Allt handlar inte om pokalerna på Bernabéu

Är det den glansiga och sportiga karossen, eller hästarna under motorhuven som drar till sig störst uppmärksamhet när man glider runt med sin bil på gatorna? Uppskattas omslaget på en deckare mer än själva innehållet i boken? Är det den snygga finishen på mobiltelefonens skal som avgör om man köper den eller ej? Vad är viktigast, prisskåpet i klubbens museum eller den genuina känslan man får av att se sitt lag spela?

Jag vandrade genom arenan och överröstes av alla utställda objekt, allt från en och en halv meter höga pokaler i den glansigaste metall jag någonsin sett, till bilder på hundratals spelare som fått äran att representera laget, den ena mer känd än den andra. Känslan av de enorma summor pengar som spenderats genom historiens gång går inte att ta miste på, uppfattningen av hur mycket skrytmaterial det finns att stoltsera med sjönk sakta ner.

Det är en för Spanien rätt grå lördagseftermiddag, och jag kliver av tunnelbanan vid stationen med samma namn som destinationsobjektet. Jag går upp till gatunivå och blickar upp mot den enorma betongbyggnaden jag kommit för att titta på.
Santiago Bernabéu.
Ett namn som säkert mer än hälften av jordens befolkning känner igen, och som associeras till världens antagligen mest framgångsrika klubb någonsin. Det är inte vilken arena som helst, utan en mäktig och respektingivande stadion, som tornar sig upp mot Madrids oftast soliga himmel. Från utsidan är det inget Camp Nou eller Mestalla vi talar om, detta är en väldigt modern byggnad som har renoverats och polerats för att passa in i imagen som detta mäktiga lag har, modern, mäktig och framgångsrik.

Som alltid när jag besöker en ny arena brukar jag jämföra med den där känslan jag fick när Mestallas fasad tornade upp sig framför mina ögon för första gången. Fick jag gåshud? Började jag nästan gapa av förundran? Nja. Jag har för länge sedan gett upp tanken på att jag någonsin kommer kunna få uppleva samma känsla som den där dagen för kanske fem år sedan, men det går inte att gömma undan att det ändå är rätt storslaget att blicka upp mot de höga hörnpelarna på huvudstadens största arena.

Nog rätt skamligt att jag ännu inte har haft möjlighet att besöka mitt kära Valencias egna fotbollsmuseum och Mestallas innandömen, men det går inte att stå emot erbjudandet att få uppleva denna arena från läktare, på gräset och i omklädningsrummen.

Den kommersiella dragkraften Bernabéu har började visa sig redan på väg upp för trapporna när jag i trängseln med flera tiotal turister fick kämpa mig upp till läktarens övre delar.

Det är mäktigt, inget snack om saken. Arenan är enorm och har ett riktigt modernt utseende samtidigt som man enkelt kan förstå vilken stämning som infinner sig under matchdag med alla stolar upptagna. Allt kändes närmare och mer inramat än på Camp Nou, mer kompakt trots storleken, men trots det – det är inte Mestalla.

Vidare till det som Madridistas världen över antagligen ser som hjärtat och det allra heligaste i deras klubb. Titel efter titel, pokal efter pokal, legendarisk spelarsko efter legendarisk målvaktshandske, den ena tröjan med mer historiskt värde än den andra. Här finns verkligen alla ingredienser för en fulländad skrytutställning.
Real Madrid har vunnit allt som går att vinna flera gånger om, de har haft de bästa spelarna i världshistorien registrerade, de har allt man som fotbollsälskare någonsin kan önska sig och lite mer.

Allt trycktes in i mitt synfält, det letade sig in i den del av hjärnan som är tänkt ska skapa en imponerande häpnadskänsla inom mig. Tråkigt nog var den delen av min hjärna blockerad idag, den tog inte in en bråkdel av det hela.
Går det att bli hänförd av så mycket självförhävelse, så mycket överdimensionerat prål? Det sista menar jag bildligt, då det helt plötsligt uppenbarade sig en buckla som var nästan lika lång som mig och lika bred, under kategorin ”Extraordinary Trophies”.

