Alvarez med kniven mot strupen
Ett lag flyter på djupt vatten, sökandes efter en identitet. Alvarez kan ha slut på ess i rockärmen, och det är tveksamt om fler livlinor finns kvar.
Ikväll förlorade Sevilla mycket rättvist mot succélaget Hercules. Spelstilen har vi redan bekantat oss med; ”Sedin-hockey” av Capel, Perotti och Navas på kanterna, mycket knådande av boll, mycket fintande à la ’jag-kanske-passar-in-i-mitten- eller-viker-inåt, fastän-du,-jag,-fansen-på-läktarna,- tv-tittarna, och-den-blinda-gubben-på-gatan(samt att det stod skrivet i dagens Metro)- vet,-att-jag-ändå-kommer-slicka-kanten-för-ett-inlägg-utifrån’.
Därinne försöker Negredo eller Fabiano bära fyra försvarare med ryggen, hålla borta två mittfältare med armen, och samtidigt försöka vinna nickduellen, eller åtminstone ta ner bollen. Otacksamt.
Det är brist på löpningar, det är brist på uppoffringar. Det är fegt, det är klantigt. Det är ständigt motvind.
Under Jimenez sista tid så gick inte hans defensiva spelidé hem längre, då lagets stora problem låg i just defensiva spelet. Fast problemen då var djupare; spelarna tyckte helt enkelt inte längre om Jimenez. Sedan Alvarez tillträdde så las det vikt på det offensiva spelet: ”Det blir ingen anti-fotboll. Vi kommer spela som under framgångseran. Denna trupp är kapabel till det.” – var det första Alvarez förklarade. En pik åt sin föregångare som sparkade honom året tidigare.
Sevilla har sedan säsongsstarten missat CL-platsen i förmån för Braga, och under de fem första omgångarna har man tappat poäng mot Racing, Deportivo, (båda hemma), och så kvällens förlust mot Hercules. I våras var vi alla skeptiska till att Alvarez fick en vidare anställning. Han räddade klubben i våras, men det fanns ändå en känsla av att själva förändringen av tränare hjälpte laget att ta sig i kragen, och inte själva tränaren. En s.k. Ny-Coach-effekt. Klubben har redan provat med att anställa spelarlegender som tränare i form av Jimenez, en som var gröngöling i a-lags sammanhang. Att anställa en ny gröngölig i form av Alvarez kändes redan då som att ledningen inte gjort sin läxa, speciellt då Laudrup, Pellegrini och Aragones fanns där för förhandling.
Idag är det inte spelet som det är fel på. Att en spelidé är frånvarande är ett av felen. Det mest anmärkningsvärda är hur spelarna saknar självförtroende. Sättet de reagerar när det blåser hårt om baken är oroväckande; det såg ut så här när Jimenez var illa omtyckt bland spelarna under hans sista vecka.
Ilskan har bubblat i Sevilla under en längre tid, pga. ett par anledningar, men i synnerhet spelarnas sätt att bära Sevillatröjan. Det är ingen stolthet, det är inte elva krigare på plan, snarare är tröjan en börda för spelarna. Man längtar bort, eller så längtar man på att någon annan i laget ska ta tag i detta.
Förra matchen avslutades med en visselorkan, Palop blev arg på klacken bakom honom, och klackens ilska flammade upp till en ny nivå pga. Palop. Hur kan man försvara spelare som saknar karaktär när klubben blöder? Ska fansen som betalat bara le och dricka sin rom&cola, och inte bry sig om vad som sker på planen? Palop, är det synd om er?
Sevilla har sedan januari 2010 svävat mellan koma och friskt medvetande. Gång på gång har man tagit sig upp när det varit som allra mörkast. Vi vann en titel under en säsong som laget underpresterade, där laget inte hade en klar filosofi och inte längre visste var styrkan egentligen låg.
Nu är vi på samma punkt igen. Nya värvningar, vissa av dom rätt på pappret, men spelet är lika illa som när det var som mörkast i våras. Vi som tittar, följer och dömer har också fel i vår bild av Sevilla. Vi har tillsammans med klubben stannat i tiden, detta är inte 2007, vi har inte samma material längre. Vi kan därför inte be om ett frejdigt anfallsfotboll. I två år har vi spelat defensivt, som i början var ett vinnande koncept, men sedan levde Sevilla på sina spelare och inte som Lag.
Vi vet inte vart vi befinner oss, men vi vet om vilka spelares kvalitéer som ska utnyttjas. I klartext: Vi har svårt att hitta ett enhetligt spel, men vi vet att Navas ska springa på en kant. Och så här har det sett ut sedan vinter 2009.
Vad är matchplanen när vi spelar? Vad är vår identitet? Kanske har Alvarez själv glömt att ställa sig denna fråga, och egentligen bara följt med den våg som förekom när han tog över i våras...
