Krönika: O Captain! My Captain!
Känslan som slog mig vid insikten att beslutet var oåterkalleligt var att en linje brutits. Nyheten att Albiol inte längre skulle finnas i laget konkretiserade såväl en bokstavlig som litterär mening. Försvarslinjen var bruten samtidigt som den linje som jag och säkerligen flera andra utmålat inför framtiden imploderade.
Jag vill minnas att jag skrivit en hyllning till Albiol i en tidigare krönika. Där han utmålades som en blivande kapten och en linje drogs mellan honom och Ayala. Albiol var den blivande ledaren som, likt den egyptiska skarabén bär solen varje dag, skulle bära laget på sina axlar. En ung världsback på väg uppåt i karriären. En blivande fältherre och försvarsgeneral. Något som han mycket väl fortfarande kan bli, dock inte hos oss.
För 144 år sen utspelade sig ett drama på en teater. Ett skott och ett hopp från en balkong som kom att skrivas in i historieböckerna. John Wilkes Booth attentat mot Abraham Lincoln är förstås händelsen som åsyftas. Men det är inte själva handlingen jag vill åt utan ett av efterspelen. Titeln på krönikan refererar till Walt Whitmans poem över den döde presidenten. Han satte ord på känslan av oro inför en oviss framtid. Landet stod utan kapten och risken att skeppet skulle förlisa hade ökat drastiskt. Ovisshet och plötslig förändring är en faktor som allt som oftast följs av en ofrånkomlig känsla av oro.
Vad bär framtiden i sitt sköte?
Vad innebär förändringen och har den ryckt framtiden ifrån oss?
Egentligen handlar det om en större oro och ovisshet än hur Albiol ersätts. Ända sen nyheten om våra skrala finanser för första gången dök upp har sportchefer runt om i Europa kretsat likt gamar i väntan på att få hugga in på vad som finns kvar. Det är detta som är så frustrerande, att det fortfarande råder en ovisshet om hur det ser ut och hur det blir. Vi borde förstärka laget för att strida i toppen igen, men istället kretsar tankarna kring att vi kanske måste släppa i väg ytterligare nyckelspelare. En försvagning istället för en slipning och tillspetsning. Albiols försvinnande gjorde en abstrakt tanke till en konkret verklighet och blir således bilden för hela situationen. Frågan kvarstår dock: försvann framtiden med honom?
När skottet ekade i pressen kändes det så. Allt eftersom dagarna gått har denna känsla sakta avtagit i styrka. Framtiden är kanske inte alls borta. Real Madrid ryckte inte ifrån oss hela framtiden utan bara en bit av den. Den bit som finns kvar är formbar. Lincoln överrumplades på teatern. Ett skott och sen var allt över. Walt Whitman satte ord på sin oro för hur landet skulle kunna resa sig och segla vidare utan sin kapten. Vi har tappat en framtida kapten. Till viss del överrumplades vi då allas blickar riktades mot David Villa. Men det finns trots allt tid att återskapa försvarslinjen. Tiden måste finnas. Emery får se till att sätta samman den brutna linjen. Det bör han ordna. Det ligger nedärvt hos Los Ché att tappa nyckelspelare och resa sig. Det är ett heligt arv. Det känns som klyschan ”en spelare gör inte ett lag” fötts ur detta arv. Det har visat sig vara rådande.
Men problem uppstår om vi vänder på frasen och i stället får ”flera spelare gör ett lag”. Så om vi tappar flera nyckelspelare så kan vatten börja sippra in och försätta däck under vatten. Men än så länge känns det inte så skakigt. Jag sätter min tilltro till ett mittlås av en temperamentsfull andalusier och en spelare som avböjde Real Madrids pengar för att ta plats hos Los Ché. Jag sätter min tilltro till att Alexis hjärta och Marchenas inställning fogar samman den brutna linjen. Jag sätter också min tilltro till en omskolad mittfältare och en tidigare okänd gladiator som får visa upp sig i Turias Colluseum. Maduro gjorde det bra förra säsongen och då var han i en omskolningsprocess. Nu är han mittback. Daelbert har allt att vinna. Det är bara att gripa chansen och hålla fast i den. Vi får inte heller glömma att i ekot av detta revolverskott så kan ytterligare justeringar av skeppets besättning bli möjlig. Med gulddublonerna vi fick för Albiol kanske vi kan få in en ny skeppsgast i form av Granero.
Nyheten om Albiols klubbyte kändes som ett attentat under sommarens teaterakt. Men med viss distans till händelsen känns det som kulan fastnade i västen. Låt oss plocka ut den och invänta höstföreställningen.
För så lätt skall det väl inte vara att sänka skeppet som går under turisk flagg?
Låt ridån gå upp
En ny kapten sitter på balkongen
Han har en mäktig uppgift framför sig
En ny linje skall dras
