Ur en Beticos ögon
Förberedelserna var klara. Betis skulle revanchera sig för ett antal dåliga säsonger. En extra nagel i ögat var värsta rivalens framfart. Osämjan bubblade och hatet låg nära till hands. Men allting kom av sig och blev till sorg och broderskap.
Rapporten om Antonio Puertas bortgång var oerhört tragisk och bilderna från den andalusiska huvudstaden rörde mig mycket. Förtvivlade röd- och grön-vita fans, som i vanliga fall är glada om de slipper se varandra, förenas för att bearbeta sin sorg över den bortgångne Puerta. Förutom sorg kände jag själv att allt prat om "hat" mellan supportrar och allt snack om att fotboll handlar om mer än liv och död blev väldigt patetiskt. Man kan förstås inte mer än önska att fotbollen aldrig skulle behöva ta i de riktigt svåra sakerna som dödsfall. Men fotboll spelas av människor och människor dör. Jag har aldrig haft en sån stark känsla av att fotboll bara är ett spel som efter Antonios bortgång och min syn på rivalitet är för alltid förändrad.
Självklart är ingen människa mer förtjänt att dö än någon annan (möjligen borträknat någon enstaka) men att just Antonio gick bort gjorde extra ont. Utan att känna honom så verkar det ha varit en genuin, skrupelfri människa. Därtill fader till ett barn. Det värsta livsöde man kan tänka sig. Antonio och vår egen Fernando Vega var goda vänner och hade samma fina karriärer framför sig. Unga, mycket skickliga fotbollsspelare med hela livet framför sig. Ingen vet varför just Puerta fick sätta sitt liv till (svagt hjärta?).
Antonios bortgång har påverkat mig mycket och i viss mån lärt mig ta fotbollen för vad den är. Jag kan inte förstå hur någon kan gilla rödvitt men det finns många saker man inte fattar här i världen, och framförallt är inte det en särskilt viktig vilket lag man håller på.
Oggy alias Samuel Holmbom från Betisredaktionen bidrog med texten.
