Lidandets Valencia
Ett akrobatiskt mål av skyttekungen och ett behärskat volleyskott av doldisen räckte för att Valencia skulle besegra Athletic på bortaplanmed 2-1. Tänk om det hade varit så enkelt att summera gårdagens batalj på San Mames.
Att följa Valencia är lidande. Laget kan dominera en match fullständigt över 90 minuter för att sedan tappa koncentrationen någon sekund och vips så är tre säkra poäng förvandlat en ångestfylld ynka poäng. Att stänga matcher är inte direkt Valencia version 2009 styrka eller signum, något som återigen blev bevist igår på San Mames. Man ska samtidigt komma ihåg att det är inte många lag som åker upp till Baskien och genomlider ett helvete på katedralen San Mames inför en minst sagt fanatiskt hemmapublik som gör allt för att påverkar domare och motståndare, men ändå lämnar Bilbao med tre poäng. Sevilla lyckades, Barcelona misslyckades trots att man har den fantaztizke Zlatan i laget.
Första halvlek var ett sömnpiller utan dess like och de båda tränarna låg finurligt vid sidlinjen. Den taktiskt bataljen mellan tränarna dominerade tyvärr inledningsvis och lagen parerade ut varandra samtidigt som ingen vågade bryta mönstret eller riskera något. Den andra halvleken blev bra mycket mer underhållande och händelserik.
Valencia hamnade igår i brygga och ett väldigt psykologiskt underläge. Villa missade för en gångs skull ett friläge och minuten efter gjorde underbarnet Muniain 1-0 till hemmalaget och San Mames kokade. Många lag skulle där och då vika ner sig och åka ifrån Baskien med en hedersam förlust, jag menar Bilbao borta är ju trots allt en av säsongens tuffaste bortamatcher. Valencia gjorde precis tvärtom. Kvitteringen kom omgående efter ett akrobatiskt nummer av Villa som lurade hela Athletic försvaret inklusive duktige målvakten Iraizoz. Unai Emery var inte nöjd, Valenciaspelarna var inte nöjda. En utvisning på Koikili underlättade Valencias forcering men var inget avgörande. Zigic byttes in och en intensiv jakt på tre poäng inleddes. Jag fullkomligt älskar Emerys modiga beslut att gå för seger i det läget istället för att nöja sig med 1-1!
Det var också den 3.20 m långe serben som i allra högsta grad låg bakom ledningsmålet när han från straffområdslinjen sträckte fram sin giraffhals och skrämde Iraizoz så pass mycket att han kände sig tvungen att boxa ut ett relativt ofarligt inlägg. Bollen hamnade hos den notoriske målskytten Mathieu som sin vana trogen drog till på volley och bollen borrade sig otagbart in i mål. Ledning med 2-1, knappt 6 minuter kvar och med en man mer på planen - då var väl saken biff och segern säkrad? Tänk igen.
En kombination av att Athletic vägrade ge upp och Valencias oförmåga att stänga matcher gjorde att slutskedet av matchen blev oerhört dramatisk och det hände förmodligen mer de sista 6 minuterna än det gjort under de 84 minuterna innan. Iraola nickade först in kvitteringen, ett mål som direkt vinkades bort för offside. En knapp offside men dock solklart att målet inte skulle godkännas. Minuterna senare föll Javi Martinez som en döende svan i straffområdet, domare Rubinos Perez föll för tricket och pekade på straffpunkten. Bilderna från matchen ifjol där Athletic avgjorde på en tveksamt dömd straff i den 90:e minuten spelades upp i huvudet och det kändes oerhört frustrerande att behöva tappa ännu en match så här sent. Straffen gick dock i stolpen och ut och för en gångs skull så hade Valencia fru Fortuna med sig. Men Athletic lät inte sig nedslås utav detta och framförallt inte Muniani som dribblade sig igenom Valenciaförsvaret och tvingade Cesar att göra en avancerad enhandsräddning. Övertidsminuterna kändes olidligt långa och samtliga spelare befann sig i Valencias straffområde när hemmalaget vaskade fram två hörnor i slutskedet. Decimetrar ifrån att bli hela Baskiens hjälte var målvakten Iraizoz som nickade Athletics sista målchans utanför.
När Perez äntligen stoppade pipan i munnen och förkunnade att Valencia besegrat Athletic på San Mames satt man helt svettig i soffan med en vilopuls på närmare 200 slag i minuten. Laget tog sin femte raka seger på bortaplan, bara det en oerhörd bedrift. Valencia hade återigen lyckats förtrolla och trollbinda mig. Man satt som på nålar de sista minuterna och ångesten dunsade över bröstet som lastbil när Athletic får straff i slutskedet. Men denna gången höll Valencia distansen ut, vi slapp sortera in Athleticmatchen under samma kategori som Mallorca, Sporting och Atletico. Istället bärgades säsongens kanske mest meriterande seger så här långt och laget avancerade upp på tredje plats i tabellen, endast tre bakom Real Madrid.
Istället för mängder av frågetecken och ångestfyllda tankar inför framtiden efter en Valencia match var hjärnan istället fullproppade med utropstecken och positiva vibbar. Nästa helg gästar Marängerna Mestalla kanske utan både Kaka och Ronaldo. Lite ironiskt om Valencia med gigantiska ekonomiska problem, som verkade stå på ruinens brant i somras och som inte hade några pengar alls värva för i somras utan istället nästan gick plus under en silly season, plötsligt skulle ligga före Real Madrids miljardprojekt i tabelltoppen. Allt går inte att köpa för pengar. Välkommen till verkligheten Florentino Perez.
Att lida är inte alltid något negativt. Varför vinna enkelt när man kan vinna så här. 90 minuters lidande som slutar på samma sätt som igår genomlider jag mer än gärna flera gånger.
