Fem dygns eufori
En liten krönika om varför man firar Copa del Rey-vinsten
Jag har gått omkring med ett fånigt leende på läpparna idag, dagen efter cupvinsten mot Getafe i Copa del Rey - den spanska cupen. Hela magen är full med bubblig glädje och det spritter i kroppen, men i min omgivning finns det ingen som riktigt kan förstå detta. Jag är ensam med en cupvinst. Det borde vara sorgligt, rent av patetiskt, men jag är oförmögen att vara ledsen för ensamheten!
- "Jaså, Valencia vann. Jaha, varför firar du det?"
Det är i princip reaktionen man får om någon skulle bemöda sig med att fråga varför man ser så glad ut. Nuförtiden kan jag leva med det, även om jag så varit den sista valencianistan på jorden, men det är förstås enklare med vetskapen att jag faktist inte är ensam om att känna så.
När jag var yngre hade jag svårare att förhålla mig till ensamheten. Jag gick stolt klädd i bufanda efter cupsegern 1999, och folk trodde att jag var förkyld. Då var det ändå namnkunniga svenskar som Schwarz och Björklund i laget och ganska fint väder, men det blev en oneliner i utrymme i Sportspegeln. I skolan jag gick på då hade några hört talas om Barcelona och Real Madrid, men kunde inte förhålla sig till lag de inte hade en aning om. Totalt frustrerande när en så viktig titel bärgats hem. Likgiltigheten var tuffare att hantera än de (få) negativa reaktionerna man fick.
Eftersom det nästan gått ett decennium sedan Valencia CF bärgade hem CdR-pokalen sist har jag haft lite tid att analysera varför det var så. Det blir förstås en förenklad bild, men då kände folk inte till så många andra lag i Spanien än Real och Barcelona. Då fanns inget mediautrymme för spansk fotboll i svensk TV. Då fanns inget SvenskaFans.com eller andra Internetcommunities. Mycket har hänt sedan dess. Det som fortfarande är detsamma, då som nu, är gemene mans uppfattning om en inhemsk cup som Copa del Rey.
- "Jaså, cupen. Jaha, varför firar du det?"
De har inte hajat att Copa del Rey har en mening. Att det är lite mer än bara en titel i bagaget - det är en framgång och en ära. Den spanska cupen är inte urvattnad och B-mässig som motsvarigheten i Sverige. I takt med att den Svenska Cupen får ökad betydelse, men Europaspel, vinstpengar och ökad exponering i media, så kanske folk kommer få upp ögonen även för andra länders cuper, länder där betydelsen av cupen aldrig tappat sin prestige sedan de infördes. I Spaniens fall 1902, 16 år innan ligan ens bildades.
Att jämföra ligatiteln med Copa del Rey är som att be en förälder jämföra sina barn.
De innebär så olika saker men glädjen av att leva med dom är ofantlig. Att vinna cupen och sedan åka ner i Segundan skulle förstås sätta smolk även i kungens bägare, det går inte att komma ifrån. Några, särskilt de utan historik, skulle säkert framhålla att en CL-plats är viktigare än en CdR-titel, både ekonomiskt och sportsligt. Una mierda, säger jag. Det må vara drösvis med pengar i CL och det må vara en av de största sportsliga utmaningarna inom fotbollen. Men klyschan är inte en klyscha: en titel ÄR en titel. Jag har svårt för folk som inte förstår innebörden av det. Om det nu vore så lätt kan man stilla undra varför inte giganterna FC Barcelona och Real Madrid inte vunnit de senaste 10-15 åren?
- "De har ställt upp med bänkvärmare och orutinerade canteranos för att prioritera ligan och CL"
Una mierda. Samuel Eto'os kroppspråk och reaktioner efter att blaugranas skåpades ut av Valencia i årets semifinal talade för sig självt. Rijkaard hamnade i blåsväder. Copa del Rey berör.
Men olikt Rijkaard kan jag kan inte vara bitter. Det går inte att vara upprörd över att så få vet eller förstår något, det går inte nu efter att CdR-titeln är i hamn. Läget i tabellen ser minst sagt obra ut för los Che, riktigt uselt, men för ett par dagar fram till helgens ligamatch får jag vara en lycklig che med ett ohämmat leende på läpparna. Vi är några därute som får nypa oss i armen för att inte spontant kyssa och krama om folk på stan, hoppa i fontäner och börja sjunga lovsånger till laget i vårt hjärta. Kanske skulle världen må lite bättre av valencianismon, men med risk för att hamna på institution får jag lägga band på mina känslor.
Se upp på stan, du kanske möter en euforisk valencianista!
