Krönika: Vi är på väg
Vi är tillbaka och vi är på väg!

Krönika: Vi är på väg

Valencia som har inlett säsongen med två raka ligasegrar följde igår upp den här perfekta upptakten med att krossa de turkiska mästarna på bortaplan i Champions League-premiären. Det går inte annat än att dras med i ett magiskt glädjerus.

Det pratades innan matchen om en kokande gryta med fanatiska nästan galna hemmafans som skulle skrämma Los Ché tillbaka till Spanien. Valencia verkade snarare befinna sig på ett turkiskt bad och såg ut att trivas förträffligt i den här kokande bastun. Det pratades om att Valencia kom till helvetet förkroppsligat i den ökända stadion Ataturk. Men det var snarare så att Valencia befann sig i sjunde himlen och jag tror inte ens att djävulen själv i grönvit Bursasportröja hade kunnat stoppa den orange maskinen den här kvällen. Vi hade räknat med att det var ett krig som skulle utspela sig nere på planen och Emery hade förberett sina spelare att ta kampen men samtidigt våga spela sitt egna spel. Det slutade med att hemmalaget viftade förtvivlat med vit flagg när Valencia fullständigt körde över de turkiska mästarna och vann med förkrossande siffrorna.

En nervös väntan på match följs av en något försiktig inledning. Att sitta på nålar och svettas nervositet får plötsligt ett ansikte när Emery zoomas in från läktarplats. Det kunde lika gärna varit jag. När Tino Costa öppnar målskyttet med ett långskott som skulle gjort Gaizka Mendieta avundsjuk brister allting. Jag sköljs över ett glädjerus som inte riktigt vet hur det ska bete sig. Lättnad och en otrolig stolthet genomsyrar hela kroppen tillsammans med den här spontana och fullständigt galna glädjen. Valencia som inför säsongen tappade sina stora stjärnor och profiler. Valencia som ingen trott på. Vi har stångat oss blodiga för att verka trovärdig i våra förhandsanalyser där vi på fullt allvar menat att laget Valencia den här säsongen ser klart starkare ut än föregående upplagor. 

Igår fick vi se ett smakprov på att våra drömmar och tankar inte alls är några naiva flykter från verkligheten eller försvarsmekanismer i kris. De som fortfarande hellre ser glaset som halvtomt än halvfullt menar på att vi inte ska ta ut något i förskott och att det fortfarande finns mycket att bevisa. Men varför ska vi inte få fullständigt njuta av den här underbara säsongsinledningen som ingen ens vågat drömma om? Varför ska vi hålla tillbaka våra känslor och försöka dämpa glädje i den här vackra stunden?

Jag säger inte att vi ska bada i fontäner eller sjunga Campeones på Plaza Ayuntamiento i centrala Valencia. Men man måste kunna och man måste få njuta av nuet. Annars lever man ständigt i en avlägsen dröm om något bättre. Att ingenting är vunnet förrän nästa stora uppgift avklarats. Vi Valencianistas har en del tuffa år på nacken och en sommar färskt i minnet där många mardrömmar besannades men där vi slut kunde gå ur en kris, enade och starkare än på väldigt länge. Det är det här som gör glädjen över gårdagens seger ännu större och svår att beskriva. Tre av fyra mål görs dessutom av nyförvärv som på många håll har hånats som pinsamma försök att ersätta Villa/Silva. Jag tycker vi kan och ska sluta prata och jämföra årets Valencia med tidigare upplagor där de båda Davidarna var stora profiler. Det är varken rättvist eller särskilt sunt att ständigt jämföra med det som varit. Nu blickar vi istället framåt.

Årets Valencia är ett nytt Valencia. På många olika sätt och vis. Det har vi behandlat många gånger tidigare den här sommaren. Vi är ett lag som inte alls är lika beroende av några få spelares dagsform eller prestationer. Igår saknades i startelva givna ledarfigurer och stjärnor som Ever Banega och Juan Mata. Då klev tidigare något anonyma spelare som Tino Costa och Mehmet Topal fram och bar stundtals Valencia på sina axlar den här kvällen. Vi har sett en pånyttfödd Joaquin visa upp gamla Betis-takter i säsongsupptakten och den så bespottade försvarslinjen har nu hållit nollan i tre raka tävlingsmatcher (EDIT: ok man har släppt in ett futtigt mål), när hände det här senast? Det är inte bara snack om ett kompaktare, mera homogent och bredare Valencia. Man börjar redan skörda frukten och se resultat. Då ska vi komma ihåg att det ofta kan ta lite tid att spela ihop ett nytt lag med så många nya spelare och vi måste vara beredda på att det kommer att gå lite upp och ner den här första hösten tillsammans. Men inledningen på säsongen har i alla fall övertygat mig, numera inte bara hjärtat utan även hjärnan är med på noterna, om att det är något spännande på gång i Valencia och att man rest sig ur den ekonomiska krisen på ett imponerande sätt.

Vi har fått se ett hungrigt Valencia som ständigt finner nya vägar för att nå fram till sitt mål. Det är just den här entusiasmen och glädjen inom laget som tillfredställer mig allra mest. Man har roligt på planen och vill spela en underhållande offensiv fotboll, samtidigt som alla deltar i försvarsspelet, vilket också speglar av sig på resultaten. Framförallt så verkar Emery (så här långt) ha funnit ett sätt att se till att ersättarna behåller glöden och därmed presterar när man får chansen, något som kanske saknats de senaste åren. I år blir det här viktigare än någonsin när Valencias spelschema med CL-spel är väldigt pressat och man kommer att vara beroende av bred och slagkraftig trupp för att lyckas.

Vi är på väg, än så länge har stigen varit spikrakt men vart vägen till slut bär vet vi ännu inte riktigt. Men vad jag vet, är att jag kommer följa med på resan, var det än bär och hur krokig vägen dit än är.

Amunt Valencia!

Niklas Hermansson@Nikche2010-09-15 10:12:00
Author

Fler artiklar om Valencia