Valenciaderbyt 3-3
En sanslöst bra match mellan två sanslöst bra lag. Derbykaraktären har sannerligen fått ett fäste i och med denna holmgång och Valencia får helt enkelt fortsätta jaga en seger över retliga lillebror som vägrar böja sig.
Matchfakta:
Målen:
1-0 (1) Baraja
2-0 (10) Villa
2-1 (45+1) Fuentes
2-2 (76) Llorente
3-2 (79) Edu
3-3 (83) Rossi (straff)
Valencia:
Renan; Albelda, Albiol (Edu,72), Marchena, Moretti (Del Horno, 62); M.Fernandes (Maduro, 56), Baraja; Joaquín, Silva, Mata; Villa
Villarreal:
Diego López, Ángel, Gonzalo Rodríguez (Fuentes, 22), Godín, Capdevila; Cazorla, Bruno (Pires, 64), Eguren (Edmílson, 46), Ibagaza, Llorente, Rossi
Varningar:
Valencia: Baraja
Villarreal: Fuentes, Eguren, Bruno
Domare: Medina Cantalejo
Spelplats: Mestalla
Åskådare: Fullknôkat (på ren Götebôska)
Matchbild:
Första halvlek:
Extremt sevärd halvlek med ett sprudlande tempo. Valencia fick direkt med sig en hörna och på den knoppar Baraja in 1-0 med skallen, precis innan klockan tickat upp på en spelad minut. Det händer extremt mycket och Villarreal har två träffar i ribban och tvingar Renan till flera kvalificerade räddningar. Istället för en kvittering blir det 2-0 när Albelda serverar Villa med en drömpassning in bakom backlinjen. Villa vänder bort sin försvarare och målvakten när han sätter in skottet lågt vid första stolpen. Matchen dör lite halvvägs igenom efter det höga tempot men öppnar upp sig igen när Villarreal försöker flytta fram sina positioner. Genast blir man straffade av Valencias effektiva kontringsspel på mycket snabba och löpvilliga spelare och Valencia tar med hjälp av dessa kontringsmöjligheter också tillbaka kommandot i matchen. Valencia radar upp chanser men bollen vill inte in. Istället kan Villarreal reducera genom inbytte Fuentes (ersatte en skadad Gonzalo Rodríguez – oh vad jag lider med denna extremt duktiga men skadeförföljda mittback) som obevakad mitt i boxen kan nicka in en skarvförlängning från den första stolpen. Halvlekens sista händelse dessutom. Snacka om surt.
Andra halvlek:
Startar med ett något mer trevande tempo. Båda lagen till synes präglade av resultatet och tanken på att inte öppna upp sig för motståndaren och således bjuda på några ytor. Valencia gör ett tidigt skifte av defensiv karaktär då en dribblingsglad Manuel Fernandes byts ut mot mittbacksalternativet Maduro. Några minuter senare får även Moretti kliva av till förmån för Del Horno. Ett taktiskt byte må hända för att matcha Santi Cazorlas snabbhet? Samtidigt skiftar Villarreal mot mer offensiv karaktär när man byter ut defensive Bruno och petar in Robert Pires i spelet. Byteskarusellen fortsätter med dryga tjugo kvar på halvleken då Albiol tvingas av planen för en bristning/sträckning i baksidan låret. Edu in och Maduro flyttas ned i försvaret. Strax efter bytet har Villa läge att avgöra på Silvas briljanta inspel från kanten men Villa styr inlägget över ribban. Direkt därefter; anfall där Cazorla väggar sig igenom och glider förbi försvarare, men Renan kommer ut och gör en ny fenomenal räddning. Men sen klarar inte Valencia stå emot längre. Nytt anfall. Renan gör en riktigt bra räddning, men returen tar Llorente själv hand om och stänker in 2-2 via ribban.
När det såg som dystrast ut och man som valenciafan verkligen tvivlade på att det skulle bli mer än en pinne i detta derby så hände det…Villa iscensätter en kontring på det sättet som bara David Villa kan. Den mannen sysselsätter ett helt försvar på egen hand vilken dag i veckan som helst. Hörna blir det och precis som i den första spelas en kort variant där sedan ett inlägg möter en panna på en Valenciaspelare. Pannan är Edus och bollen hittar nätet och ställningen är 3-2. Helt sanslöst!!! Men någon gång borde det bli slut på ”men”. Så är dock inte fallet här. Medina Cantalejo hittar en straff för Villarreal när Joaquín håller tag litet i Capdevila inne i straffområdet. Rossi sätter straffen och kvitterar till 3-3. Drygt fem minuter kvar på ordinarie speltid. Kan mer hända? Inte kunde det väl bli fler men? Och nej, det blev det inte heller. Matchen slutade rättvist 3-3 mellan två helt makalöst välspelande lag. Tack för denna underhållning!
