Äntligen börjar CL äventyret!
Senast Champions league spelades på Mestalla var den 9 December 2015 och även fast det kanske känns som en evighet så är det bara 2 säsongers frånvaro. Nu är det dags att återigen visa att vi hör hemma på den stora scenen.
Valencia och Champions league är en fin kärleksaffär där man nu är med för 10:e gången och återigen får visa upp fina Mestalla. Klubben stoltserar med endast 10 förluster hemma i CL på dryga 50 matcher och laget är alltid svårslaget hemma i borgen. Sen har vi så klart 2 Champions league finaler att minnas tillbaka på där den första mot Real Madrid inte går att snacka bort men förlusten året efter mot Bayern Munchen svider nog fortfarande hos de flesta Valencianistas.
Den stora frågan nu är vad man kan kräva av årets CL-deltagande. Vem har rätt att ställa krav och hur lyder de i sådana fall? Marcelino har klart och tydligt deklarerat att ligan är prioriterad och det är någonstans där man måste börja nysta. Jag har ändå väldigt svårt att se Marcelino behandla CL på samma sätt som han behandlade CdR där Jaume alltid står och de spelare som suttit bänk matchas i form. Trots att spelschemat är otroligt tufft tror jag att spelare som Gabriel, Parejo, Rodrigo, Piccini och Gayá kommer att figurera i näst intill varje match. Samma gäller Kondogbia om han är hel.
Om jag fick ställa kraven skulle vi nog hamna på att Valencia måste ställa upp med slagkraftigt lag hemma på Mestalla och visa publiken att klyftan till Europas giganter är hårfin när vi spelar hemma. Jag kräver att Valencia visar att man klarar av att slåss i ligan och CL samtidigt utan att tappa tempo. Jag kräver att laget visar mod och kunnande i spelet men jag har svårt att ställa några högre resultatmässiga krav än att man tar 6p mot Young boys. Mina förhoppningar är en annan sak.
Känslan som media förmedlat från spelarna tyder på ett oerhört sug på att få visa upp sig på den största av scener. Känslan är att det finns en genuin stolthet över att gå in i turneringen med Valencias klubbmärke på bröstet och det viktigaste är att det syns i alla delar av insatsen. Det får inte slå över till några individuella agendor där man försöker göra saker snyggt istället för att göra jobbet rätt. Annars kan det sluta som senast för 2 år sedan mot Lyon.
Den där kalla trista decemberkvällen när det senast begav sig avslutades med att Lacazette väggspelade sig förbi sin blivande lagkamrat Shkodran Mustafi innan han enkelt sprintade sig förbi Aymen Abdennour och rullade in 2-0 förbi Jaume Domenech. Den matchen betydde uttåg ur den upplagan av Champions League och en resa rakt ner i den svarta avgrunden vi nu håller på att kravla oss ur och frågan är hur långt upp vi kommit. Den goda känslan från sommarens värvningsfönster har fått sig några snytingar när poängen i ligan uteblivit och spelet sett tveksamt ut. Men inget av det betyder något nu. Det är mot de stora lagen som Valencia oftast lyfter och bordet är dukat för dem mötena. Nu kör vi rakt in i en härlig Champions League höst!
