Stukade fladdermöss, stärkta ubåtar
En svidande förlust på El Madrigal där kusinen från landet drog det längsta strået.
Etta eller tvåa, kryss var uteslutet för båda lagen. Och så blev det. Villarreal har fortfarande chansen att nå Champions League, men de har det inte i egna händer och en stekhet Forlán vill säkert annat. Fast jag hoppas ubåtarna når dit, för det osportsliga avgörande som Kun Agüero stod för, och för att jag hellre ser ett VCF i CL, även om det är "fel" VCF.
El duelo de la Comunitat Valenciana blev en match med tydlig derbykaraktär. El Madrigal kokade hett. Det gruffades lite på plan och lite vid sidan av. Det skavdes häl och en solklar straff för Valencia viftades bort (nä Eguren, man får inte nicka bort bollen med händerna, det är bara att tugga läder eller bita i gräset...). Istället blev det ett gult kort till Morientes. Uselt. Resultatet 3-1 speglade långt ifrån matchens karaktär men Villarreals effektivitet avgjorde. Jag tar av hatten och saluterar.
Adeu Champions. När det verkligen gällde vek sig los Che och det svider. Unais startelva var förmodligen den bästa han kunde ställa upp, och bytena också, men det räckte inte till. Det svider och kliar som en ofrivillig solbränna. Fladdermusen på skjölden är stukad. Den sitter dock alltid närmst hjärtat.
Valencia CF har visserligen stora chanser att nå den "nya" UEFA cupen European League, tack vare Sevillas vinst över Depor och så Málaga som sumpade sina chanser, men med detta jojofacit vet man inte längre om det är säkert med Europaspel.
Fernando Roig har däremot lyckats skapa en förening för Primeran vilket är bra för Valenciaregionen. Konkurrens är nyttigt och sporrar. Till skillnad mot Villarreal får Valencia CF ta sommaren till storstädning. Reda ut ekonomin och reda ut truppen, med alla löjligt dyra inköp och utlåningar. Nu känns det dallrigt med Silva och Villas framtid, även om det ryktas att den ekonomiska situationen är på väg att lösas, nyemission eller inte.
Hur mycket jag än vill att de båda stjärnorna stannar så skulle jag inte dö av olycka om de försvinner. De lär absolut inte gå för en billig peng men framförallt; Valencia CF behöver förändring. Förändring kan göra ont i början, men tar man sig inte igenom ett stålbad så blir man inte starkare och bättre. Che, we can.
För just nu behöver los Che bli bättre, om ambitionen att vinna ligan och spela på högsta nivån i Europa ska gälla. Allt slarv på plan, stillastående spel och en tunn trupp håller inte. Det behövs mer hunger och ambition, mer kvalitet - och uppenbarligen lite mer tur med skador och domslut.
Jag vill däremot inte gå så långt som att ropa på Unais avgång. Han tog ett lag i spillror och har faktiskt lyckats nå en åtminstone relativt stark position på övre halvan av tabellen på en säsong. Han och laget har gett oss fans hopp och glädje i stora matcher mot topp tre för säsongen: mästarlaget FC Barcelona, Real Madrid och Sevilla, som alla fick smaka på vad Valencia kan prestera under goda dagar. Koemans onda ande är bortblåst och man har bevisat att det visst finns kvaliteér i laget, om än ojämt fördelat över säsongen. Men man kunde inte heller ha begärt mindre.
Långsiktigt är kanske European League ett rimligare mål för Valencia och Emery för kommande säsong. Då har man möjlighet att spela ihop ett vasst lag som kan stå pall för ligan och Champions League året därpå.
Om man nu lyckas kryssa eller vinna nästa match, vill säga. Jag sätter hoppet till en storspelande Cesár därbak och till David Villa som är en anfallare av rang. Det kan gå. Det ska gå.
En sista final nästa helg. En sista nagelbitare för denna säsong. Låt den avslutas i dur på Mestalla, ¡per collons!
Amunt València, sempre
