Krönika: Valencia i CL-final? Varför inte!
Så här veckorna innan ligaspelet äntligen drar igång flyger tankarna iväg och man börjar sakta men säkert bygga upp sin något överförskönande och romantiska drömbild av den kommande säsongen.
Dan före dan före dan. Lite så känns det. Som ett litet barns längtan och ovissheten som ligger i luften i väntan på julklappsutdelningen en regning julafton i Svedala. Sommaren har haft sin naturliga gång med rykten, övergångar och försäsongsturnéer som man följt slaviskt som en trogen och lojal hund men inte försökt att dra alltför stora växlar av resultat i träningsmatcher eller enskilda prestationer. Men nu står vi där med Unai Emerys lagbygge så gott som färdigsnickrat och hopmonterat, redo för att ge sig iväg och prova vingar. Frågetecknen och osäkerheten är inför säsongen fler och större än vad jag minns det har varit på många år. Det har varit en rejäl spelaromsättning den här sommaren, de stora profilerna har försvunnit och det är med en nygammal filosofi och stil som Valencia går in till säsongen 2010/2011.
Det är laget Valencia, defensiva Valencia, robusta Valencia som ska göra det i år . Det går inte längre att undervärdera eller glömma försvarsspelet och släppa in en massa billiga mål för att sedan lita på att firma Villa/Silva fixar fler mål framåt i varje match. Nu gäller det att ta ansvar och visa att man kan hantera den här nya situationen.
Valencias trupp är starkare i år. Åtminstone på pappret. Det är ingen uppfattning som jag sitter helt insnöad med utan något som många med betydligt bättre insyn i laget än mig har bekräftat. Men samtidigt så är det självklart lite osäkert med flera nya spelare och utan någon/några självklara frontfigurer och ledare. Men att ersätta Villa och Silva i offensiven är inte det bekymmer som gör mig allra mest orolig utan det är försvaret som håller mig sömnlös så här veckorna innan allvaret drar igång. Mittfältet känns väldigt stabilt och starkt defensivt, med Topal som självklar spindel i nätet och med spelare som Banega eller Fernandes bredvid sig tror jag att det kommer fungera utmärkt. Men backlinjen är det största frågetecknet och Valencias klart tydligaste akilleshäl, något det även var under förra säsongen.
Ricardo Costa kan säkerligen komma in och skapa en viss trygghet och stadga, men samtidigt kan inte en spelare göra allt och vi ska inte lägg alltför mycket ansvar här eller överskatta portugisens kvaliteter. Spelare som Navarro, Miguel, Alexis och Mathieu måste höja sig och framförallt hitta en stabilitet i sitt spel. Som det var det senaste året blandade man och gav friskt mellan matcherna och slarvet i backlinjen var långt över acceptansnivån. Att en veteranmålvakt som Cesar behövde rädda laget och var en av de mest tongivande spelarna är nära på ett grovt underbetyg åt backlinjen. Om Valencia ska vara ett topplag i ligan och avancera långt i Champions League måste man i första hand se till att ha ett tätt försvar. Offensivt sett finns det många spelare som jag har höga förhoppningar om och där är jag inte särskilt orolig just nu.
Unai Emery har tydligt inlett den här nya eran i Valencia med att bygga nerifrån och förstärkt med defensivt väldigt starka kort i Costa och Topal, som ska ingjuta stabilitet och styrka i de defensiva leden. Portugisen Ricardo Costa har redan hunnit prisa sin nya tränare och jämfört honom med självaste José Mourinho.
”- Det enda som skiljer Emery från Mourinho är titlarna. Som tränare och personer är de väldigt lika.” Sa Costa på en presskonferens redan efter några veckor som Valenciaspelare.
En jämförelse som Emery ska vara väldigt nöjd med, att bli nämnd i samma mening som The Special One som verkar lyckas med i stort sett allt han sätter sin hand på är minst sagt smickrande för en tränare vars största merit att komma på tredje plats i Spanska ligan. Missförstå mig rätt nu, jag tror på Unai Emery och jag gillar hans engagerande tränarstil. Men i år är det litegrann som ett examensprov och upp till bevis på allvar för Unai. Han går in på tredje säsongen i klubben och jag tror att de flesta nu räknar med att laget ska utvecklas ytterligare och vara med och kämpa om någon titel det här året. Emery har haft tid på sig att bygga upp sitt lag och sätta sin prägel, även om vi i ärlighetens namn måste erkänna att sommarens turbulens kanske inte direkt gynnat Emerys mer långsiktiga satsning.
Att utmana om ligatiteln tror jag tyvärr kommer att bli väldigt tufft. Med en pokalbesatt Mourinho som ny tränare för Real Madrid samtidigt som Barcelona rejält rustat upp sitt mästarlag från ifjol blir det oerhört svårt för övriga spanska lag att på allvar utmana dessa två stora. Däremot i Copa del Rey och även Champions League finns Valencias möjlighet till att frälsa apelsinlundarnas magiska stad. Har han blivit fullkomligt galen tänker ni kanske nu, hur ska Valencia hävda sig i Champions League?! Men tillåt mig att motivera det här.
Om Valencia överlever gruppspelet – ett inte alltför osannolikt scenario – så är det en helt ny typ av turnering och matcher som öppnar upp sig när det blir slutspel. Där är det rena cupmatcher med allt vad det innebär när det kommer till taktik och rävspel. Kan Emery – som Costa påstår – nå upp till Mous nivån när det gäller den här typen av matcher tror jag mycket väl att Valencia kan ta sig hela vägen till klubbens tredje CL-final. Kunde Mourinho ta först både Porto och Inter till Champions League final är det ingen omöjlig fantasi eller utopi att Emery ska kunna göra samma sak med Valencia om man man bara får alla bitarna på plats. Väl i finalen får vi hoppas att uttrycket tredje gången gillt även gäller i Uefas turneringar.
Amunt Valencia!
