Sevilla& dess rivaler, Del 4
Nu är blickarna riktade mot Atletico Madrid, då det kommer att diskuteras om Ignacio Camachos roll i laget samt förtroendet för Abel Resino.
Atletico Madrid är Spaniens tredje mest framgångsrikaste klubb men tyvärr är klubben lika känd för Gil y Gil, och senaste åren har ”en Atletico” varit synonymt med att sparka tränare. Fansen får stå ut med väldigt mycket; laget släpper in 6 mål mot Barcelona, för att i andra stunden vinna över samma klubb efter en heroisk insats, man spelar ut Liverpool på Anfield, för att sedan släppa in 5 mål mot Racing Santander.
Under 2000-talet har Atletico präglats av värvningar, fler värvningar, och ännu fler värvningar. De förväntningar man har haft inför varje säsong har aldrig infriats fullt ut, och flera värvningar brukar efter varje säsong ses som en stor flopp (läs Atleticoredaktionens fantastiska artiklar om ”humle&dumle”). Styrelsen har ofta fått kritik för att bidra till klubbens brist på kontinuitet; förutom att det värvas varje år så har styrelsen en tradition att sparka sina tränare (senast var det Aguirre som fick lämna), ibland har avskedandet av tränarna varit rättfärdigt, ibland inte.
Hur mycket än fansen beklagar sig över lagets dåliga försvarsspel, över spelarnas nonchalanta inställning i vissa matcher eller över de olika bötestraff klubben fått pga. sina supportrar så har det bara gått bättre och bättre för varje säsong. För varje år förbättrar klubben sin ligaplacering, förra året lyckades man behålla sin fjärdeplats och man får i år uppleva ett nytt CL-kval (kanske en till CL-turnering) samtidigt som hoppas att supportrarna likt förra året (speciellt med pippi långstrumplåten) fortsätter charma alla fotbollsfans. Men pga. värvningar som sker år efter år så har många talangfulla ungdomarna inte fått chansen att spela till sig en plats i A-truppen, den som lider mest är nog Camacho vars position är den där Abel Resino har flest spelare till att använda.
Atleticoredaktörerna Joakim Jönsson och Niclas "Bobban" Boberg förklarar Ignacio Camachos situation, samt förtroendet för Abel Resino.
1. Ignacio Camacho var 18 år när han debuterade mot Barcelona, och då var hans insats imponerande. Förra året fick han äntligen spela, då mot Real Madrid på Benarbeu, ännu en gång stod han för en mycket bra insats. Han är ung, spanjor, egenprodukt, och mycket talangfull – för varje spansk fotbollsklubb är detta urtypen av spelare man vill ha på planen. Men varför få Camacho inte mer speltid? Vad är det som Camacho saknar, till skillnad från sina mittfälltskolleger?
Joakim: Ignacio Camacho är tveklöst en av Europas mest spännande ynglingar. Han är fortfarande tonåring, men den inställning och det spel han visar upp vid de tillfällen han får chansen tyder på att vi har att göra med en kommande mittfältsdirigent.
Detta till trots, han är fortfarande ung och stundtals lyser orutinen igenom, framför allt i passningsspelet. Paulo Assunçãos inträde i klubben har också begränsat Camachos eventuella speltid väsentligt, jag skulle vilja sträcka på mig och säga att Assunção är en av ligans allra bästa defensiva mittfältare och då är det inte lätt för Camacho att få speltid.
Bobban: Nacho Camacho fick sparsamt med speltid förra säsongen, då Atlético värvade Paulo Assunção förra sommaren. Den rutinerade brassen gjorde ett sådant bra jobb som defensiv mittfältare att den unge talangen inte kunde konkurrera ut honom, åtminstone enligt de två tränare (Aguirre och Resino) som var ansvariga för laguttagningarna förra säsongen. Nacho Camacho är fortfarande lite för valpig i sitt passningsspel, något som han försöker kompensera med sin riviga spelstil där han alltid ger allt i alla situationer på gott och ont. Orutinen lyser igenom bitvis och det är ju sannerligen inte lätt att göra något åt det om man inte får spela. Under sommaren gjorde läkarteamet även ett ingrepp i Nachos höft och han har inte kunnat träna med sina lagkamrater två månader och följaktligen inte heller spelat några träningsmatcher, något som kan ligga honom i fatet även denna säsong. Men för att återgå till den direkta frågan, varför han inte får spela mer. Konkurrenterna är bättre i dagsläget, enklare än så kan det inte bli.
- När vi ändå är inne på unga spelare; Vem är denne Leandro Cabrera?
