Derby Valenciana: Matcher vi minns
Derbyna mot lillebror från Norr, Villareal, är alltid speciella matcher för en valencianista. Det handlar om att visa vem som bestämmer och vilken klubb som är störst i Communitat Valenciana. Detta har los Ché också väldigt tydligt gjort genom åren.
Jag har själv haft äran att bevittna två derbyn mellan Valencia och Villareal på plats på Mestallas branta läktare. Jag har fått chansen att njuta av den sköna stämningen som råder kring matchen, både före, under och efter matchen.
Hur mycket folk (läs Villareal redaktionen) försöker få denna match att liknas vid ett hatmötet, kommer de aldrig att få rätt. Valencia – Villareal är ett hett derby; ja. Men ett hatmöte; nja. Stämningen mellan fansen var så vitt jag kunde se under mina upplevelser på plats väldigt vänlig. Även om det uppenbarligen råder delade meningar om vilket lag som är störst i regionen kunde lagens båda supporterskaror snarare diskutera detta över paella och kall cerveza, om än livligt och passionerat, än starta kravaller och slåss med varandra
Marschen mot ligaguldet
Den första matchen lagen emellan jag såg på plats var ligamötet i januari 2004. En match som logiskt nog i efterhand markerade inledningen på en vår som är klubbens mest framgångsrika genom tiderna. Den matchen, som för övrigt var min första live på Mestalla, inleddes med en enorm Villareal anstormningen mot ett förvirrat försvar och en tam offensiv hos Valencia. Att det bara stod 0-1 i paus, efter en fantastisk frispark av Riquelme, var snarare ett under än rättvisa.
Men så under pausvilan måste el Rey Rafa Benitez ha sagt några magiska ord eller använt en klassisk hårtork, för hemmalagets andra halvlek var en njutning från avspark till slutsignalen.
Det inleddes med kvittering av Baraja på frispark, följdes upp av ett klapp-klapp anfall som Aimar avslutade och plötsligt var det 2-1 till Valencia.
Efter heta känslor och utvisning på en Villarealspelare kunde Baraja också göra 3-1 och matchen verkade avgjord. Men lillebror stretade emot och vägrade ge upp och en reducering kom också vilket gav både matchen och den gula ubåten nytt liv.
Men som så många gånger denna säsongen klev Shaggy(Mista) fram och avgjorde tillställningen med sitt 4-2 mål strax innan slutet. Segern lyfte Valencia mot nya oanade höjder och startskottet på en otrolig formtopp inleddes.
Många menade även att detta var det egentliga startskottet på de riktiga ”derbyna” mellan Valencia och Villareal. Visst hade lagen möts 13 gånger tidigare men samma derbyfeeling och känslosamma match hade inte utspelats då.
Europamästare
Bara cirka 3 månader senare var det dags för nästa Derby Valenciana på Mestalla. Valencia och Villareal hade båda två gjort stor succé i Uefa-cupen och lottades mot varandra i semifinalen. Efter att första mötet på El Madrigal slutat oavgjort, 0-0, skulle allt avgöras i returen på Mestalla.
Första halvlek inleddes på samma vis som matchen på El Madrigal sett ut, med hög Valenciapress och ett klart spelövertag för los Ché. Villareal stod emot bra men till slut blev trycket för hårt. Belleti tvingades stoppa Mista med oschyssta medel i straffområdet och den för dagen norske domaren pekade på straffpunkten.
Fram klev Mista och sköt Valenciafansen till sjunde himlen med sitt 1-0 mål, Mestalla exploderade och sångerna slutade aldrig att eka över apelsinlundarnas stad denna natten.
Villareal tryckte på för en kvittering i den andra halvleken, ett mål från el submarino amarillo och det var de som spelade final på Ullevi istället. Valencia redde ut stormen och ett fullsatt Mestalla kunde andas ut och jubla med sina hjältar, Valencia var på väg mot en historisk dubbel.
Detta är matcher som etsat sig fast i mitt valenciahjärta. Detta var inte bara två sköna derbysegrar utan det var även nyckeln till två otroliga titlar och kronan på verket under en magisk säsong.
Om man vill titta lite krasst på det hela är situationen för Valencia idag någorlunda lik den det var för fem år sedan. Man ställs mot Villareal i början av januari, man ligger en bra bit efter ledarlaget i ligan men skuggar alltväl och man går in i Uefa-cupens slutspelsfas senare i vår. Så en seger mot Villareal kanske kunde vara ett startskott mot en ny fantastisk vår...
Drömma får man alltid.
Eller för att citera slogan inför semifinalmatchen mot Villareal i maj 2004 : Que el sueño sigue.
