemma mot Racing Santander igår kryper bottenstriden allt närmare för Valencias del.
Att bara använda ordet bottenstriden i samma mening som mitt kära Valencia skär i hjärtat. Det är numera ett rent lidande att sätta sig och titta på Valencia.
Vad har hänt med los Ché egentligen?
Att ett lag kan ha en dålig säsong är en sak, men med den truppen som Valencia förfogar över borde en dålig säsong i sämsta fall innebära en placering någonstans i mitten, i ingenmansland, en anonym säsong helt enkelt.
Men när nu förluster stapplas ovanpå varandra och ”gapet” ned till närmaste lag under strecket bara är 6 poäng och när vi dessutom har en match mer spelad än många av lagen under oss, så går det som kalla kårar genom kroppen när man inser vad som är på väg att hända.
Det är möjligt att Valencias styrelse och ledarstab har levt i samma förnekelse som jag själv har gjort de senaste månaderna. Jag har inbillat mig att detta är en tillfällig svacka, med det spelarmaterial kommer allt att fixa sig av sig själv. Så pang som ett brev på posten kommer segrar mot Barcelona i Copan och mot Real Madrid på bortaplan. Nu vänder det tänkte jag i samma sekund som Cavan korkades upp i styrelserummet på Mestalla. Tre veckor senare, tre förluster senare mot lag som Mallorca, Murcia och Racing, vet vi att så inte alls var fallet och nu sitter kniven hårdare mot strupen än någonsin.
Vi är redan ligans sämsta hemmalag med Koeman vid rodret och har inte ens 1 poäng i snitt på våra hemmamatcher. Skandal och pinsamt är bara förnamnet.
Jag har många gånger under vinterns gång klagat på valet av Koeman som tränare och på hans bedrifter i klubben men jag ska direkt i ärlighetens namn inte lägga all skuld på holländaren. För att låna Churchills kända tal en smula så kan man undra om det är möjligt för en man att förstöra så mycket, för så många, på så kort tid? Tyvärr är nog inte lösningen så enkel att om vi sparkar Koeman vänder det.
Men trots detta har tränare alltid det yttersta ansvaret för laget och Koeman är en av de största enskilda orsakerna till raset, det är jag övertygad om.
Inte många kan väl vara särskilt nöjda med snilleblixten i höstas att sparka Quique när laget ligger fyra i tabellen och dessutom är kvar i CL. Med facit i hand är det alltid enkelt att vara efterklok, men det jag förundras över är tålamodet man visade Flores denna säsong och det tålamod man verkar ha med Koeman samma säsong. Koeman har lyckats göra sig av med tre av klubbens största spelare genom tiderna, få i stort sett samtliga fans emot sig och dessutom skickat ner Valencia på en placering i ligan som är under all kritik. Bra jobbat på knappt ett halvår.
Misstaget man gjorde i klubben, anser jag, var att inte leta ny tränare under sommaren, innan säsongen drog igång. Nu valde man Quique och gav sitt förtroende till honom, då borde han ha fått mer än 2-3 månader på sig. Att sen Koeman aldrig har känts som en ”Valenciatränare” är en helt annan sak.
Hade man gjort någon sorts bakgrundskoll och synat Koeman lite noggrannare i sömmarna borde man ha funnit att hans fotbollsfilosofi stavas ”Offensiv totalfotboll” och att han, som många andra holländare, är barnsligt förtjust i 4-3-3. Hur detta kunde gå ihop med den fotbollsfilosofi som, åtminstone i mina ögon, Valencia står för och har lyckosamt använt sig av de senaste 10 åren, är en stor gåta för mig.
För mig känns det lite grann som om Koeman är en omodern tränare. I dagens toppfotboll är det i stort sett bara Barcelona som använder sig av och klarar av att spela 4-3-3. Dagens fotboll handlar om att minimera misstagen och snabbt utnyttja motståndarnas misstag. Dagens fotboll är mycket tätare och mer taktisk än den var för 20 år sen, under Koemans glansdagar.
Kanske är det ändå sportchefen Ruiz som ska bära det största hundhuvudet. Det var trots allt han som låg bakom floppvärvningarna i somras följt av Koemans intåg i höstas. En sak är i alla fall säker och det är det behövs en rejäl granskning och möjligen och rensning i Valencias led efter säsongen, förhoppningsvis har man fortfarande ett lag i Primeran att styra över.
I dessa dagar är det med blandad förtjusning man följer sitt älskade lag. Cupfinal väntar och för första gången på 4 år är vi framme i en final och har stor chans att ta hem en titel igen.
Samtidigt sladdar laget betänkligt i ligan och om man inte rycker upp sig avsevärt kan man mycket väl hamna i Segundan nästa säsong.
Hur kan ett lag, fyllt med spelare som ska dominera Spanska Ligan som Villa, Silva, Joaquin, Vicente, Albiol med flera, underprestera så enormt mycket under så lång tid?
För mig är det helt ofattbart att samma lag som en vecka besegrar Real Madrid på bortaplan, vecka efter kan förlora hemma på Mestalla mot Mallorca med 0-3. Jag antar att det är det där som är tjusningen med fotbollen, men för mig känns det mer som ett elakt spel där man först lockar in oss i frestelsen att tro att allt är bra och faran är över, för att senare lägga in stöten och skicka oss till fördärvet igen.
Vad som är farligt med den här säsongen är att det inte nödvändigtvis stannar vid en dålig säsong och sen börjar vi om till hösten och satsar.
Risken är att man efter säsongen tappar nyckelspelare som stannat kvar i klubben tidigare år för att de har trott på Valencias satsning, försvinner den tron har jag svårt att se spelare som Silva eller Villa stanna kvar i en klubb som inte kan utmana om titlar och vara med och slåss med de största.
Nästa fallgrop är jakten på nyförvärv som lär ha försvårats en hel del efter en sådan här säsong. Valencias rykte har smutsats ner och när vi dessutom inte kan locka med CL fotboll nästa säsong, i bästa fall Uefacupen, så försvinner de hetaste namnen på nyförvärv i väldigt snabb takt.
Det som brukade vara veckans höjdpunkt, helgerna med spansk fotboll, har nu förvandlats till obeskrivlig vånda och ångest.
Valencias spela som brukade ge mig fjärilar i magen och gåshud på armar, ger nu istället bara mardrömmar och kallsvettningar.
Det är hög tid att någon drar i nödbromsen och agerar för att hindra detta skenande tåg som verkar vara på väg mot avgrunden, innan det är för sent.
Amunt Valencia por sempre!
