Sevilla - Racing Santander 0-2

Ännu en onödig förlust hemma. Är Sanchez Pizjuan-magin på väg att försvinna?

Först och främst bör det poängteras att jag inte hade någon möjlighet att bevittna det som kom att bli Sevillas fjärde förlust för säsongen. Så den här artikeln kommer företrädesvis innehålla rena fakta och lite tankar från min sida, någon beskrivning av själva matchen vill jag alltså inte ge mig in på av sagda skäl. 

Enligt tränare Jimenez själv var detta alltså lagets sämsta insats för säsongen och mycket pekar väl på det. Jag som inte har sett hur det gick till kan ju inte förklara varför det skedde men av Manolo Jimenez uttalanden att döma kan inte heller han ange någon orsak. Han mest konstaterar att laget spelade uselt från början till slut.

Känslorna är lite splittrade. Vi ligger fortfarande ganska hyfsat till i tabellen, speciellt med säsongens tätt duggande olägenheter (groteska skadesituationer, tidtals obefintlig offensiv osv.) i åtanke. Men laget briljerar FÖGA. I enskilda matchmoment spelar vi vacker fotboll som påminner om det Sevilla som för inte så längesedan charmade en hel fotbollsvärld men, DESSVÄRRE, erinrar numer laget alldeles ofta en händelsefattig, identitetslös fotboll som närmast kan liknas vid en rollprestation av Keanu Reeves. Allright, inte fullt så förfärligt, men nästan. En stubbe hade lyckats prestera en trovärdigare Neo. Men det om det. 

Samtidigt som jag verkligen känner att det finns potential till en bättre, vackrare och mer vägvinnande fotboll i den här spelartruppen så hade jag förmodligen tagit den här tabellpositionen utan vidare om jag blivit erbjuden den inför säsongen. Vi ligger bra till och vi har tagit poäng trots att vi spelat rätt ruttet i rätt många matcher. Men jag kan inte blunda för att det som jag gillade så mycket med det ojämna Sevilla från förra säsongen är som bortblåst idag. Magin kring matcherna på Ramón Sanchez Pizjuan och känslan av att vi var fullständigt oslagbara, vad som än hade skett på bortaplan omgången därförinnan. Vi var fan i mig BÄST i världen när vi spelade bra. 

Men sure fine visst okej, om vi med Manolo Jimenez fotbollsideologi klarar en CL-plats så kommer jag vara mer än nöjd och belåten med säsongen 2008/09. Däremot kommer jag vilja se en återgång till den offensivglada fotboll Sevilla förknippats med de senaste åren inför nästa säsong. Jag vill se spelare som vågar vinna matcher för att de vet att de är spelskickligt överlägsna, jag vill se ett djärvt, våghalsigt 4-2-4 med Navas och Capel i landslagsform på kanterna, jag vill se hjärta, passion och stolthet istället för 4-5-1, cynism och överdriven defensiv balans. Efter det, minst sagt, bittra uttåget ur CL förra säsongen vill jag dra mig till minnes att jag skrev i en krönika att Sevilla måste ha en coach som kan stänga matcher. Det vidhåller jag. Men vi måste också ha en coach som kan vinna matcher av egen kraft. För att sedan stänga dem. Upp till bevis, Jimenez.

Sevilla
Palop
F.Navarro, Squillaci, Escudé, Dragutinovic
Adriano, Romaric, Renato, Diego Capel
Kanouté, Luis Fabiano

Racing
Toño
Valera, Oriol, C.Navas, Marcano
Munitis, Colsa, Lacen, Serrano
Zigic, J.Pereira

Mål
0-1
(23') César Navas
0-2 (46') Zigic


Vamos mi Sevilla!

Samuel Öjring2009-01-26 01:50:00
Author

Fler artiklar om Sevilla

Tuff start för Sevilla - När allt inte går enligt planen