Resereportage - Del 2: Ett besök på Paterna
Resan rullar vidare ut mot Valencias träningsanläggning i Paterna och det blir en del autografjakt och åskådning av träningen. Här skådas Pablos väg mot formtoppen bland annat.
Efter några dagars välbehövlig vila var det då dags igen att besöka staden.
Det var dagen efter förlusten mot Valladolid, och vi skulle åka till Los Chés träningsanläggning i Paterna, en förort till Valencia. Vägen dit var liten och rätt sliten, vi började undra om det kunde vara rätt, men när vi efter en stund började skymta flera fotbollsplaner bredvid varandra så insåg vi att vi hade kommit rätt. Vi blev insläppta och fick veta att truppen var samlad inne i klubbhuset och vid 10.30 skulle ut och träna. Vi kände igen det mesta från Anna Brolins reportage i november. Vi träffade på korvgubben, Papi, som visade sig vara en otroligt snäll person, han överröste oss med presenter och Amunt! –tidningar, affischer m.m. och visade oss vägen till den plan (av över 10!) där spelarna troligtvis skulle komma ut senare.
Vi väntade, och väntade, och tillslut fick vi utdelning. Spelarna kom ut på planen i små grupper, Joaquin, Villa, Marchena, Albiol, Fernandes, Moretti, Edu, Pablo, Mata, inklusive Valencia-Mestallas spelare. De enda vi inte fick syn på var Baraja, Silva och Morientes.
Spelarna verkade vara lite nedstämda, vilket var förståeligt efter den bedrövliga matchen dagen innan, och Emery valde att ha en lugn träning idag. Alla joggade en stund, innan de som ville fortsätta med lugn jogging lämnade resten av gruppen som istället satte igång med lättare bollövningar.
Emerys uppmuntrande rop hördes under hela träningen ”Venga, va!”
Efter ca. en och en halvtimmes lätt träning, som avslutades med match där Pablo var den mest tongivande spelaren, försvann spelarna in i det stora klubbhuset igen.
Vi ställde oss vid ingången till träningsområdet och ”minglade” runt med det folk som var där och tog oss en bättre titt på själva området som var förvånansvärt stort. Där fanns ett hus för småttingarna som går på fotbollsskola och bor där, de hade till och med ett flertal egna 7-manna gräsplaner bara runt hörnet, imponerande att se vilka tillgångar de disponerar över.
Efter ännu en lång väntan kom en svart Mercedes körande mot oss och parkerade framför pressalen. Ut kom Albelda, som inte hade tränat, och vi rusade genast dit med vår matchtröja och boll för att få dom signerade. Vi hann även ta en bild med honom innan han försvann in för att ge en intervju som vi även såg på TV dagen efter.
Sedan började spelarna komma, en efter en, körandes i sina lyxbilar och stannade utanför grinden. Mata, Pablo och Alexis kom precis efter varandra. De vevade snällt ner sina rutor och skrev sina autografer och ställde även upp på foton. Jag blev otroligt förvånad över att alla spelarna tog sig denna tid och hade sånt tålamod med oss, det hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig.
Alexis och Silva kom ut efter en stund, körandes i likadana enmiljonsbilar, två Audi R8 och ställde upp på foton. Jag pratade lite med flera av dom, bl.a. Michél som jag berömde för bra spel dagen innan, och besvarades av ett glatt och förvånat ”A si? Gracias!” Mot slutet fick vi höra av en kille som jobbade där att Joaquin var på väg ut ur pressalen. Jag ställde mig vid ingången då och var den första som fick tag på honom. Lika tåligt som alla andra så stod han kvar och signerade vår affisch, boll och tröja och visade sig även villig att låta oss ta flera foton på oss tillsammans. Det var riktigt kul att hälsa på honom och kunna prata med honom innan han skyndade vidare. Återigen blev man väldigt överraskad över deras inställning, man förstod att de värdesätter sina fans och inte behandlar oss som luft, som jag på förhand hade trott.
Allra sist, efter en väldigt lång väntan så kom då storstjärnan själv, Villa i egen hög person. I en snygg Porsche krypkörde han till oss. Det blev en hysterisk rusning till bilen, och man fick kämpa sig fram dit. Som alla andra så skrev han autografer till ALLA och lät oss ta så många foton vi ville. Det kändes stort att skaka hand med honom, världens kanske bästa anfallare, en av de bästa spelarna just nu, mannen som man sett på TV så många matcher och förundrats över hur bra han är. Idag såg han tyvärr frustrerad ut, hans ansikte, både under träningen och nu, speglade besvikelse, och han verkade vara inne i en personlig svacka. Lite tråkigt tyckte jag, man jag var fortfarande nöjd över att ha träffat honom.
När Villa åkt iväg så skingrade sig folket och försvann från området. Vi ville dock träffa ledaren själv, Emery, så vi stannade kvar med förhoppningen om att han skulle dyka upp.
Vi gick in i receptionen, träffade på Silvas pappa som blev glatt förvånad över att vi kände igen honom och mer än gärna pratade lite med oss. De flesta, både spelare och journalister blev förvånade över att vi kom från Suecia, en förvåning som resulterade i en artikel på en halv sida i Communidad Valencianas största sporttidning, Superdeporte, med färgbilder och intervju med ”svenskarna som rest 3000 km för att träffa sina idoler”. Riktigt kul!
Efter 20 minuter kom tillslut Emery ut. När vi närmade oss hans bil så stannade han genast och steg ut(!) då han såg att vi ville ta en bild med honom. Vilken fantastisk gest av honom, en riktigt sjyst människa Emery, glad och respektfull. Nöjda med allt vi varit med om så kunde vi, efter hela fem timmar, lämna Paterna med destination Valencia.
Det var en fantastisk upplevelse vi var med om, det går inte riktigt att återge allt som hände, skriva om alla spelare vi träffade eller beskriva allt vi såg, det måste upplevas.
Men sammanfattningsvis så kan jag konstatera att Valencia CF är en fantastisk klubb, man ser att den är otroligt välorganiserad, helt enkelt en storklubb med fantastiska spelare som inte beter sig som superdivor, och värnar om sina fans. Detta är en klubb som man ska vara stolt över, oavsett hur det går på planen, oavsett hur ledningen sköter ekonomin och oavsett vilka som spelar där så måste vi komma ihåg att det är en storslagen förening och att ingen spelare är större än klubben.
Resan till Spanien fick ett väldigt lyckligt slut, och vi kunde nöjda återvända hem till (kalla) Sverige.