Niklas Jarelind: Händelsen berörde mig djupt
Niklas Jarelind är sportjournalist och kommentator på TV4. Niklas kommenterade matchen mellan Sevilla-Getafe den 25 augusti 2007 och Antonios bortgång berörde Niklas djupt.
Glöm aldrig Antonio Puerta
Jag glömmer aldrig Antonio Puerta.Och jag glömmer aldrig bilderna. Jag kommenterade förra säsongens hemmapremiär mot Getafe och såg den nyblivne landslagsvänsterbacken sjunka ihop i eget straffområde. Jag såg Palop och Drago se vad som hänt och rusa dit. Jag såg Drago gräva efter Antonio Puertas tunga, för att han inte skulle riskera att svälja den.
Det var oerhört långa och hemska sekunder. Jag tror att jag blev stum. Om jag sa någonting så har jag inget minne av det. Sedan reste sig Antonio Puerta. Han såg yr och matt ut. Men han log lite förläget. Som om han inte tyckte att hela (för ovanlighetens skull inte fullkomligt underbart vrålande, gungande, sjövilda Rámon Sánchez Pizjuán) skulle fokusera på honom, det var ju match. På ostadiga ben tog han sig ut i omklädningsrummet.
Duda byttes in. Jag minns att jag långsamt förträngde det hemska som hade hänt. Det var ju match.
Efter slutsignalen nåddes jag av beskedet. Antonio Puerta hade fallit ihop i omklädningsrummet och förts i ilfart till sjukhus.
Jag har också varit där. För några år sedan sprack ett blodkärl i min hjärna. Jag fördes i ilfart till sjukhus. Jag saknar helt minnesbilder från timmarna runt incidenten. Jag hoppas att Antonio Puerta också slapp vara med om den resan.
Några dagar senare levde inte Antonio Puerta längre. Jag följde alla telegram, pressmeddelanden och uttalanden från klubben och läkarna. Jag tror aldrig att jag riktigt kunde ta till mig att han verkligen kunde dö förrän han gjorde det.
Antonio Puerta springer inte på sin vänsterkant längre. Men han finns i våra hjärtan och i våra tankar. Där glidtacklar han, där slår han farliga inlägg och där gör han pressar han in bollen vid första stolpen ur dålig vinkel. Där fortsätter han att stå för mycket av det som gör att det är fullkomligt omöjligt att värja sig från den spanska fotbollen.
Jag älskar bilden på Antonio Puerta där han i profil ses kyssa sitt ringfinger. Det finns ett underliggande leende där, en karismatisk spjuveraktighet. En målmedveten stolthet och en värme i den fjärran fästa blicken.
Sevilla har i mitt huvud de senaste säsongerna växt från en nervkittlande utmanare till någonting mycket större. Det tunna, spröda, fladdrande, fartfyllda och förtjusande som var klubben (och som fortfarande finns där på planen i form av Jesus Navas) har bytts ut till någonting robust, mer svårrubbligt. Kanske till viss del för att man alltid har tolv spelare på planen.
Och Antonio Puerta kommer för alltid att finnas med, både Sevilla och mig. Full av liv.
Stiff Sandbergstiff_sandberg@hotmail.com2009-08-28 10:00:00