Det nya, bättre Valencia
Det blev inte en ny fjärde raka seger idag. Det bärgades inte tre nya poäng. Det var den första matchen denna säsong Valencia inte vann. Men vad spelar det för roll egentligen? Det vi fick se idag, var det NYA Valencia. Det nya, bättre Valencia.
Alla som innan säsongens början trodde att det lag vi nu skulle få se på Mestalla skulle vara lika bra som det var förra säsongen, räcker upp en hand.
Jag kan garantera att dom flesta håller handen kvar på datormusen. Råkar du vara en av dom få som trots allt höjer handen, kan jag bara flina åt dig. Du hade fel. Jag hade fel. Alla hade fel. Alla hade fel utom en person. Hans namn stavas Unai Emery.
Det Valencia vi nu beskådar, på Canal+ eller på hackiga streams, är inte lika bra som det var förra säsongen.
Det är bättre.
Den match vi idag bjöds på är ett bevis för det. Jag hade redan inför den här veckan några vaga känslor om att det här trots allt var bättre än jag hade vågat hoppas på. Nu fick jag det bekräftat.
Många var det som redan i maj månad totalsågade laget inför kommande säsong. David Villa var såld och Silva var på väg bort. Hur skulle vi kunna klara oss i både ligan och Champions League?
Dom flesta misströstade, men jag försökte hålla humöret uppe, och vågade även påstå att det trots allt kanske inte skulle vara så illa. Visst har vi ingen storstjärna av Villas kaliber kvar, men det gör ju även att förväntningarna på laget sjunker, så det kan ju bara bli bättre än vi hoppas på, inte sant?
Dock var jag inne på samma tråd som dom flesta andra. Champions League skulle bli en katastrof. Hur skulle Emery kunna vinna någonting ute i Europa med dom halvstjärnor som är kvar i laget?
Helt otänkbart.
Just Emery verkade vara den enda som inte gav ett osäkert intryck, trots alla spelare som lämnat. Han fortsatte med sitt jobb, och först och främst, han trodde på vad han gjorde. Han trodde på att han skulle kunna lyckas med det han hade och det han skulle få. Och visst har han lyckats. Med råge.
Allt vi hittills har sett av Valencia version 10/11 är fantastiskt, helt otroligt.
Spelet vi bjudits på har aldrig varit så fartfyllt och omväxlande som det är nu. Aldrig har laget kämpat så mycket som nu, för publiken, för supportrar, för varandra. Det är en otrolig känsla som får en att egentligen strunta i hur det går målmässigt. Man trollbinds av spelet.
Visst blev det ”bara” oavgjort idag, men oj så annorlunda det hade kunnat gå!
Det mål som släpptes in i 19:e minuten hade enkelt kunnat undvikas, men ödet ville inte låta det ske idag. Det stod 0-1 för bortalaget i 65 minuter innan Aduriz mycket välförtjänt lyckades trycka in bollen i maskorna.
Genom att bara stirra på resultatet så får man sig en mycket felaktig bild av matchen. I andra halvlek tror jag inte Atlético hade ett enda anfall som slutade med skott på mål. Det var Valencia för hela slanten. Svårt att tro va?
Faktum är att Atlético stod med hela sitt lag på egen planhalva, för att orka stå emot den kraftiga anstormningen som hemmalaget, framburna av den underbara publiken, utsatte De Gea och alla andra för. Det kom bollar både från höger och vänster, låga och höga, långa och korta. Det var ett oerhört stort register vi fick se idag.
Ett register och spel som Los Ché inte bjudit oss på särskilt många gånger under de senaste åren.
Inte ens med Villa och Silva i laget.
Faktum är, att Valencia spelar så mycket härligare fotboll nu. Det kommer säkert trilla in några fler förluster det här året än förra året, men spelet kommer vara så mycket roligare att titta på. Är det inte det fotboll handlar om?
Förra säsongen, och säsongerna innan det, kretsade allt kring de två superstjärnorna vi hade. Alla bollar matades vidare till dom och sen stod resten av laget och åskådarna stilla och väntade på att de skulle utföra magi och mirakel. Mirakel som vi många gånger fick se, men som ofta även uteblev.
Då såg vi en samling med superbra och bra fotbollsspelare på plan, nu ser vi ett lag. Ett lag som kämpar för varandra, som sliter från första till sista minuten, oavsett hur siffrorna är fördelade på resultattavlan.
Emery har lyckats med bedriften att få dessa spelare att utan någon superstjärna nå framgång. Visst är det ganska tidigt att säga ordet ”framgång”, men fortsätter det såhär så är ordet en underdrift.
Det kan vara så att alla blivit mer fria, nu när det finns större valmöjligheter på planen. De spelar inte längre med målet att peta fram bollarna till Silva eller Villa, utan de spelar med målet att anfalla på flera olika sätt. Det går fort och det går bra. Vi ser fler inlägg från kanterna, varvat med fler skott utanför straffområdet. Sådant ger utdelning, vilket vi sett i fyra raka matcher nu.
Det är en fröjd att betrakta det nya, starkare Valencia. För det är det vi är. Och det är det vi kommer fortsätta vara.
Alla som håller med mig kan ju räcka upp en hand, och utropa…
AMUNT!
