Ett hjärta gult och svart. Och lite rött och vitt.
Eller "Hur jag blev en Sevillista"
Kan man applicera känslor som normalt är förbehållet livskamrater och riktigt nära vänner på något så diffust som en fotbollsklubb? Svaret är naturligtvis "JA". Jag är trogen AIK-supporter sedan barnsben och behöver väl knappast predika för de redan troende här på SvenskaFans? Den lokala klubben hittar man genom föräldrar, kompisar och lokalt engagemang med ungdomsverksamhet osv. Så långt inga konstigheter.
En intressant frågeställning uppstår dock när jag funderar på hur jag utvecklade samma känslor, om än inte lika starka, för Sevilla FC. En klubb i södra Spanien med blygsamma historiska framgångar. Visst, vi har guldet från säsongen 1945/46 samt ett antal Copa del Rey-bucklor, men få utanför Sevillas stadsgränser kan nog titulera sig "Sevillista".
Klubben uppmärksammades via min dåvarande flickvän (och nuvarande fantastiska fru, även hon hängiven AIK-supporter). Hon hade bott i Sevilla i ett halvår och gått på matcher och upplevt stämningen på Ramón Sánchez Pizjuán. Det är dock en sak att bli introducerad till en klubb, en annan att ta den till sig.
Efter vår semester i Sevilla förra sommaren råder det dock inga tvivel.
Hon var lite blyg i början, men lyckades ändå flirta in sig tillräckligt med mig för att tilldra sig mitt intresse. När jag så träffade henne på hemmaplan var det kärlek vid första ögonkastet. Trots mediokert motstånd mot nån obskyr klubb från Belgrad visade hon sig från sin allra vackraste sida. Folk slöt upp, folk skrek och visslade och blev som tokiga när hon klantade sig och blev helt till sig av lycka när hon blixtrade till och visade sin sanna förmåga. Passion, värme, frustration. Jag var hemma! Efter en försäsongsmatch av egentligen dubiös kvalitet fann jag mig själv gå omkring i ett varmt moln av lycka, nynnandes på klubbhymnen, då och då avbrutet av ett "Puta Betis".
Sen dess har hon följt mig och jag henne. I år, min andra säsong som Sevillista, spelar vi i UEFA-cupen. Jag tror att vår kärlekshistoria kan vara början på något stort.
Och än har inte den sanna klubben i mitt hjärta, AIK, protesterat. Sevilla finns vid min sida när jag bråkat med AIK och det mesta känns motigt och grått. Kan man vara klubb-bigamist?