Joakim: Leandro Cabrera är en vänsterfotad försvarare, som kan agera både centralt och ute till vänster. Han är född 1991 och spelade förra säsongen för uruguayanska Defensor Sporting, där han dock inte gjorde så många matcher. Cabreras främsta styrkor är enligt undertecknad passningsspelet och sitt hårdföra spel.
Bobban: Cabrera är en 18-årig ung landsman till Diego Forlán, således från Uruguay. Han är värvad för framtiden och troligen kommer att lånas ut till någon spansk klubb för att anpassa sig till den spanska spelstilen. Hans naturliga position är som mittback, men där har han inte fått spela i träningsmatcherna, då mittlåset är belamrat med mer rutinerade herrar. Cabrera har istället fått spela till vänster i backlinjen, då Pernía är skadad efter en bilolycka tidigare i sommar.
2. Varför är Jurado så populär bland er? Vad har han bevisat i Atletico-tröjan? Vem petar han i dagens startelva?
Joakim: Jurado! En av mina absoluta favoriter i dagens fotboll är tillbaka där han hör hemma, i röd-vitt.
Det hela tog sin början under säsongen 2006/2007, då både Maxi Rodríguez och Martin Petrov råkade ut för två långtidsskador. José Manuel Jurado hade inför säsongen anlänt från Real Madrid Castilla, och fick chansen med ens i och med de ordinarie kantspringarnas skador. Javier Aguirre spelade honom både till höger och vänster, mestadels till vänster, och det var där som han egentligen fick sitt genombrott i Atlético. Hans första tillslag, passningsspel, blick för spelet och överstegare fick i alla fall mig att häpna och ta honom till mitt hjärta.
Frågan är om han petar någon från förra säsongens startelva. Raúl García ockuperar mittfältsplatsen framför Paulo Assunção samtidigt som både Simão Sabrosa och Maxi Rodríguez får ses som ordinarie, med ett litet frågetecken angående den senare då José Antonio Reyes har fått förtroendet från start ett antal gånger under försäsongen.
Personligen skulle jag vilja se en offensiv trio beståendes av från vänster sett Simão Sabrosa, Jurado och José Antonio Reyes, det återstår att se vad Resino väljer.
Bobban: Jurado blev av någon outgrundlig anledning (läs Aguirre) utlånad den förra säsongen till Mallorca och gjorde succé på semesterön. Men att kalla honom poppis bland Atléticofansen är väl att ta till lite väl mycket, då Atletifansen inte glömmer hans bakgrund som maräng. Han besitter dock offensiva kvalitéer som saknas bland hans mittfältskollegor på det centrala mittfältet där han ska spela som mediapunta. I dagsläget erbjuder Jurado rent taktiska alternativ för Resino då man snabbt kan ändra från sitt ordinarie 4-4-2 till 4-2-3-1. Men jag är osäker på om Resino kommer att spela Jurado från start i några ligamatcher i en ren 4-4-2 uppställning, då den gamle stormålvakten värnar väldig mycket om balansen i laget. Han konkurrerar främst med Raúl García om en plats på det centrala mittfältet och Pamplonasonen är fortfarande tränarens förstaval. José Jurado gjorde en helt godkänd första säsong i Atlético för tre år sedan då han fick agera ersättare till den då långtidsskadade Martin Petrov på vänsterkanten, även om han borde ha gjort fler mål…
3. Hur är ert, fansens, förtroende för Resino? Är han rätt man att göra Atletico till den klubb som den var under början av 90-talet? Varför? Varför inte?
Joakim: Efter Resinos ankomst spelade klubben avsevärt bättre än under Aguirres dagar, lägg därtill att han till skillnad från sin föregångare lyckas motivera sina adepter och att man under den forne stormålvakten har en tydlig spelidé samt att spelarna känner förtroende för sin tränare, så förstår man varför han är så omtyckt inom organisationen.
Jag tror faktiskt att han är det. Han vet efter sina tidigare år som spelare i klubben hur den fungerar, hur mentaliteten är och så vidare, och det är en bra grund att stå på som tränare för Atlético. Hans tränaregenskaper har överraskat positivt på mig, framför allt delen där han klarar av att motivera spelarna till snudd på det omöjliga, vilket Aguirre oftast misslyckades med.
Det enda jag sätter mig emot i hans taktiska funderingar är det höga försvarsspelet han försöker installera. Med klubbens redan osäkra försvar kan det vara som att slå ett spik i foten när man spelar med en hög försvarslinje, det återstår att se om det lyckas bättre till det som komma skall.
