Gästkrönika: 450 minutos en el purgatorio

"Jag har ingen som helst koppling till katolicismen förutom att jag är barnsligt förälskad i La Liga, och Los Ché naturligtvis, och eftersom La Liga utspelar sig i Spanien som i sin tur är katolskt så borde denna vaga koppling kunna få ligga till grund för en inledning av en krönika som känns smärtsam att behöva författa."

Inom katolicismen talar man inte bara om himmel och helvete man har även ett tredje stadium att befinna sig i, nämligen skärselden. Jag vet inte om man inom katolicismen idag faktiskt tror på skärselden. Men när det begav sig och man trodde på denna plats så var tanken att den skulle fungera som en slags reningsstation för själen. Jag har ingen som helst koppling till katolicismen förutom att jag är barnsligt förälskad i La Liga, och Los Ché naturligtvis, och eftersom La Liga utspelar sig i Spanien som i sin tur är katolskt så borde denna vaga koppling kunna få ligga till grund för en inledning av en krönika som känns smärtsam att behöva författa.
Det har tidigare alltid känts så tryggt att veta vår spelidé, ett försvarsverk av yttersta klass, förfinad med en kontringsfotboll som vid flera tillfällen lyft oss mot höga höjder. Försvaret som varit lagets ramverk beskrevs för en hel del år sedan på ett ytterst vackert sätt. Efter en match mot Liverpool i Champions League fick, efter en förlustmatch, Gerrard (jag tror det var han i alla fall) frågan om hur Valencias försvar var. Han svarade något i stil med; att han inte visste eftersom Liverpool aldrig kom förbi mittfältet. Detta är poesi i mina öron som dessutom är mycket talande. Tyvärr är detta ett fragment av det förgångna, denna säsong har vårt försvarsspel bleknat som ett gammalt fotografi. Redan i första matchen mot Villareal rändes en murbräcka genom Mestallas port, vilken gav med sig med ett kraftigt dån. Efter det känns det inte som om den lyckats lagas. Mestalla bara namnet har alltid värmt mitt hjärta och förmodligen frusit motståndarhjärtan till is. Denna inferniskt flammande fästning. Den en gång så kraftfulla befästningen känns som idag som en sönderskjuten ruin. Lågorna tycks ha slocknat och mullret lagt sig. Laget är i samma sits, en splittrad legion långt ifrån stridsdugliga. Vad det hela beror på tänker jag inte gå in på, det tog sin början någon gång i upptakten av säsongen, förutom att det inte blev bättre med en panikvärvad holländare och en oekonomisk sportchef som inhyrda reparatörer. Dessa är borta nu så det finns kanske en liten men dock existerande möjlighet till en grundläggande reparation av såväl fästning som legion.

Det är för tillfället smärtsamt att vara Valencia supporter. Att vecka efter vecka se sitt älskade lag sjunka allt djupare i tabellen. Att hela tiden tänka att nästa vecka vänder det. Nästa vecka öppnas nya dörrar. Nästa vecka är vi på väg uppåt. Men istället för öppna dörrar har dörrarna slagit igen gång på gång. Det svider att gång på gång se matcher och text tv:s grinande siffror om ännu en förlust. Det svider att gång på gång se hur det en gång så välsmorda och välstämda pianot spelar falskt och ostämt. Denna krampaktiga känsla av en olycksalig hand som kramar hjärtat allt hårdare och utan intension att släppa är inget jag önskar något annat lags supportrar. Det är som en tryckande känsla i bröstet, nästan som en feberkänsla byggd på oro. Tomheten i kroppen som infinner sig efter de uppradade förlusterna. Tankar som susar i huvudet om vad som sker och varför, och framför allt om det som sker verkligen är sant. Men det är väl livet antar jag, livet som supporter. Detta liv är väl som ett äktenskap, i nöd och lust är det som gäller. Det är kanske först i denna nöd som jag inser hur ovillkorlig denna kärlek är. Kanske är det en kärlek som inte kan beskrivas utan som måste upplevas och som bara kan upplevas i nöd.
Jag önskade ingen annan denna smärtande känsla. Men kanske är smärtan priset man får betala för att samtidigt känna denna sanna och rena kärlek. Kanske är det så att supportrar till lag som inte hamnar i prekära situationer går miste om och aldrig får känna denna ur smärtan genererade renade och fullkomliga kärlek. Känslan av att ens kärlek har renats genom smärtan.

