Bursaspor-Valencia 0-4: Det kunde inte blivit bättre
Den första Champions League matchen på väldigt många år slutade så bra den bara kunde. Ett välorganiserat Valencia kunde enkelt köra över hemmalaget Bursaspor, och skaffa sig ett perfekt utgångsläge inför de kommande, mer tuffa matcherna.
En för dagen ”utvisad” Unai Emery hade tagit ut en ganska väntad startelva med Cesar i målet, Bruno, Navarro, Costa och Mathieu i backlinjen, en mitt bestående av Joaquin, Topal, TIno Costa och Pablo som understöd till mer offensiva Chori och toppen Aduriz.
Inför matchen rullade många tankar i mitt huvud huruvida Valencia skulle lyckas i en så pass viktig match, om det skulle bli jämnt, om turkarna var alldeles för bra… ingenting kändes omöjligt.
Men matchinledningen skulle få mig att ångra mig för att jag för en sekund vågat tvivla. Det var Los Ché som var det speldrivande laget. Bollen rullade lugnt från spelare till spelare utan några problem. Anfallen byggdes upp precis så som jag inte trodde att det skulle gå att göra, smidigt och säkert.
Bursaspor fick agera defensivt och försvara sig så gott som möjligt mot bortalagets säkra anfall.
Joaquin var på riktigt bra spelhumör och trixade friskt på sin kant i kombination med både Chori, Topal, Aduriz och Pablo. Detta skapade fina öppningar i hemmalagets backlinje hela matchen igenom, vilket var ett stort glädjebesked.
Dock kom aldrig några riktigt farliga chanser framför Ivankov i hemmamålet, och spelet pendlade lite ett tag med ett par kontringar som Navarros backlinje tillsammans med César tillsynes obesvärat tog hand om. Med en kvart spelad var allt dock fortfarande ganska öppet med ett par möjligheter åt båda håll.
Detta innan allt helt plötsligt stannade till för en minut, om inte mer. Jag frös till i min soffa då jag såg spelsekvensen som skulle komma att starta ett glädjerus utan dess like. Pulsen steg till max när jag efter tre repriser insåg vad som egentligen hade hänt.
En boll vid mitten av plan hamnade hos nyförvärvet Tino Costa som tog med sig den, avancerade ett par tre steg och helt otroligt nog, ohotad drog till bollen från nästan 30 meters avstånd, rakt mot det vänstra krysset, och hur osannolikt det än låter så gick bollen in i mål. Otagbart. Fantastiskt. Det måste vara det finaste målet jag sett på minst ett år. Vilket pangskott!
Nu förstod jag vad det var Valencia hade köpt för spelare. Alla miljoner Euro har investerats in en skottmaskin som inte funnits i laget på väldigt lång tid. Det är väldigt sällan man sett spelare skjuta så hårt och välplacerat i vårt kära Los Ché.
Och vi skulle få se mer. Efter en längre period med fortsatt press från Joaquin & co. var det återigen dags. Frispark i farligt läge utanför hemmalagets straffområde. Jag höll tummarna stenhårt för att vår nya nummer 24 skulle få ta skottet. Och visst besannades mina önskningar då ännu en fantastisk boll flög perfekt förbi muren mot mål, men oturligt nog tog i stolpen, men istället studsade mot en helt fri Aduriz som slängnickade in bollen till 0-2! Det kunde inte vara bättre, speciellt med tanke på alla chanser som radats upp mellan de båda målen, med flera potentiella målgörare, främst Joaquin som fick en fin boll på huvudet men inte lyckades trycka ner den.
Återigen stod alltså Tino Costa för arbetet med ett till 99.9% perfekt (otagbart) skott.
Och visst fanns det bud på mer innan det var dags för paus.
Andra halvlek började med ett mer försiktigt Valencia som lite smått drog sig tillbaka för att hålla ett mer satsande Bursaspor under kontroll. Det gick galant, och offensiven matades snart av.
Det enda som egentligen påminde mig om att Valencia faktiskt var bortalag var publikens visslingar så fort de grönvita inte hade bollen, för spelmässigt spelade de ungefär som man kan förvänta sig att se spelet på Mestalla.
Hemmalaget var nära, och borde också ha gjort mål, men det ville sig inte riktigt för de turkiska mästarna. Istället fortsatte gästerna pressa på för ytterligare (!) ett mål, vilket även skulle komma när Pablo efter lite ping-pong, på kvicka fötter lyckades peta bollen förbi Ivankov till en förkrossande 0-3 ledning.
Emerys bärsärkargång i sitt rum på läktaren var väl ungefär vad som utspelade sig i de flesta Valenciafansens huvuden denna kväll, det kändes lite overkligt.
Och mer skulle komma, bara minuterna efter att Soldado äntrat planen istället för den ganska osynlige målgöraren Aduriz. Roberto stod onside när han tog emot en fin passning på motståndarnas planhalva, genast helt fri satte fart mot mål, tittade upp och distinkt placerade in kvällens fjärde mål.
0-4 och allt kändes ganska avgjort, något turkarna dock inte verkade visa då de kämpade på som om det fortfarande stod 0-0.
Valencia var dock det starkaste laget och kunde enkelt hålla undan till slutet av matchen, som borde slutat med ett femte bortamål då Pablo, efter en fin dragning drog iväg ett underbart lobbskott som studsade via ribban och ut. Även Joaquin ville göra mål, och var ytterst nära.
De flesta håller nog med mig om att han idag förtjänade att få göra sin karriärs första CL-mål.
Chori fick i 77:e minuten lämna för Mata efter att matchens lirare Tino Costa bytts ut mot Fernandes.
Sammanfattning:
Det var helt enkelt en mycket rolig match att beskåda med Valenciaögon, och en bättre början på Champions League-äventyret hade vi inte kunnat bjudas på. Inte blev det sämre av att kvällens andra match mellan United och Rangers slutade mållös, vilket alltså gör Emerys lag till gruppledare.
Dock bör vi inte skapa oss alldeles för stora förväntningar efter denna match, då det trots allt var det på pappret svagaste laget vi mötte, som inte visade sig ha särskilt mycket att säga till om. Matchbilden lär se väldigt annorlunda ut i kommande möten med Manchester United och Rangers, som är starkare och mer svårspelade lag. Där måste Unai fundera ut en ordentlig taktik som gynnar oss framför de mer fysiska engelsmännen.
Vi måste ödmjukt tacka laget som idag bjöd oss på en riktigt fin uppvisning som vi hoppas endast är början på en lång resa i turneringen.
AMUNT VALENCIA!