Anmärkningsvärt / Noterbart
* Anfallsviljan
Fotbollsvärlden är sällan sen med att hylla Barcelona för den fina fotbollen man presterar där. Helt berättigat dock. Men ofta har Valencia kallats för fotbollsmördare. Ikväll visade Valencia varför det är ett falsarium och en myt. Visst tusan kan vi prestera fotboll som håller minst lika hög klass som Barcelona. Och det var anfallsviljan från de båda lägren som ikväll visade upp den valencianska fotbollen från sin bästa sida. En explosiv matchöppning med böljande spel och mängder med målchanser likväl som två mål från Valencia. Med inte allt för utökade marginaler hade det kunnat varit 2-2 tidigt in i matchen. När Valencia senare kom att dominera matchbilden i slutet så hade 4-2 kunna varit ett rimligt halvtidsresultat. Istället till halvtidsvila med en kalldusch till reducering. Nåväl. Villarreal var värda den och sammantaget så visades ”valencianismon” upp från båda lägren.
Anfallsvilja, kreativitet, spelglädje, finess, uppoffringar och hjärta. Första halvlek hade allt. Extra imponerande tyckte jag Valencias anfallsspel var. Expertkommentator Magnus Hedman påpekade mycket insiktsfullt vid Valencias 2-0 mål hur vårt anfall ligger med tre man i linje som försvårar försvarets uppgift och skapar en tre-mot-tre-situation för försvaret att hantera. Det blir en drömmacka fram av Albelda till David Villa som vänder in och ut på sin försvarare och målvakten. Wow! Vilket mål!
Det som den andra halvleken inte har i samma massiva anfallsfotboll ersätts istället av enorm mängd dramatik. Fast å andra sidan har vi en uppsjö med målchanser på slutet också åt båda håll. Jag vet knappt vad man skall säga om denna match. Den är bara helt fantastisk oavsett vilket lag du håller på.
* Albelda
The king is back! Som högerback dessutom. En smärre knall vill jag påsta och inte precis det valet som det spekulerades i om att Emery skulle ta. Men Albelda tog uppgiften och löste den med besked. Framspelningen till David Villas 2-0 vittnar också om det stora spelsinne som Albelda besitter och som hans belackare ofta glömmer när man bara talar om honom som en brutal defensiv spelförstörare.
* Mata tillbaka
En annan spelare var tillbaka i det slag vi vill se honom. Sedan den succéartade hösten som gav en plats i landslaget har Mata haft det svårt med att få igång spelet. Helt klart tröttkörd. Men mot Villarreal syntes briljansen och spelglädjen igen med giftiga och öppnande löpningar och inte minst fina framspelningar som t.ex. den till Edus 3-2 mål.
Nycklar för matchens utgång
* Korta hörnor – ett taktiskt utstuderat drag
Valencia hade gjort sin läxa. Eller Emery hade läst på rättare sagt. Två korta hörnor och två mål på det. Valencia lurade ut Villarreal ur sina positioner och slog in bollen mot den bakre stolpen där en av de mer ”oväntade” nickmottagarna väntade. Baraja gjorde det bra likväl så som Edu tog vara på sitt läge i den andra.
* Albiols skada - Morientes uteblev
Detta blev av väldigt tung betydelse vill jag påstå. Inte minst för att Valencia tappade sin försvarsgeneral som i sin tur ledde till smått kaosartade situationer i försvaret och till slut en kvittering till 2-2. Valencia fick heller inte in den spelaren man hade behövt få in när man inte längre orkade fylla på framåt. Villa fick ensam stångas mot Villarreals försvar i den andra halvleken. Ofta helt ensam på offensiv planhalva då Villarreal tryckte på för en kvittering och Valencia föll djupt för att försvara ledningen. Morientes hade gett en annan möjlighet, en annan dimension till spelet som hade behövts för att kunna få andas ut i försvaret. Nu blev det inte så. Å andra sidan fick Edu komma in men hans mål annullerades också av Cantalejos domslut.
* Straffen
Straffen var en duell som många andra tidigare i matchen. Är detta straff är omkulldragningen av David Villa straff och inte minst även Fuentes mangling av Mata. Jag hävdar att ingen av dessa situationer är straff, men what comes around, goes around. Valencias straff mot Atlético Madrid förra veckan var ju inte heller precis någon rättdömd straff. En tuff sida av sporten man får ta ibland. That’s life, för att fortsätta med engelska ordspråk. Som sagt. En del av sporten att det händer. Kan inte känna allt för mycket bitterhet över den. 3-3 var trots allt ett rättvist resultat, något annat kan man nog inte säga.
Min hyllningar till Valencia för den fina fotbollen och mina hyllningar och grattulationer till Villarreal för en jäkla kämpaanda och likadels fin fotboll där. Mina hyllningar till den valencianska fotbollen och det valencianska derbyt. I sanning...
Amunt Valencia!
