Montreal - Florida
3 - 4

Förlust i meningslös match

Säsongens tråkigaste och mest viljelösa match slutade med seger för lillebror Villarreal efter två tidigt gjorda mål innan matchen blev nästan helt händelsefattig sett till antalet farliga lägen.

Precis som vi alla hade förväntat oss kunde vi redan när laguppställningarna presenterades konstatera att Valencia inte hade någon som helst intention att kämpa i detta lokala, av vissa kallade, "derby" mot våra grannar i norr. Som bekant lämnades både Villa och Silva hemma, vilket gjorde att Zigic fick starta i topp, framför ett mittfält bestående av Vicente, Banega, Fernandes, Albelda och Joaquin.

De absolut sämsta spelarna på planen var våra backar, Miguel, Navarro och Marchena. Jordi Alba presterade bättre än de tre herrarna tillsammans, trots att han stod för ett misstag vid det första målet. Dock ska man inte belasta honom för det, då hela linjen stod och sov vid de båda målen. Vid 1-0 i elfte minuten slank bollen förbi både Alba och Navarro som i sin tur stod för en ful fällning som mycket väl hade kunnat bli straff, om inte bollen hade gått vidare och skjutits in av Rossi förbi kvällens målvakt Moya. Alldeles för enkelt och alldeles för tafatt spel av nykontrakterade Emerys gäng.

Matchen fortsatte i samma stil, med ett Valencia som vägrade bygga upp några anfall, helt enkelt vägrade spela fotboll. Kämpainställningen fanns helt enkelt inte där idag, det var klart sen innan matchen. Och visst kan man inte anklaga någon för något då det inte längre finns något att kämpa för, och varför inte passa på att ge våra grannar lite hjälp i jakten på en EL-plats?

Andra målet såg mer katastrofalt ut än det första, då Llorente 8 minuter efter ledningsmålet helt ensam kunde nicka in tvåan, framför näsan på loje Navarro och felplacerade Miguel.
Istället för fint spel skulle matchen komma att präglas av en enorm mängd gula kort och ännu mer tjafs på planen. Sakta visade Los Ché att de hade vaknat lite smått, och började spela bollen upp mot straffområdet. Där hände tyvärr inte mycket mer än att Zigic inte lyckades stöta bollen efter ett fint inspel av Joaquin på den första chansen i matchen, efter 27 minuter.

Efter dryga halvtimmen spelad skulle bortalaget komma att ta över matchen, utan att dominera över huvudtaget. De gula verkade dra sig tillbaka och vilja bevaka sin ledning, något Valencia tyvärr inte ville utnyttja.
Det var ett slags dödläge från 30:e till 60:e minuten, när verkligen ingenting av intresse hände.

Gula kort började återigen delas ut hejvilt av domare Clos Gomez, och irritationen bland spelarna i båda lagen steg en aning.
Ännu mer ledsamt är att ingen spelare, främst i Valencia, visade sig mer spelvillig än någon annan. Det kändes som att alla var anonyma. Jag fick syn på Vicente först när han blev varnad efter en timmes spel, och Banega verkade inte ens finnas på planen. Endast möjligtvis Joaquin var lite piggare än de andra med sina korta och snabba spurter på högerkanten.

Vi kom ingen vart, ingenting hände och ingenting var på gång. Det dummaste i det läget är att hemmalagets spelare började spela aggressivt och satsa helt i onödan, vilket straffade sig för först Llorente och sedan även för Capdevila som båda blev utvisade. På min stream kunde jag dock inte se varför den sistnämnde fick rött kort, då bildproducenten verkade ha glömt att ta med det inslaget.
Efter den andra utvisningen var det våra fladdermöss som hade spelet och pressen, men fortfarande utan att skapa någonting. När det väl verkade hända något i offensivt straffområde blev en efter en avvinkad för offside, helt korrekt.

Glömde jag förresten nämna att Chori, Pablo och Mata fick äntra planen? Mata var den enda som visade sig när han kom in, men Chori Dominguez var helt borta, honom såg man inte skymten av. Vad gör han egentligen i Valencia?

Resten av matchen fram till slutsignalen efter fem tilläggsminuter var ett enda långt sömnpiller som man bara ville slänga och glömma. 2-0, helt rättvist och inget snack om saken.

Ett totalt omotiverat Los Ché slogs av ett inte mycket spelgladare hemmalag, framburet av sina lilla publikskara på en arena där man kunde höra smågrabbarnas skrik uppe på översta sektionen överrösta det ”tunga” dunkandet från trummorna.

Det var inte en match att hänga upp i granen precis, inte för något utav lagen. Förlusten betyder ingenting och det är inget nederlag att haka upp sig på. Vi är klara för Champions League, så det är klart tanken var att hjälpa vår lilla kollega i jakten på en plats i Europaspelet nästa säsong.

Segern på Mestalla i vintras är ändå den match som kommer sätta sig på minnet som den roligaste matchen för säsongen, och det är så vi kommer minnas ”Valenciaderbyna” från säsongen 09/10.

En match kvar, mot Tenerife, även den helt meningslös, men vi kanske får äran att se Emery slänga in några yngre talanger på plan så de kan visa vad de går för inför hemmapubliken på Mestalla.

Amunt