Efter Athletic-matchen: Diagnos Parkinson?
Du sitter svettig framför TV-apparaten en sen söndagskväll. Det är förmodligen en av höstens märkligaste matcher som utspelar sig i slutminutrarna. Efter att matchen är slut vacklar du i säng, påtagligt chockad av vad du just bevittnat. Är det ena av lagen ditt favoritlag så får måndagen två scenarier:
1. Du vaknar upp och undrar ”Var i helvete är mitt hår!” för att snabbt minnas att du slet av det i förtvivlan under söndagens vibrerande sista minuter. Kort och gott, du är Etxeberria, eller rentav (och mer sannolikt) ett Athletic-fan (båda två har avsevärt krympta hårfästen idag).
2. Du vaknar upp och undrar ”Var i helvete är mina naglar!” för att snabbt hitta dem utspridda i sängen. Du inser då att det måste vara följden av att du tuggade lite väl frenetiskt på nagelbanden innan Rubinos Pérez hittade pipan han så i övrigt flitigt använt under matchen. Du är Valencia-fan.
Jag kan inte minnas senast Valencia var inblandade i en sådan rafflande slutstrid. Och framför allt har jag svårt för att minnas senast Valencia hade sådan jäkla rôta (tur, på ren Göteborgska - vad bättre uttryck finns det?).
Hela säsongen har hittills varit präglad av sena poängtapp där försvarsspelet rasat samman mot slutet och Los Ché darrat ihop i en nervös hög med icke-presterande så kallade ”proffs”. Matchen mot Athletic på San Mamés var smärtsamt nog inget undantag från detta mönster.
Det går att uppleva en stor kluvenhet för de drag som Emery gör mot slutet av matchen. Jag hyllar honom för beslutet att plocka in Nikola ”Långben” Zigic. Det var ett matchavgörande byte, men i ärlighetens namn fick Joaquín vara kvar på planen alldeles för länge. Sedan förstod jag aldrig meningen i att byta ut Dealbert. Var han skadad? Ja, det kanske jag missade i sådant fall. In med Baraja och ned med Marchena. Så på pappret gjorde faktiskt Emery två offensiva byten innan han som sista drag ersatte David Villa med ytterbacken Miguel. Men faktum är att alla hans drag utom bytet med Zigic var för att defensivt justera.
Marchena och Navarro formade det förmodligen mest nervösa mittbackspar man kan hitta i hela La Liga. Spänningen kom därav. Navarro orsakde straff med fem minuter kvar och var ju i ärlighetens namn inte speciellt bra med på noterna när lille Iker Muniain gjorde 1-0. Förvisso en dålig retur från César där. Marchena spred med sina många och klumpiga dueller heller ingen trygghet. Och åter en gång ser man laget darra ihop mot slutet.
Kanske kan osäkerheten bero på att man inte litar på sina försvarare, eller sin målvakt. César räddade oss dock till slut och offrade sitt knä på köpet när han gjorde en hockeymålvaktsräddning på Muniains magnifika genomlöpning. Ja, jag är verkligen imponerad av denna kille som blott blir 17 år om några dagar. Vad jag inte är imponerad över är hur Emery fortsätter att byta defensivt i slutet av matcherna. Där har vi också en förklaring. Som tränare gör man inte defensiva byten i slutet av matcherna om det inte är absolut nödvändigt. Jag har lite svårt för att tycka att det var det. Byten i försvaret, i ett sent skede av matchen, skapar bara otrygghet. Man rör om det, släpper in nya spelare i ett spelsätt som alla redan under matchens gång har anpassat sig till.
Sedan finns det också anledning till att ifrågasätta hur många säkerhetsrisk-spelare Emery vill ha på planen samtidigt. Marchena-Navarro har vi redan nämnt. Mathieu och Bruno är två till. Emerys rokader ställer ofta till det mer än vad det ger nytta mot slutet av matcherna och spelarna hinner inte anpassa sig med de nya spelarna som kommer in.
Lösningen är lika enkel som elementär. Byt in fräscha spelare tidigare!
Igår kväll gjorde Emery alla sina tre byten under de 12 sista minutrarna. Det är för sent! Nu gav det offensiv utdelning och det räddar såväl Emery som laget och oss supportrar. Och visst kan man vara glad och nöjd - och det är jag - men i ett långsiktigt perspektiv är detta bitar som måste förbättras om vi skall få bukt med försvarskollapserna i slutet av matcherna. Och jag ser då lösningen i att göra något offensivt byte tidigare i matchen för att kunna bibehålla en energifylld offensiv. Våra offensiva spelare löper väldigt mycket under matcherna och det är viktigt att ha spelare som orkar löpa där uppe även när klockan tickar in på 80 minuter. Varken Mata eller Joaquín är 90-minutersspelare i en tuff match med mycket löpning och då är det på dessa platser man måste göra byten. Alternativt på ytterbacksplatserna eftersom hela systemet 4-2-3-1 bygger på att ytterbackarna understödjer anfallen och ger anfallet ett alternativ till att slippa bli av med bollen och på så vis få jobba hemåt. Yttrarna är så viktiga här.
Så offensiva byten är minst lika viktiga för defensiven och bytena måste komma tidigare. Med tio minuter eller mindre kvar av matchen hinner ingen komma in i spelet och laget hinner inte anpassa sig. Det blir kaos då eftersom den inbytte spelaren inte får tid till att hitta sin roll på planen och spelarna runtom honom inte hinner rätta in systemet. Alla spelare agerar ju olika. Skärpning här Emery!!
Men för att återknyta till de positiva vibbarna. Det var som sagt länge sedan (upplever man det som en dag som denna) vi lyckades hålla en ledning i slutet av en match som denna. Två-tre gånger, åtminstone två, stod det ”kvittering” skrivet i bildrutan. Dels vid den billiga straffen och dels vid Muniains stora målchans i den sista minuten. Jag hade redan kastat ut ett förtvivlat ”NEEEEEEJ” i TV-soffan. Men stolpen, César och Valencia segrade.
Nu har vi en väldigt spännande vecka att blicka fram emot. Det blir vila hela vägen fram till nästa helg och det är högst välkommet. Vi får ladda om batterierna innan ett kokande Mestalla kommer ”välkomna” Real Madrid. Och...ett Real Madrid utan Cristiano ”Grinolle” Ronaldo. Men med eller utan Ronaldo, det spelar ingen roll, för vi har Éver Banega och David Villa!
För övrigt måste ju Villas mål generera nobellpris i fysik eller något liknande. I alla fall om han medvetet dunkar bollen i backen för att få den till att studsa över alla och in i mål. I vilket fall ett lika genialt som vackert mål! Mathieus mål gick inte heller av för hackor. Inga fingrar emellan där inte.
AMUNT!
