Utvisning, Valencia: Alexis (46)

- - - - -
Så var matchen

Ja helt otroligt nog blev det seger, trots att Valencia fick spela hela andra halvlek med en man mindre. Alexis drog på sig två gula (t.o.m. Marcas skribent tyckte att utvisningen var tvkesam och orättvis) och fick syna det röda kortet och i det läget var det uppförsbacke värre, igen och som så många gånger förr denna säsong. Ett sent ledningsmål av inhoppande Mata skulle dock ge Valencia ledningen men vinsten såg ut att gå om intet när Racing tilldömdes en straff på fjärde (!!!) stopptidsminuten. Serrano stegade fram men brände straffen i virket. Om det finns bara en sak att säga: HELT OTROLIGT!

Matchen i sin helhet kan kort beskrivas som att Racing ägde första halvleken. Efter att ha andats ut och klarat den första halvlekens grönvita anstormning (som det blev trots att man saknade Munitis och ej speltillåtna Zigic) gjorde Emery lite förändringar. In med Albelda på mitten istället för Edu. Ett byte som blev viktigt för det defensiva jobbet med en man mindre hela den andra halvleken. Men den andra halvlekens mest briljante var Pablo som ständigt låg bakom Valencias offensiva förändring. Detta till trots att Alexis efter blott 20 sekunders spel i den andra halvleken fått lämna planen. Valencia dominerade och Pablo hade ett friläge samt ytterligare en riktigt het målchans. Båda gångerna var Toño i vägen för Pablo. Slarvigt försvarsspel från Moretti kunde ha gett hemmalaget ledningen men istället var det Pablo som kunde servera inhoppande Mata ett perfekt inlägg där Mata inte gjorde något misstag. 0-1 i kassen.

Så på stopptid såg det ut att gå ”som vanligt” när Albiol (vem annars?) drar omkull en motståndare i fjärde tilläggsminuten. Straff och kvittering att vänta. Men Oscár Serrano träffade som sagt virket istället för nätmaskorna. Seger för Los Ché!

- - - -
Några ord efter segern

Är det Valencia vi pratar om? Tydligen!
Något är i rullning som sagt. Vad det är återstår att se men vi kan i alla fall konstatera att resterande resultat denna omgång, med undantag för Villarreals seger, spelade oss i händerna inför jakten på en högst spekulativ Champions League-plats. Med stark betoning på spekulativ. I dagsläget känns inte en CL-plats speciellt trovärdig eller ens berättigad. För mig står det klart redan nu vilka lag som kommer utgöra topp fyra och till den kvartetten tillhör Villarreal som faktiskt är klasser bättre än vårt lag för tillfället, på i princip alla platser.

Men något är på gång som sagt. Efter en blek första halvlek imponerade Pablo Hernández på nytt. Verkar som om vår eget förädlade produkt börjar ta de kliv som vi hade hoppats att han skulle ta när vi hämtade hem honom igen från utlåningen till Getafe. Och äntligen fick Vicente chansen från start. Tyvärr inte med något häpnadsväckande resultat. Dock skall det ju sägas att Mata nog tog tillbaka sin startplats i och med sitt inhopp. Ett inhopp som också var riktigt bra. Det får man ju inte minst säga när han kommer in och avgör.  Kan vi nu behålla formen på våra två unga yttrar så har vi nog något på gång, helt klart. Får vi dessutom inom kort tillbaka Silva och Villa från skadelistan kanske vi kan bygga upp något igen och rädda den här säsongen (också).

Ingenting är omöjligt. Det lärde Gunde Svan oss svenskar om inte annat. Det fattas ”bara” fem poäng upp till Villarreal men kan vi behålla femteplatsen, alternativt en placering på topp sex så får man nog trots allt vara ganska nöjd i år. Det är hårda bud om dessa placeringar. Jag tvivlar på att någon av våra konkurrenter kommer lägga sig på rygg och självdö under våren som kommer. Vi får helt enkelt, eller förhoppningsvis om inte annat, ställa in oss på en fight in på målsnöret. Det handlar om att kriga om varenda centimeter på planen och varenda liten poäng.

Amunt Valencia!