Stjärnsmäll på Mestalla
Valencia krossar Real Madrid och dukar bordet för Barcelona
Kan Obama så kan los Che. Ett gigantiskt tifo med CHE WE CAN mötte spelarna när de sprang in på plan. Fullsatta Mestalla fick bevittna hur en sargad stjärnkryssare sänktes av ivriga rebeller.
"Red Leader, This is Gold Leader. We're starting our attack run."
Och vilken attack det blev! Om det inte vore för att jag var nykter(!) skulle man kunna tro att los Che lyckades attackera inte bara från flanker och centralt, men även under- och ovanifrån. Madridspelarna såg ut som klumpiga AT-AT på vingliga ben medan Mata, Ximo, Silva och Villa (och Miguel och Pablo och Vicente) sprang sönder allt vad markeringar hette.
På mittfältet lyckades Marchena och Baraja städa rent och ta en hel del boll av allt mer uppgivna merengues, trots mångas farhågor om att gubbarna är slut. När Baraja avlossade stora volleykanonen blev det spiken i kistan för matchen. Stackars Casillas såg inte ens upprörd ut. El Pipo visar klass, minst lika bra som fornstora dagar.
Till skillnad mot sumpmatchen borta mot Espanyol lyckades man göra mer farligheter och utnyttja fasta situationer bättre. Stort beröm till backlinjen, som med få undantag gjorde en klockren match. En särskild eloge vill jag ge till Maduro och Alexis, som lyckades bra trots sina inte helt invanda positioner.
Där framme gjorde Emery en annan variant på rotaciones; han lät Ximo, Silva och Mata byta positioner om vartannat medan Villa som vanligt slet mest centralt och till vänster. Såg dock inte ut att göra någon skillnad för matchens utgång. För att inte tappa fart roterades Mata, Silva och Ximo så småningom ut på bänken också. Jag hade gärna unnat Villa ett mål, för sin vana troget kämpade han för det. Och jag hade unnat Vicente lite mer speltid. El del Benicalap hann inte uträtta så mycket. Pablo var en frisk fläkt som mycket väl kunde startat, men Ximo gjorde det bra över lag.
Klackarna Yomus och Gol Gran hetsade upp stämningen på läktarna, som till och med gjorde vågen av rena farten, men idag var det fler som ville dansa, hoppa och sjunga. Det var fest på Mestalla, så pass att klackarna fick finna sig i att bli överröstade av andra sektioner till och från!
Utanför Mestalla hann jag med lite kändisspotting. Tantraälskande Canyete visade upp sin ultrablonderade kalufs innan han smet in till VIP-ingången. Han och Mendieta mottog en plackett av VCFs president Soriano med klubbens emblem, för deras insatser för att skapa ett "Valencia CF más grande". Pedja "jag är inte längre slim men fortfarande slick" Mijatovic sågs språka med stenhårde Djukic.
På väg hem från matchen blev jag stoppad av Guardia Civil vid en vägtull. "Har ni kört långt?", jag log och sa "Från Mestalla". Den grönklädde stelnade och såg konstigt på mig. Förutom att mitt liv hann passera i en revy hann jag tänka att han nog var Madridista: "Ajdå, nu blir det full cavity search", där dom inte stannar förrän framtänderna tar emot. Men han sprack upp i ett leende vinkade fram mig med en "Amunt Valencia!". Jag drog en lättnadens suck och gläder mig åt att civilgardet är i positiv förändring.
Hursom, nu är allt uppdukat för blaugranas att ta för sig mot Villarreal, de får chansen att tacka Mestalla för den extra distansen redan i Copa del Rey-finalen.
Samtidigt, i en annan galax långt, långt borta: en ond kejsare slickar sig om munnen när de dåliga resultaten spelar honom i händerna, bokstavligen. Flo-Pe har redan börjat planera för återuppbyggnaden av dödsstjärnan...
Förresten, Robben: vem är det?
