Valencia-Villarreal 4-2
Magnifik vändning utav Valencia i den andra halvleken av det valencianska derbyt.
Seger med 4-2 och en efterlängtad revansch efter fadäsen i slutet av den förra säsongen. Det blev en ganska tät match med en del tuffa närkamper, ett rött kort samt några gula. Det kändes verkligen att det var derby, ett derby som egentligen kan delas upp i två halvor; den första halvleken tillhörde utan tvekan Villarreal och den andra ägdes lika otvivelaktigt utav Valencia.
Ur Valenciaperspektiv var den första halvleken rena rama katastrofen. Kaos i försvaret och total uddlöshet på den offensiva planhalvan när man inte lyckades få en hörna tilldömd sig. El Submarino Amarillo, som Villarreal kallas, gjorde ett mycket bra jobb när de krympte ytorna för Valencias mittfält och pressade backlinjen där Marchena hade mest svårigheter att komma till rätta. Villarreal använde inte alltid rumsrena metoder för att stoppa hemmalagets spelare vilket också resulterade i några gula kort. Fulast var helt klart Ballesteros påhopp på Aimar där han försökte sparka av benet på den lille bolltrollaren. Ett mirakel att han inte synade ett rött kort redan då (för det kom) och det skulle kräva en betydligt mer uppenbar idiotförseelse för att domaren Tristante Oliva skulle fläka upp det röda kortet ur fickan.
När Valencia inte kom framåt och gång på gång tappade bollen på mittfältet kunde Villarreal kontra mot ett dåligt fokuserat försvar. Marchena gjorde ett antal illa planerade "tjurrusningar" och Carboni såg i vissa lägen lika gammal ut som han är. Villarreal hade två tongivande spelare på sitt mittfält, Riquelme och Guayre, som hela tiden ställde till med oreda. Guayre låg också bakom förloppet till Villarreals ledningsmål när han väggspelade med Sony Anderson flera gånger om innan han blev ganska omilt tagen utav både Carboni och Marchena precis utanför Valencias straffområde.
Det var Riquelme som lade upp bollen och vilken perfekt träff han fick sedan.
Muren som t.o.m. stod för nära gjorde allt vad den kunde för att täcka upp men frisparken var för bra slagen. Cañi i målet var chanslös och bittert fick man inse att 0-1 var ett faktum. I mitt huvud susade en flashback från förra året då en inlånad spelare (Farinós) öppnade målskyttet för Villarreal. Samma sak här med Barcelona-lånet Juan Román Riquelme och efter hur spelet såg ut anade man en repris.
Vad Rafael Benítez hade att säga killarna i halvtid kan jag vagt ana för uppryckningen i den andra halvlekens inledande minuter var påtaglig. Valencia pressade ned Villarreal och skapade några halvbra chanser. Villarreal fick knappt låna bollen och i ett sådant underläge orkar få lag stå emot. Det dröjde ca tolv minuter innan kvitteringen kom. Baraja fick äran att lägga en frispark alldeles utanför straffområdet och Valencia ställde upp en smart spärr i muren. Där Valenciaspelarna hade stått sköt Baraja ett hårt skott med inåtskruv som bara flög någon decimeter över marken. Reina som var skymd och dessutom hade börjat ta några steg mot stolpen bakom muren halkade till på bästa Hedman vis och bollen fann nätmaskorna. 1-1 och stort jubel på Mestalla.
Ledningsmålet lät inte vänta på sig. Efter avsparken kom Valencia i ett nytt anfall. Aimar slog ett inlägg från högerkanten och Vicente tog ned bollen. Han spelade vidare till Mista som kortpassade snabbt till Albelda som bara "lade upp den" för Pablito som kom framrusandes. Egentligen hade väl Albelda tänkt avsluta själv men han släppte bollen till Aimar och tur var väl det. Snyggt blev det i vilket fall.
Villarreal tog sig i kragen och var på väg att jobba sig in i matchen igen när hjärndöde mittbacken Ballesteros klev in i handlingen igen. På en fast situation fick han för sig att först armbåga Baraja i ansiktshöjd, knuffa Marchena och sedan ramla ihop när Marchena ganska tamt gav tillbaka. Marchenas agerande var inget fult och helt förståligt. Ballesteros däremot såg rött i dubbel betydelse och gav Marchena en riktigt ful spark i sidan av låret från en liggande ställning. Albelda blev vansinnig och ruskade tag i honom och spelare fick gå emellan för att inte Albelda skulle göra något okontrollerat tillbaka. Oliva gav Ballesteros rött direkt och det var aldrig något snack om saken.
Ballesteros kan nog räkna med dryga böter för hade jag varit tränare för Villarreal hade jag nog själv behövt någon att hålla i mig. Villarreal var på väg in i matchen och hade fortfarande goda chanser att kunna nå en kvittering när Ballesteros drog på sig denna egoistiska och helt onödiga utvisning.
När Baraja överraskade Villarrealförsvaret och sprang rakt igenom deras misslyckade offsidefälla efter en hög "luftpastej" inne i straffområdet och enkelt bredsidade in 3-1 trodde nog de flesta att matchen var över, men icke. Inbytte Víctor klackade elegant fram bollen till Belletti och Villarreal var åter igen med i matchen.
I alla fall för en liten stund. Sedan punkterade Valencias giftiga anfallare matchen. Oliveira som hade fått gå in istället för Vicente drev upp bollen på vänsterkanten och hittade Mista inne i mitten av straffområdet. En enkel bredsida även denna gång och Mista kan nu stolt skryta med tio mål i ligan den här säsongen. Klart över förväntan om man ser till Valencias opålitliga målskytte de senaste säsongerna. 4-2 innebar i vilket fall att Valencia kunde spela av matchen. Villarreal varken orkade eller kunde resa sig en gång till för att hota "storebror" i denna trendsättare (?) för kommande derbyn.
Ja för nog kommer denna match att minnas i båda lägren. Matchen fick verkligen den "derbyfeelingen" som man suktat efter. Förhoppningsvis är den här för att stanna.
¡Amunt Valencia!