Vidare genom innandömena och ut på gräset, till bänkarna med de skönaste dynorna jag någonsin suttit på. Det är här som Mourinho står och häver skällsord på domare samtidigt som han dirigerar sitt lag. Det är här som motståndarlagen allt som oftast får passera efter matchen med hängande huvuden. Det är hit Valencia ska komma bara några dagar senare och försöka sig på att ge det vita hemmalaget en match.

Pressrummet, på sistone kanske inte så välbesökt av hemmalagets representanter. Hem för nästan legendariska uttalanden som ”Por qué, por qué?”, pajkastning och slagfält, med pressen på ena sidan och griniga Madrileños på andra. I detta ögonblick står jag och drömmer om veckan därpå, att Emery ska sitta på stolen framför mig och med ett leende på läpparna uttala sig om hur bra Valencia spelade och att segern var välförtjänt. Önsketänkande? Det skadar aldrig, speciellt när det inte är en omöjlighet.

Ute på gatan igen och jag reflekterar över vad jag just har sett och upplevt. Det är sån stor skillnad på detta Real och mitt Valencia. De sistnämnda har inte på långa vägar rönt samma framgångar som det kungliga laget, de har inte på långa vägar en lika välskött arena och deras museum är inte på långa vägar lika välfyllt. Antagligen kommer det heller aldrig bli det.
Men spelar det någon större roll? Har känslan för Valencia sjunkit efter de här två timmarna på världens största skrytbygge i fotbollens bemärkelse? Långt ifrån. Tvärtom blir jag bara mer och mer stolt över att hålla detta lag kärt. Det är ett lag som fått kämpa sig igenom historien, aldrig fått något serverat på silverfat utan slitit för varenda framgång, och gjort sig förtjänt av allt. Stoltheten över det är större än stoltheten över tonvis med överdrivet välpolerade titlar utställda i en hall, menat att inge respekt.

Jag kan bara inbilla mig hur många Madrileños världen över som fastnat för det här laget just på grund av vad som finns i historien, vad som finns utställt i museet. Jag ställer mig frågan, börjar dessa personer inte vid någon tidpunkt fundera lite, varför ”älskar” jag detta lag? Börjar man inte omvärdera sina tankar och idéer efter ett tag? Det enklaste sättet att få svar på om personen i fråga bara är golddigger eller verkligen har ett genuint intresse för klubben är väl när någon annan ställer frågan: Varför just Madrid?

Hade jag fått ett öre för alla gånger jag själv fått den frågan om Valencia hade jag varit ett par tio tusen rikare nu. Men jag har ett svar, jag har en historia, jag vet varför jag håller fast vid mitt lag, i både med- och motgång. Den historian tänker jag inte dra nu, men jag kan säga att det inte handlar om pokalerna och titlarna som finns utställda på min fotbollsarena.
Konstigt nog brukar inte madrileños eller cules får den frågan. Det är inget som folk reagerar över när man berättar. Man håller på Real Madrid eller Barcelona bara för att de är just Real Madrid och Barcelona. Eller? Dras man som ny supporter till ett lag enbart tack vare allt de vunnit under historien? Borde inte ALLA ha en bakomliggande faktor till varför jag valt detta som "mitt" lag?

Vad är framgång för dig? För mig är det inte prisskåpet. Det är inte pengarna. Det är inte en spelares prestationer. Det är lyckan av att varje helg sätta sig ner i soffan och se de där specifika elva spelarna ställa sig på gräset. Det är att kunna känna lycka över sitt lag även i de mörkaste stunderna.

Oavsett hur slitet Mestalla är, oavsett hur mycket mindre prisskåpet är, oavsett hur många färre Cristianos och Figos som representerat laget, oavsett hur dåligt det går, kommer detta Valencia i mina ögon alltid vara världens mest framgångsrika lag.

Är det endast materiell framgång som räknas för dig?