Årskrönika: Valencia 2002-2003
Säsongen som försvann.
Hur, eller rättare sagt VAR skall man börja med något sådant här?
Vi kan börja med att slå fast ett faktum. Valencia gjorde, sett till deras potential, ingen bra säsong. Att missa Champions League med ett så bra lag är inget annat än ett stort misslyckande. Desto större lär hålet i plånboken bli nästa säsong. Benítez och killarna lyckades slarva bort många miljoner för den nyomvalde presidenten Jaime Ortí Ruiz.
Höstsäsongen:
Säsongen började ganska bra. Fullt godkänd höst som innebar mestadels segrar i ligan och ett avancemang ifrån första gruppspelet i CL. Bäst kändes de båda segrarna mot Liverpool (2-0 och 1-0), men ändå var man inte nöjd. Något i spelet stämde inte. Ibland kändes det som om laget helt enkelt inte orkade genomföra matcherna eller inte var motiverade. Vi åkte på dumma poängförluster som t.ex. 1-0 borta mot Osasuna och 0-1 hemma mot Celta bara för att nämna några. Här på Svenskafans fastslog vi ganska tidigt att det var anfallsspelet som inte stämde. Carew blev match ut och match in isolerad på topp eftersom han aldrig fick det understödet som han behövde. Aimar och Baraja lyckades bara då och då verkligen dominera mittfältet. Valencia fick ingen fart och kraft i anfallen. Ofta stannade försöken upp på mittplan eller rann ut i sanden med något dåligt långbollsförsök. Det enda som inte gick att klaga på var försvarsspelet som i linje med sitt rykte var allt som oftast mycket bra.
Resultatet blev knappa förluster och värre skulle det bli. Runt jul och nyår började den raden av stormatcher som skulle avsluta höstsäsongen. För Valencia blev det ingen höjdare och man gick miste om chansen att haka på den här säsongens konstanta toppduo Sociedad och Real. Det blev förlust hemma mot Deportivo med 1-0 och förlust borta mot Real med 4-1 och bara 2-2 hemma mot Sociedad i en match man borde ha vunnit.
Vårsäsongen:
Efter förlusten mot Real Madrid på Santiago Bernabeu förlorade inte Valencia en enda match på hela åtta matcher.
Så kom vändningen. En vändning och en formsvacka som kostade Los Chés dyrt. Förmodligen också en plats i nästa års Champions League. Det blev fem raka matcher utan seger i ligan och Deportivo, Sociedad och Real kunde alla dra ifrån. Bakom kröp Celta bara närmare och gick till slut förbi.
Som supporter höll man humöret uppe tack vare en enda sak. Vi avancerade nämligen till kvartsfinal i CL tack vare en mycket fin seger hemma mot Arsenal i den sista avgörande gruppspelsmatchen av andra gruppspelsrundan. Hur det gick i kvartsfinalen vill jag knappt ens nämna. Förlusten borta kändes minst sagt snöplig och 2-1 segern hemma hjälpte inte mycket. Av någon anledning kändes det som om säsongen tog slut redan då.
Uppenbarligen så tyckte Valenciaspelarna det också.
På de avslutande sju matcherna vann Valencia endast två av dem. Ena var borta mot Deportivo och den andra var den sista matchen borta mot Sevilla. Förluster blev det emot Racing, Villarreal, Real, Barca samt oavgjort borta mot Sociedad. Mer borde man kunna kräva av välbetalda proffs.
Ett trist slut på en ur Valenciaögon sett ganska trist säsong.
Slutsats:
I slutänden så är det en mans ansvar hur laget uppträder och den mannen i det här fallet är señor Rafael Benítez. Under andra halvan av säsongen såg man ganska tydliga tecken på motivationsbrist emellanåt och då är det hans jobb att styra upp det och vända på steken. Så blev det inte och Valencia fortsatte att tappa massa viktiga poäng. Inte brast han enbart i sin ledarroll utan även som coach, enligt min mening. I flera matcher där Valencia behövde satsa framåt gjorde han konstiga och meningslösa byten. Han tog ofta ut matchvinnare som Aimar och Carew och satte in defensiva spelare eller sämre alternativ. Varför han gjorde så förblir en gåta för mig.
Om man skall koppla bort den mentala biten och coachningen och istället fokusera på spelet så kan man säga att det stundtals var mycket tillfredsställande för att i nästa match vara spårlöst borta. Så var hela säsongen egentligen. En enda lång bergochdalbana.
Den defensiva delen fungerade med få undantag väldigt bra. Ayala och Pellegrino höll ihop det mycket bra med stor hjälp utav Albelda.
Tanken med Valencias anfallsspel är att man skall komma många och med fart i spelet. Därför har man fyra ganska offensiva mittfältare som skall fylla på underifrån när Carew vunnit boll uppe på topp. Men då är det också väldigt essentiellt att man ger Carew bra bollar att jobba med eller bollar överhuvudtaget. Allt för ofta sprack Valencias anfall i bitar eftersom varken Baraja eller Aimar lyckades få igenom bollarna. Bästa kanten det här året var vänsterkanten där både Vicente och Fabio Aurelio sprang. Högerkanten var desto sämre. Rufete hade ingen lyckad säsong och kunde ibland vara totalt osynlig och gå runt som ett spöke på planen. Curro Torres långtidsskada förbättrade inte läget. Även Angulo åkte halvvägs in på vårsäsongen på en långtidsskada för de som undrar vart han tog vägen. Kily González hade ingen rolig säsong han heller med enormt efterhängsna skador.
Allt som allt så var inte spelet så illa trots att det kunde ha varit många gånger värre. En femte plats är i alla fall ingen katastrof även om man nu kan tycka att vi borde kunna placera oss högre upp. Att hamna på en femteplats kräver ju ändå att man vinner de flesta matcherna som man spelar och det gjorde vi ju ändå. Totalt blev det 17 segrar, nio oavgjorda och tolv förluster samt en målskillnad på 56-35.
(För resultat och matchrapporter; SPELSCHEMA)
Låt oss glömma den här säsongen och istället blicka framåt emot nästa säsong då vi skall ta hem UEFA-cupen och förhoppningsvis kunna vara med och slåss om ligaguld istället för en fjärdeplats.
