Sevilla - Almería 1-4
Det i normala fall hemmastarka Sevilla kollapsade fullständigt på Sanchez Pizjuan när Almería krossade laget med hela 4-1.
Som IFK Norrköping-supporter har man börjat vänja sig vid såna här saker. Men att Sevilla, hemma på Sanchez Pizjuan mot nykomlingen Almería, skulle kollapsa så fullständigt var det sannolikt väldigt få, om ens någon, som kunde förutse. Det gick inte inte ens att på förhand hitta några ledtrådar. Laget har sett väldigt bra ut sista tiden, vinsterna mot Villarreal och Mallorca imponerade. Och någonstans kan jag känna att gårdagens genomklappning handlade ganska mycket om slump och oflyt. Nästan lika mycket som det handlade om oengagerat försvarspel, underskattning och självgodhet.
Första halvlek
Jag lurades tro att Sevilla hade rätt bra kontroll på matchen till en början. Vi rullade bollen rätt så rart och fint ett tag där. Spelarna, liksom jag, kände väl att den här butiken är det bara en tidsfråga innan vi bommar igen. Vi tyckte inte ens att det var speciellt oroväckande när Almería så smått började äta in sig i matchen genom hårt arbete och ständigt hög press på våra spelare.
Regnet öste ner, och det brukar heta att det ska gynna det spelande laget. Och det var precis vad det gjorde, för Sevilla spelade inte fotboll denna afton. Däremot hanterade Almería förutsättningarna med bravur.
Efter drygt 20 minuter spelade fick vi se kvällens första mål, och det var Daniel Alves som stiligt knoppade in 0-1 till gästerna bakom sin egna målvakt Andrés Palop. Något som skulle kunnat fungera som en varningsklocka för Sevillaspelarna, men istället förvandlades till passivitet och ångest.
Resterande delen av den första halvleken har Almería en mängd chanser att utöka sin ledning. Matchbilden påminde till viss del om den i matchen mellan Blackburn och Man United tidigare under lördagen. Med suveränt positionsspel och hög press gjorde Blackburn det omöjligt för United att spela fotboll. På samma sätt skakade Almería ett håglöst Sevilla som verkade tappa intresset för sin egen hemmamatch efter 0-1.
Innan första halvlek slutar hinner vi bland annat se en missad straff av Negredo och ett tveksamt bortdömt Almeríamål. Bara där har vi ett potentiellt 0-3-underläge i halvtid, och Sevillaspelarna borde kännt sig lyckligt lottade som bara låg under med uddamålet i pausvilan.
Andra halvlek
Om vi i första halvlek hade fått bevittna underskattning och självgodhet, så var det i inledningen av den andra dags för det oengagerade försvarspelet. Soriano skjuter ett hårt skott som Palop räddar. Tråkigt nog står Sevillaförsvaret och sover när straffmissaren Negredo kan ta sig fram och slå in returen.
Sedan rullar det på rätt bra för Almería. I 62:a minuten gör Juanma Ortiz, framspelad av Melo, 0-3. En minut senare yttrar Adriano några mindre väl valda ord till domaren och blir utvisad, varpå Negredo i minut 65 ökar på till 0-4 för bortalaget. Samtliga försvarare har en rätt så katastrofal dag på jobbet. Den, från Sevilla Atletico, inlådade mittbacken David Prieto är väl den som minst gör bort sig, även om inte heller han på något sätt står för en fläckfri match genom att vara särdeles inblandad i ett av baklängesmålen.
Det ska sägas att Sevilla får en liten chans att ta sig in i matchen igen. Dani Alves blir fälld i straffområdet och det är Sevillas tur att pröva sin lycka från 11 meter. Men Almerías duktige målvakt Diego Alves räddar Frederic Kanoutés tveksamma straff. Men samme Malier ska något senare komma att revanschera sig när han slår in sin egen retur till 1-4. Men det blir givetvis aldrig match. Något Almería också är högst medvetna om, då de inte ens finner i tankarna att göra defensiva byten.
Matchen slutar 1-4 och den värsta kollapsen på mycket länge är ett faktum. Det är en konstig match jag något motvilligt varit åskådare till, och jag vet inte riktigt hur man ska förklara varför det kan bli såhär. Det enda jag vet är att vi fortfarande bara är tre poäng bakom fjärdeplatsen och att det inte finns någon anledning överhuvudtaget att älta den här matchen mer nu. Nya tag mot Murcia är det som gäller och förhoppningsvis handlade gårdagens match mer om oengagerat försvarspel, underskattning och självgodhet än om slump och oflyt. Det sistnämnda kan vi ju som bekant inte styra över själva.
Vamos mi Sevilla!
