Öppet avskedsbrev från Villa & känslomässigt kaos
Vilken melankolisk och mörk dag. Verkligheten kom ikapp oss och träffade som ett stenhårt slagskott rakt i bröstkorgen. Känslorna svallar över, även för David Villa.
Det kom ju inte som en chock egentligen. Det officiella beskedet om Villas övergång till Barcelona. Jag trodde åtminstone att jag hade förberett på det oundvikliga. Att jag var både psykiskt och rent fysiskt förberedd. Men ack så fel jag hade.
Inte ens när jag såg Llorente stå där på podiet och förkunna de förbjudna orden kunde jag ta till mig det hela. Någonstans inombords viskade en röst att det inte var sant. Snart skulle Llorentes ansikte skina upp i ett leende och David Villa skulle komma fram bakom podiet och så skulle de skratta tillsammans och säga att allting var ett skämt. Självklart kommer Villa vara Valencia trogen och naturligtvis så släpper inte Llorente Villa till Barcelona. Det skulle han ju bara göra om det dök upp ett bud som var ”escandalosa, escandalosisima”. Jag tror att översättning där är överflödig. Så sa Llorente för mindre än ett år sedan. Villa var alldeles för viktig för Valencia för att klubben skulle ha råd att släppa honom. Mycket har tydligen förändrats på bara 11 månader.
Jag säger varken att beslutet att släppa Villa var rätt eller fel. Det är jag dels alldeles för känslomässigt obalanserad för att påstå i nuläget och alldeles för dåligt insatt i spelet bakom kulisserna och bakgrunden till försäljningen.
Jag försöker bara sätta ord på hur jag tror att många valencianistas tillsammans med mig känner sig i den här stunden. Man känner sig sviken. Man känner sig liten och obetydlig. Framförallt känner jag mig uppgiven och närmast melankolisk. Det gör ont rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt för den här typen av upplevelser. Det är utan tvekan den tyngsta stunden som Valencianista jag hittills upplevt.
Tankarna går runt i huvudet och det känns bara helt fel och overkligt att läsa om Villas övergång till Barcelona överallt. Det är verkligen sant. Fan. Att börja fundera på ersättare känns alldeles för tidigt men jag försöker tvinga hjärnan att tänka på annat. Men bara tanken på att spelare som Soldado eller Gignac (utan att nedvärdera de på något sätt) ska ersätta Villa känns helt absurpt. Jag kan samtidigt inte sluta ifrågasätta Llorentes beslut. Det spelare ingen roll om man så skulle lägga fram alla fakta och anledningar till försäljningen framför näsan på mig. Jag skulle fortfarande ifrågasätta det. Det kommer att ta tid för Llorente att få valenciafansen till att acceptera det här. Framförallt då transfersumman stannade vid blygsamma 40 miljoner €, för en anfallare som Llorente så sent som förra sommaren kallade ”Europas bästa”. Det är dock svårt att vara arg på David Villa i den här situationen. Inte än åtminstone. Allt som kommit fram så här långt vittnar om att MaraVilla inte hade haft något emot att stanna i Valencia och beslutet enbart var klubbledningens. Inte minst Villas öppna brev och Llorentes uttalande talar om detta.
Det är inte första gången Valencia tappar sin klart mest lysande stjärna och symbol för hela klubben. Tidigare har både Mendieta och Piojo Lopez lämnat los Ché under liknande omständigheter. Klubben överlevde då och som jag tidigare försökt intala mig själv så kommer klubben att överleva den här försäljningen också. Valencia är en klubb som sällan köper in färdiga stjärnor och de gångerna man har använt sig av denna strategin har det ofta blivit floppar. Istället hoppas jag att klubben fortsätter satsa på att få fram spelare som Villa, Silva, Mata, Pablo och Albiol exempelvis. Spelare som när de kom till Valencia inte var några världsstjärnor men som idag tillhör absoluta världseliten. Det är tron om det här som får mig att behålla modet och inte tappa allt hopp.
Jag vet egentligen om den här krönikan uppfyller något som helst syfte just nu. Jag vill bara dela den här tunga dagen och känslorna som det framkallar med andra valencianistas där ute och samtidigt försöka ingjuta nytt hopp inför framtiden. Vi måste visa att vi finns, att vi bryr oss och framförallt att vi inte kommer lägga oss ner och dö över detta.
*****
Avslutningsvis kommer David Villas egna ord och öppna brev till Valenciafansen. Läs på egen risk. Det gör ont.
Fritt översatt:
”Jag vill förklara mig för alla att det här är den utan tvekan svårast och mest känslomässiga stunden någonsin i min karriär. Timmen är kommen för mig att säga adjö. Efter fem underbara säsonger lämnar jag bakom mig många oförglömliga stunder, säger hejdå till mängder av vänner, men man ska komma ihåg att det här är det bästa för klubben. I Valencia har jag utvecklats enormt både som spelare och som person. Valencia CF har ifrån dag ett känt som ett hem för mig och ingen ska tvivla på att det alltid kommer att kännas så. Jag vill att alla ska förstå att det har varit en stor ära och enorm stolthet för mig att ha fått bära eran tröja, det har gett mig oerhört mycket och det kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta. Det har varit ett stort privlegium att dessutom ha fått äran att bära kaptensbindeln och likväl på planen som utanför har jag alltid gjort mitt yttersta för att representera Valencia på ett sätt som klubben förtjänar.
Jag vill, först och främst, skicka en stor kram till alla supportrar för all den kärlek och stöd man alltid har gett mig, från den dagen jag presenterades på Mestalla i juni 2005 till min sista match som Valenciaspelare. Jag vill också tacka mina lagkamrater som har hjälpt till att förbättra mig otroligt mycket, alla tränare som har lett mig genom åren och till ledningen inom klubben. Ett speciellt tack till Manuel Llorente och hans medarbetare som jag arbetat väldigt nära. Jag vill tacka alla och återigen understryka att efter fem år i staden och klubben känner jag mig som en valenciano, precis som mina döttrar faktiskt är. Jag har gett allt för Valencia CF som alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta och önskar klubben all lycka i framtiden. Jag lämnar samtidigt klubben med en tillfredsställelse att ha varit med om att ta tillbaka laget till den nivån där klubben hör hemma och slåss med de bästa i Champions League. Fotbollsspelare kommer och går men med de fantastiska fansen och den passionen som finns så kommer Valencia alltid att vara ett starkt och konkurrenskraftigt lag som kommer att fortsätta skänka glädje till många.
Till sist, det kan inte sägas för många gånger. Jag kommer alltid att ha Valencia i mitt hjärta. Tusen tack allihopa för allting och Amunt Valencia!”
Källa: valenciacf.com
