Krönika: Om nutid och svunnen tid
Unai Emery visade upp tillit på vad framtiden har att ge Valencia på presskonferensen efter gårdagens debacle. Men vad annat kan han göra? Vi kan däremot drömma oss tillbaka till en tid då vårt försvar regerades av två svin istället för två harar.
Trenden är inte kul för tillfället. Det är rentav bäcksvart i den normalt orange-lystrande apelsinlunden. Vi läser följande facit i ligaspelet efter årsskiftet:
2009-03-01 Valencia – Valladolid 1 - 2
2009-02-22 Deportivo La Coruña – Valencia 1 - 1
2009-02-14 Valencia - Málaga 1 - 1
2009-02-08 Osasuna - Valencia 1 - 0
2009-02-01 Valencia - Almería 3 - 2
2009-01-25 Mallorca - Valencia 3 - 1
2009-01-18 Athletic Bilbao - Valencia 3 - 2
2009-01-10 Valencia - Villarreal 3 - 3
2009-01-03 Valencia - Atlético Madrid 3 – 1
En sammanställning ger resultatet två ynka segrar trots att motståndet inte på något vis kan sägas vara övermäktigt för vad man kan kräva av ett lag som har den potentiella kaliber som Valencia har. Men man får uppenbarligen inte döma någon efter storleken. Den läxan torde vi ha lärt den hårda vägen.
Vad som ur en statistisk synvinkel också är märkvärdigt är att vi släpper in fler mål och oftare på hemmaplan än vad vi gör borta för tillfället. Se gärna för egen del i lagstatistiken som ligger länkad på vår lagsida.
Man blir nästan förbannad på sig själv för att man tillåter sig leva kvar i gamla glansdagars minne. Det gör denna resa så otroligt mycket mer smärtsam. Jag brukar nämna Borgen Mestalla. Denna borg som var så ointaglig för så många lag. Match på Mestalla var tätt förknippat med en riktigt svår bortamatch för motståndarna. Inte minst var det enormt svårt att göra mål på Valencia vars försvarsgeneraler stod upp som en granitmur. Inte som ett självmålssparkande gäng pajasar. Valencias försvar ingav respekt. Ingen vågade sig på att trotsa kung Ayala eller prins Pellegrino. Försvaret var inte bara robust och bra utan rentav elakt. Att ta sig in i straffområdet kostade anfallarna dyrt.
Marchena må vara ful, men han är inte tuff. Hans spel inger ingen respekt från motståndarna. Albiol är på tok för snäll. Vi har gått från att ha ett försvar med tvättäkta svin till att ha två skolpojkar till mittlås. Nja, kanske är att ta i när det gäller Marchena, men i jämförelse med de två tidigare nämnda så stämmer det nog.
Kan detta vara ett skäl till att försvarsspelet inte fungerar?
Absolut inte säger jag. Det kan vara en analys men inte borde vår försvarsmässiga status stå och falla med att man har två grisar i ett mittlås. Men faktum kvarstår att inget varit sig likt där bak sedan Kung Ayala fick abdikera från tronen.
Vad sa Emery efter matchen då?
- Vi måste börja vända på vår otur och fortsätta jobba hårt. Från och med måndag så startar vårt arbete med att vända på trenden.
Ja Emery, kanske skulle det jobbet startat tidigare…Men nu är vi där vi är och det finns egentligen inte allt för mycket fog att lasta tränaren för att spelarna underpresterar och skjuter bollen i eget nät.
- Vi kommer att köra på framåt, vi har ett lag som är kapabelt att sluta på en topp-fyra-placering. Vi kommer att kämpa och jag tror på mitt lag.
Inga oväntade uttalanden här. Emery fortsätter stödja laget och vägrar göra några uttalanden som sticker ut eller på något sätt kan hänga ut några enstaka individer. Men kanske bör någon snart få veta att man kräver mer och att det inte för alltid går att gömma sig i kollektivets anonymitet. Det är minst sagt dags för ”stjärnorna” i Valencia att kliva fram och ta sitt ansvar. Detta duger bara inte…
¡Amunt los Ché!