Bobban: Det känns som om Resino har fansens stöd, då han är en tränare som kan och känner till klubben i detalj, både som spelare och ledare. Abel har dessutom en klar idé om hur laget ska spela och bete sig på planen till skillnad mot Aguirre som aldrig fick någon struktur på lagets spel under sin nästan tre år långa tid i klubben. Atlético de Madrid är på rätt väg, men man har inte på långa vägar de ekonomiska resurser som Barcelona och Real Madrid tydligen har. Det om något annat ligger i vägen för att Atleti ska kunna rubba balansen i den spanska toppstriden. Men man ska inte heller blunda för lagets tradition att inte hålla en jämn och hög nivå en hel säsong, dalarna har en tendens att bli för långa för att man ska kunna vara ett allvarligt hot mot de båda giganterna i det långa loppet. Tycker även att truppen är för tunn för att kunna räcka till för spel i Europa och La Liga. Startelvan är bra, men det är alternativen som är för svaga för att vi Atlléticos ska kunna tro på guld redan till våren. Kalla mig realist, även om jag är obotligt optimist!
4. Kriterier för en Mycket Bra värvning är när behovet av spelaren ligger i proportion med övergångens värde. Vilket lag av rivalerna Villareal, Valencia, Barcelona, Real Madrid, Atletico Madrid och Sevilla har gjort den bästa värvningen? Vilket lag har haft bäst silly season hittills?
Joakim: På pappret är det onekligen svårt att missa Real Madrid CF:s värvningar, Raúl Albiol, Xabi Alonso, Kaká, Cristiano Ronaldo och Karim Benzema är alla bra spelare som säkerligen kommer göra nytta, individuellt. Detsamma gäller FC Barcelona och Zlatan Ibrahimovic, även om jag personligen anser att "Ibra" är överskattad.
Sevilla FC brukar värva bra, men jag sätter en hel del frågetecken angående Didier Zokora, en av Europas mest överskattade spelare.
Valencia CF har hållit laget intakt och hämtat in den underskattade högerbacken Bruno Saltor, i mina ögon en väldigt bra värvning, likaså Éver Banega som med tränare Emerys förtroende kan bli hur bra som helst.
Iván Marcano är spännande, precis som Nilmar, men jag tror den förstnämnde kommer att få svårt att peta Diego Godín och Gonzalo Rodríguez samtidigt som Nilmar återigen misslyckas i Europa.
Den bästa värvningen har faktiskt Atlético gjort. Sergio Asenjo är en av världens mest spännande talanger och målvakter, och kommer med största sannolikhet växa med förtroendet. När den största antagonisten Real Madrid värvar för stora överpriser hämtar Atlético in en hett eftertraktad målvakt för ungefär femtio miljoner, som kommer bli en av de allra största.
Bobban: Att snacka silly season utan att nämna Real Madrids sanslösa köporgie, är stört på omöjligt. Men frågan är om den verkligen var så nödvändig, marängerna spelade ju inte direkt dåligt förra säsongen. Man var ju med i matchen ända fram till utskåpningen i El Classico. Men det var tydligen inte tillräckligt för president Perez som är mannen som ordnat fram sanslösa belopp mitt i finanskrisen, som är betydligt värre i Spanien än här i Sverige…
Nye tränaren Pellegrini har ett tufft jobb framför sig att få alla stjärnor att dra åt samma håll och framförallt få dem motiverade i bortamatcher mot de mindre lagen. Men truppens bredd och kvalité är minst sagt imponerande, men nu gäller det att få det att fungera på planen med. Men visst har marängerna värvat bäst, för vem kan matcha Madridlagets värvningskarusell som saknar motstycke?
Barcelona kommer att bevakas på ett synnerligen närgånget sätt den här säsongen tack vare en viss Zlatan. Kvällspressen har ju redan dragit sitt Zlatandrev och visst är det kul med den bäste svensken i den spanska ligan! Intresset för ligan kommer ju inte direkt att minska här i Sverige och Tv4 Sport sitter med alla trumf på hand. Det är verkligen läge för att utöka snacket kring matcherna i en klassisk studiomiljö den här säsongen?
Både Sevilla och Villarreal har förmågan att värva spelare som passar in truppen, genom noggrann scouting. Ubåtarnas värvning av brassen Nilmar, sticker ut om inte annat för den höga övergångssumman för den lilla gula klubben. Atlético har varit ovanligt lugna den här sommaren, tack vare den ekonomiska krisen. Men värvningen av målvakten Sergio Asenjo är verkligen intressant och luktar succé redan nu. Trots att ynglingen bara är 20 år.
Vi på Sevillaredaktionen tackar Joakim och Bobbans deltagande !
/ Nästa del kommer att handla om ett av sommarens mest omtalade klubbar, dvs. Real Madrid. Med tanke på att marängernas styrelse (Perez& Valdano) och klubbens silly season har varit ett hett diskussionsämne så kommer artikeln bli lite längre än vanligt...
Hasta la Muerte!
