UEFA-Kval; Inför Depor - Hajduk Split
Säsongen är igång, och det ordentligt. Europa, med sin näst största turnering, sina underbara veckomatcher, hägrar, där borta, och om två veckor och två matcher kan vi vara där, på riktigt, äntligen, igen. Det är grejer det.
Motståndet heter alltså Hajduk Split, kommer från Kroatien, och staden Split, och har en obehagligt framgångsrik och oerhört fängslande historia. Man bildades redan 1911 av en samling studenter som vid tillfället hängde i en bar i Prag, Tjeckien, där de tidigare bevittnat ett av alla hejdundrade derbyn mellan Sparta och Slavia. Berusade av den vackra tjeckiska fotbollen och den underbara tjeckiska pilsnern kläckte de idén att deras kära hemstad - Split, om ni undrar - naturligtvis skulle ha ett eget lag. Ett par skålar och handslag senare hade HNK Hajduk Split, en av Kroatiens mest populära klubbar, bildats. Det uppenbart häftiga namnet tog man från de laglösa banditer och ruskprickar som gjorde påfallande framgångsrika stöldräder mot de ockuperande ottomanerna, något som gett dem Robin Hood-status på Balkan-halvön. För att sticka ut lite extra i det redan väldigt nationsstolta Kroatien ansåg man att poängen om ursprung måste göras totalt uppenbar, varför man lade prefixet "Hrvatski nogometni klub" (kroatisk fotbollsklubb) bakom namnet och gav landets vapensköld en prominent plats på klubbmärket.
Innan kriget utbröt ökade Hajduk snabbt i populäritet, vilket som så ofta inom fotboll renderade i tunga titlar. Två Jugoslaviska ligasegrar blev det, innan vansinnet kom till kontinenten. Som en öppet separatistisk klubb var Hajduk bland de första att tas i anspråk och upplösas av de nu Italienska ockupanterna. Det gillades, naturligtvis, inte. Trotsiga och orädda som man var såg man helt enkelt till att rymma därifrån, och ansluta sig med områdets starkaste motståndskraft, Partisanerna, som gav dem möjligheten att fortsätta som ett av lagen tillhörande armén. Hajduk fanns alltså kvar, i hemlighet. Efter att kriget tog slut, och en viss Tito framträdit och skrivit in sig i historieböckerna, erbjöd han laget att flytta till huvudstaden Belgrad, något som dock inte alls gillades av de hemkära spelarna. Laget fortsatte i Split - med Tito som en frekvent och nyfiken åskådare - och vann sju till jugoslaviksa ligatitlar innan vansinnet, igen, kom till regionen. Efter kriget, och Kroatiens efterlängtade autonomitet, tog man bort den röda stjärnan från emblemet och blev klubben som man nu känner, den som vi i morgon ska möta.
Trots att man under 2000-talet vunnit tre kroatiska mästerskap, och haft flera framgångsrika sejourer i europa, och fostrat (och sålt) mängder av stjärnor - Slaven Bilic, Igor Stimac, Alen Boksic samt en viss Igor Tudor, för att nämna några - har man de senaste åren vacklat, ordentligt. Idag består laget dels av unga, ibland rent absurt unga, egenproducerade talanger och gamla, egenproducerade, hemvändare. Hoppfullhet råder i laget trots att man vacklar i ligan, och lär inte visa upp någon brist på motivation, eller svett, eller allt det andra jag sitter och är livrädd för. Nästan lika berömda som klubben är dess beryktade supporterklubb, Torcida, som tillhör Europas mest lojala, äldsta, ökända och, vad som är mer relevant, resglada. Minst tvåtusen av dem väntas befinna sig på Riazor och servera sång, passion, och förhopppningsvis inget värre.
I deportivo råder något som skulle kunna kallas harmoni. En på det hela taget rätt lyckat turné i Venezuela har avklarats och med Colo borta, Valerón i högsta grad hemma, och en numera rätt samspelt trupp är utsikterna för en seger imorgon ganska ljusa.
Lotina håller även fast vid laget som var mest frekvent i sommar, lär ställa upp enligt följande.
Aranzubia
Manuel Pablo, Lopo, Zé Castro, Piscu, Filipe Luis
Sergio, Juan Rodríguez
Lafita, Valerón
Riki.
Noterbart är att Aranzubia gör sin första riktiga match i klubben, att Riki får fortsätta som forward trots den numer rent fåniga konkurrensen, och att både underbare Guardado och den till vanvett älskvärde De Guzmán, saknas. Den senare på grund av en muskelbristning och den tidigare på grund av - Valerón.
Så vad ska man tro, om det här, nu då. Det här är en av de viktigaste matcherna laget haft på väldigt länge, Europa hägrar, som sagt. Om laget fungerar som det ska, och bollen går in när den borde, så ska Depor vinna ikväll, utan några större problem. Om detta nu inte skulle inträffa väntar en oviss och rent jävla livsfarlig returmatch inför 35000 av de mest fanatiska fans Europa har att erbjuda.
Så vinn. Ordentligt. Snälla..
