Fortsatt nattsvart på Valencias himmel
Unai Emery lider förnärvarande av Koeman-syndromet, med fortsatt fritt fall som resultat. Detta symboliserades väl i matchen borta mot jumbon Numancia som besegrade Valencia med 2-1. Kan det bli mycket värre än så här?
Numancia, jumbon i ligan, i nästa match. Nu vänder det!
Så var det säkerligen många Valenciafans världen över som tänkte och hoppades inför helgens möte, kanske var det även så en del spelare i Valencia tänkte när de äntrade planen i söndags eftermiddag. Istället blev det precis tvärtom och mönstret från tidigare matcher fortsätter, Valencia rasar och den där Champions League-platsen som i höstas när laget ledde serien såg så säker ut, ter sig alltmer avlägsen. Våren 2009 har inte inletts mycket bättre än mardröms våren 2008.
Matchen
Vad finns det att säga egentligen om matchen?
Valencia inleder ganska hyfsat och tar också ledningen efter 9 minuter efter mål av Vicente. Men samtidigt är Valencia väldigt uddlösa framåt utan Villa, Mata kämpar på men det märks tydligt hur oerhört viktiga David Villa är för Valencia.
Men Numancia kom tillbaka in i matchen och tilläts kvittera alldeles för enkelt i den 41: a minuten och bara 7 minuter i den i den andra halvleken prickskjuter Barkero in 2-1 för hemmalaget. Valencia trycker på för kvittering men Juan Pablo i Numancia kassen gör en fantastisk match och närmare än Vicentes stolpträff i den 92: a minuten kommer inte Valencia utan tvingas inkassera ännu en förlust.
Matchfakta
Resultat: 2-1 (0-1, m.9: Vicente; 1-1, m.41: Aranda; 2-1, m.51: Barkero.)
Publik: 7500 åskådare på Los Pajaritos
Domare: Texeira Vitienes, 9/10 (Marca)
Varningar: Numancia: Filipe, Sergio Ortega, Cisma, Nagore och Mario. Valencia: Vicente, Moretti, Albiol och Pablo
Analys
Sjunde raka matchen utan seger och krisen är ett faktum. Inom loppet av ett par veckor har los Ché rasat totalt i ligan till en 8: e plats och har nu sex poäng upp till CL plats, dessutom har Valencia lyckats bli eliminerade i både Copa del Rey och Uefacupen, två turneringar som annars hade kunnat vara möjliga räddningsplankor en säsong när ligatiteln inte är en rimlig målsättning. Emery verkar totalt ha tappat kontrollen av laget, ett lag som han i höstas h lotsade fram till serieledningen för vilket både Emery och laget hyllades från alla håll och kanter. Inget ont om Numancia men laget kom till matchen med 7 raka förluster och låg hjälplöst sist i ligan, dagens Valencia tar inte ens poäng mot ett sådant motstånd. Hur kan det vända så fort? Vi såg samma syndrom ifjol när Koeman kom in och tog över laget på höstkanten och inledde hyfsat för att sedan fullständigt raseras under januari-mars och då till slut blev inblandade i bottenstriden. Vad är felet i Valencia? Någonstans inom organisationen måste man göra något som är förbannat fel. Den ekonomiska krisen som klubben för tillfället lider av är givetvis en rimlig förklaring till en viss del under året. Spelarna är bara människor och det går därför inte att begära att de ska vara helt känslokalla och inte ta åt sig av det som sker runtomkring de, det handlar inte om professionalitet utan snarare om humanitet. Problemet i klubben verkar snarare ligga djupare rotat inom organisationen eller truppen. Det var väldigt längesen vi kunde följa Valencia en hel säsong utan att det innefattade någon slags strul inom klubben. Fjolårets kris är sedan tidigare känd och innan dess pågick ett internt krig mellan tränaren Quique och sportchefen Carboni och åren ytterligare innan dess kantades av idel tränarbyten. Värvningarna de senaste åren behöver vi inte ens tala om. De lyckade värvningar klubben gjort de senaste 4-5 åren kan räknas på en hand, de misslyckade krävs det miniräknare för att hålla reda på. Det verkar vara hög tid att på allvar granska och rensa i de egna leden för att få klubben på rätt köl igen.
Ett lag som i höstas, för 3-4 månader sedan, sprudlade av självförtroende och elegans har nu sjunkit ihop till något odefinierbart krislag med kännetecken som vi så väl känner igen ifrån föregående säsong. Symptomen är desamma, men frågan är om lösningen är det?
Hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan må, sjunger Timbuktu i låten Botten is Nådd. Där har vi Valenciahymnen för tillfället.
Det gör ont att vara Valenciasupporter för närvarande. Det är ett lidelsefullt lidande att tvinga sig kvar framför TV i 90 minuter när favoritlaget spelar som de gör förtillfället. Trots detta så tvingar man sig kvar för att genomlida eländet. Man går igenom kriser tillsammans och man firar titlar tillsammans, det är det sanna nöjet med att vara passionerad supporter till ett fotbollslag.
