Valencia ute.

När turen vänder blir vi odödliga.

Med tanke på den uppställning Unai Emery skickade ut på planen så trodde nog många med mig att det skulle bli en öppen och målrik match. En trebackslinje som innehöll lagets kanske mest kreative mittfältare Fernandes bidrog till ett lag med följande offensiva pjäser på samma gång: Fernandes, Jordi Alba, Pablo Hernandez, David Silva, Joaquín, Mata och Villa. 

Dessa spelare lyckades inte göra ett enda mål. Inte inhopparna Vicente eller Zigic heller..
Jag måste ändå beundra Emerys mod att testa något nytt och offensivt när laget var piskade att göra mål, trots att Atlético har sin styrka i anfallet i allmänhet och omställning till anfall i synnerhet. Detta gör alltså Emery på Vicente Calderón. 

En fullständig och välskriven genomgång av matchförloppet finns skriven av Zoran Zoric på Atleticos avdelning. Jag (som också  mitt i all misär är dalmas) känner en enorm tomhet efter torsdagkvällen och jag är nog inte ensam.
Det var så nära, faktiskt så nära som det kan vara. Trots tillräcklig teknisk bevisning och ett antal utbrott av Emery så vägrades Zigic med sin halva tröja en straff i slutminuterna och Emery fick istället se matchen från läktaren. Ett mål där och ett avancemang hade varit fruktansvärt nära.
Men sådan är sporten och jag ser ljust på framtiden då jag lärt mig från barnsben att allt jämnar ut sig med tiden. Tänk er den säsongen rättvisa skipas, då får motståndare, domare och före detta tränare passa sig. 

Om själva matchen kan jag bara säga att spelet inte alls speglade uppställningen, den var rörig, ostrukturerad och relativt chansfattig. Kanske hade Emery behövt mer tid på sig med sitt nya offensiva lag? Men som sagt, modigt.
Zigic som fick komma in i mitten av andra halvlek visade sig på bra humör och kunde för en gångs skull utnyttja sig storlek och faktiskt plocka ner de långbollar som i slutet matades uppåt banan. När han dessutom skulle haft en straff med sig så måste jag säga att jag är imponerad och jag hoppas verkligen han fortsätter prestera i den mycket spännande ligaavslutningen. 

Lagens båda målvakter var också en bidragande faktor till det mållösa resultatet. En gammal landslagsmålvakt mötte en framtida sådan. Atléticos David De Gea har den här säsongen nästintill blommat ut till den stjärnmålvakten så många förutspådde redan för ett antal år sedan. Både De Gea och César stod för ett stabilt målvaktsspel och visade på den spanska målvaktskvaliteten som är den bästa i världen.
Med lite distans till det hela så var det Atlético som var det bästa laget sett över två matcher och det var först när det bara återstod minuter av gårdagens match som Valencia hotade rejält. Hade man gjort ett mål till på Mestalla så hade det varit Emerys lag som fått möta Liverpool i semifinal, men turen föll på Fernando Torres som nu får återvända hem till Vicente Calderón. Jag undrar hur mycket UEFA tjänar på det mötet…
Jag vill gratulera Atlético Madrid för att ha varit det bättre laget över de två kvartsfinalerna och jag hoppas att Spanien kommer skörda framgångar i Europa League. Min avslutning blir ändå ett citat av Unaí Emery som publicerats i Marca: 

”Cuando el árbitro vea la jugada se le caerá la carga de vergüenza”

6 kommentarer

Christoffer Svensson2010-04-09 11:08:18