Men visst hoppas jag det vänder. Jag har levt med nöden en hel säsong och just nu önskar jag uppleva lite av lusten. Frågan är vad som krävs. Kanske att laget och klubben behöver genomgå en reningsstation, en skärseld. Kanske krävs det just ett renande för att vända trenden. Vi har framför oss en 450 minuter lång, eller kort, tid i vår egen skärseld. 450 minuter till förfogande att sona och ge upprättelse för de synder som begåtts och speglat säsongen. Det är nog det enda som kan rädda laget i dags läget – en rening i flera nivåer.
En första reningsnivå är redan genomförd – sparkandet av Koeman och övriga personer i staben som omgav honom. Kanske är det falska förhoppningar men det är något uppfriskande i luften – en viss bris av framtidstro – som får den där kramande handen att ge efter en aning. Knappt märkbart men jag känner intentionerna till ett mindre fast grepp kring hjärtat. Det känns lite, lite lättare att andas efter renandet av ledningen.
Men detta räcker inte på långa vägar även om det är en början och ett steg i rätt riktning. Andra nivån i reningsprocessen är laget.
Laget behöver renas. För att få legionen stridsduglig måste allt det gamla som gnagt och splittrat truppen bort. Luften i laget måste friskas upp. Kanske kan vi stå enade genom att rensa luften och sedan foga samman. Själv tappade jag tidigare under säsongen min respekt för Albelda, men i dagsläget har han sin chans att kliva ned i skärselden och rena sig. Lyckas han visa att lite av den där känslan för klubben dröjt sig kvar därinne ges här kanske en möjlighet att vinna tillbaks lite av den falnade respekt han en gång utstrålade på Mestalla. Detta är ingen omöjlighet då Gonzalez har fått carte blanche, vilket förövrigt är ett enormt skönt ord. Det låter lika mäktigt som dess inneboende betydelse. Gonzalez kan använda och skall använda vad han tror krävs för att väcka och få stridsljudet i blodet att svalla. Genom en rejäl rening kan laget resa sig och slå tillbaks i en kamp mot strecket. Jag vet inte vad jag tycker egentligen om den utfrusna trions medverkan eller ej men anser Gonzalez att någon eller några av dem skall nyttjas i denna kamp så litar jag på att han vet vad han gör. Jag litar på att hans hjärta andas och pulserar valencianismen.
Förutom dessa två nivåers reningar krävs en tredje.
Även Mestalla behöver doppas i skärselden. Kanske är detta på väg att hända. Det talas om en uppslutning av större mått inför helgen. En enad publik som helhjärtat ger sitt fulla stöd och sin ovillkorliga kärlek är vad som behövs för att lyfta laget och bära fram det. Låt missnöjet från tidigare omgångar försvinna, låt missmodet från en säsong i spillror begravas för en enorm uppslutning. Valencias invånare behövs på Mestalla – skrikandes och sjungandes.
Reningen kan åter få Mestallas mäktiga portar att sluta sig och lågorna att flamma igen. Reningen kan resa fästningen ur ruinernas damm och sända ut en samlad turisk styrka att möta ödet. 450 minuter i skärselden avgör om vi hamnar i himlen eller i helvetet.

Tänk att få se
en gnista på söndag
en gnista som suger tag i den turiska brisen och förvandlas till en låga
en låga som sprider sig likt en löpeld på läktaren tills Mestalla brinner igen.
Ett inferno som vaknat ur sin dvala och väsande slickar himlen ovan Mestalla.
Ett väsande som växer till ett helvetiskt muller.

Tänk att få se
infernots eld avspeglat i elva glödande emblem
infernots muller avspeglat i elva hjärtan.

/Palop