Rayo Vallecano-Valencia 0-4 (0-3)
Valencia skenade i Vallecas.
Gästande Valencia lyste upp Estadio Teresa Rivero med sitt klart överlägsna spel, och fick samtidigt sin efterlängtade revansch för uddamålsförlusten förra säsongen.
Vilket revansch vi fick, var det första jag tänkte efter matchen var färdigspelad. Faktisk var detta en av de matcher som jag fruktade på förhand. Vi har ju sett vad som har hänt med lag som har tagit turen til Vallecas, Madrid-förorten, och inte tagit det vitröda laget på allvar. Två
gånger tog man Barças skalp 2002, och man var mycket nära att besegra stadsrivalen Real i senhöstas. Vi minns också hur besvikna vi var en kylig senvinterkväll förra året då Rayo vann med 2-1 i samma match. Lyckligtvis var det vår sista förlust förra säsongen.
Om det är nåt som karakteriserar Rayo, så är det vilja och hårt arbete på hemmaplan. Tyvärr har bristen till att få utdelning i matcherna på sitt eget fort i årets liga bidragit till en låg placering. Tränare Benitez visste på förhand att det här skulle bli en tuff match med lågt tempo och mycket fasta situationer. I en sån typ av match får den som gör första målet oftast fördelen. Då kan man lugna ner och gärna kontra in ett eller flera till.
Mittfältet avgjorde
Vad som kom till att vara nyckeln i den här matchen var mittfältsduellerna. Tidigt kunde vi se att våra mittfältare och anfallare var klart överlägsna. Jag kunde knappt notera mer än två rena försvarsfel från Valencia, vilket kan sägas vara förvånansvärt lite på den här nivån. Vi tillät inte Aizkoitia och resten av Rayos mittfält att föra sitt spel på vår halva, och samtidigt gjorde vi många raska brytningar. Det är ju ett välkänt valencianskt knep när vi skall skifta från försvar till anfall. Valencia kontrollerade ganska enkelt mittfältet eftersom de hade fler varianter att spela på, samt att de var i stånd till att kontrollera tempot.
Rayo startade positivt. De var kanske bättre i en tiominuters period och hade de fått mål vid sin första stora chans när Cañi räddade Onopkos nick, kunde vi antagligen ha fått sett en ganska annorlunda match.
Så var det djupbollarna, som Valencia lyckades ganska gott med i denna match. 0-1 kom precis på en sådan typ av passning. Baraja slog fram en underbar boll mellan Rayo-backarna Onopko och Corino. Angulo löpte perfekt och avslutade kyligt bakom Etxeberría. Efter det ökade hemmalagets Onopko (tack vare ett försök till rensning)på till 0-2 innan Baraja gjorde 0-3 på ett mycket vackert frisparksmål. Målvakten Etxeberría gjorde vad han kunde för att sträcka sig men klarade inte att hindra den gå in under ribban.
Kvällens bästa mål var nog det sista, som började med en njutelse i form av långbollspel. Djupledspassning till Revellier, som faktiskt får bollen efter en misslyckad rensning av Corino, och kan passa vidare till Mista. Direktpass till Sánchez som drar både målvakt och försvare och läckert passar den snett bakåt till Mista som enkelt rullar in 0-4.
Stor insats av Valencia ännu en gång. Vi gjorde det rätta i den typ av match då vi skall göra det som är taktisk riktigt och inte hålla för mycket på boll och ha mycket uppvisning. Sådant får vi hellre göra hemma på Mestalla där vi snart skall få besök av ett italienskt f.d. mästarlag.
Dagens Valencialirare:
3: Juan Sanchez- Jobbade benen av sig och var en konstant plåga för Rayo-försvaret. 1p
2: Roberto Ayala- Visade igen att han är i slag. Jag tror att antalet tekniska misstag i denna match kan räknas på en hand. 2p
1: Ruben Baraja- Stor match! Lika stor löpningsstyrka och täckte på mittfältet. I anfallsspelet var han nästan felfri. Gav oss et frisparksmål i Beckham-klass. 3p
Skrivet av:
Claudio Castello
Översatt av:
