- -
Atlético-Valencia 3-0: ”Valencia kan vinna den här matchen”
Det skedde inga överraskningar, det blev ingen skräll. Det slutade ungefär som man tänkt sig, även om Valencia tog sig till Madrid och stod bra upp under halva matchen. Det man saknade var en Diego Costa, som på egen hand gav segern till Atlético och släckte Valencias sista hopp om att ta fler poäng i år.
Den pressade tränaren Djukic verkade ha hittat den, enligt sig själv, ideala elvan då samma spelare som vann sist mot Osasuna ställde upp på gräset igen. Med mindre avvikelser har vi på sistone precis som nu fått se Alves i målet med Barragán, Ruiz, Mathieu och Guardado framför sig. Oriol och Parejo formar mittpar tillsammans med Feghouli och Bernat på kanterna, tillsammans med Canales bakom Jonas på topp.
Innan matchen försökte Djukic intala pressen och supportrarna att hans lag absolut kunde vinna på Calderón. För egen del låg förväntan på den absoluta nollpunkten, detta var en match Valencia inte hade något att hämta i med tanke på hur det gått under resten av hösten.
Om Valencia kom till huvudstaden med målet att plocka poäng i den mittenstrid man är inblandad i såg läget annorlunda ut för hemmalaget som väldigt gärna ville ta sig förbi ledaren Barcelona som låg tre poäng och tre mål framför.
Helt emot förväntan är det Valencia som från första sekund tar tag i spelet och är i princip enda laget på banan under de första tio minuterna. Förutom ett anfallsförsök som slutar med en horribel filmning av Costa får de röd-vit-randiga mest titta på och försöka stänga luckorna som Valencia försöker dyrka upp. Bollen går snabbt från höger till vänster och mittfältarna pressar högt på Atléticos planhalva genom förvånansvärt fint passningsspel.
Det hettar till efter elva minuter när Oriol Romeu går in onödigt hårt med dobbarna före och helt korrekt drar på sig matchens första varning. Näst på tur är Feghouli som totalt onödigt ställer sig framför bollen efter en frisparkssituation och genast får matchens andra varning.
Sakta men säkert trillar taktpinnen över till hemmalaget, men både målburarna förblir relativt ohotade då båda försvaren är välorganiserade och samlar sig snabbt.
Valencias omställningar och kontringar är för långsamma för att kunna utgöra något hot mot backlinjen framför Courtois, och man tappar ofta bollen precis utanför straffområdet.
Domaren för dagen, Fernández Borbalán, visar sig vara väldigt sugen på att använda pipan idag, och tar väldigt många väldigt enkla frisparkar, oftast orsakade av Los Ché.
Försvaret framför Alves är väldigt kompakt, och Madridlaget tillåts inte hitta några luckor även om det ibland blir lite ping-pong spel precis utanför straffområdet.
Matchens första räddning står belgaren i hemmamålet för när Jonas lägger in ett halvdant skott ur dålig vinkel i trettionde minuten.
Det på förhand, efter Diego Costa, största orosmolnet- Valenciasonen Villa, syntes inte till mycket under första halvlek, inte heller den förstnämnde som blev avblåst fler gånger än han rörde bollen.
Första halvleken summeras mållös, och med ett ytterst litet spelövertag av Valencia. Atlético känns förvånansvärt fantasilösa och tillbakadragna, där taktiken verkar gå ut på att slå långa inlägg på Costa som i sin tur svarar med att vara grinig och oftast tappa bollen till det kompakta Valenciaförsvaret. Dock kan Djukic inte heller påstå att hans lag är särskilt kreativa under den sista tredjedelen av planen, då en riktig ”instickare”, en spelare som kan ta de där avgörande och smarta löpningarna saknas (Pabón?).
Mest nöjda med utvecklingen i första halvan av matchen är ändå Los Ché, som dock kommer ut till en mycket mer kaosartad andra halvlek. Fans och hemmalag tänder till och har insett att de inte nöjer sig med lojt och passivt spel. Genast sätts press mot Alves mål och hela laget får hjälpa till för att freda målet.
Det håller i tretton minuter, tills Diego Costa kan vandra förbi och finta bort Barragán och lägga in bollen bortom Alves utsträcka armar. 1-0 är ett faktum.
Även 2-0 blir ett faktum fem minuter senare när en ny pingpong-boll hamnar hos Arda Turan som enkelt kan trycka till och utöka sitt lags ledning. Mörkret sänker sig återigen över Valencia och man vet att man är slagna. Pabón byts äntligen in istället för Feghouli, men det hjälper föga.
Ingen trodde det var slut där, när domarens välvilja att blåsa för hemmalaget återigen uppenbarade sig när Ruiz får en felaktig straff och dessutom varning emot sig. Fram stegar den ostoppbara Costa för att göra sitt andra mål för kvällen, men straffkungen Alves i Valenciamålet gör en fin räddning och räddar kvar siffrorna till 2-0. Han blir därmed den ende målvakt som räddat en straff av både Messi, Ronaldo och nu Diego Costa.
Men varför nöja sig med att stanna där. Näste man på tur att göra livet ännu surare för Valencia är Antonio Barragán, som knuffar till samme Costa i straffområdet, och denna gång helt korrekt, orsakar den andra straffen på sju minuter. Hemmalagets stjärna får sin revansch och sätter bollen i nättaket till slutresultatet 3-0.
Hade det inte varit för den här rapporten hade matchen varit avstängd vid det här laget, men man har väl lärt sig att bita ihop och följa det sjunkande skeppet ner i botten.
För att summera det hela så förlorar Valencia mot ett bättre lag, även om man under 50 minuter stod upp bra och kämpade jämnt mot ligatvåan. Att man saknar kvalitativt spelarmaterial är det som utgör skillnaden lagen emellan, där man inte kan förvänta sig att spelare som Feghouli eller Barragán ska kunna kontrollera spelare som Diego Costa eller Arda Turan.
Tyvärr så är det därför Valencia är i den sits man satt sig i nu, det saknas spelare som kan lyfta laget en dimension, precis som Costa gjorde med sitt lag idag. Atlético som kollektiv är ett bättre lag, det ska inte tas ifrån dom, men det som gör ont i ett Valenciahjärta är att man för så sent som ett år sedan låg mycket närmare nivåmässigt. Nu är det nästan klasskillnad och även om bollinnehavet ägdes i första halvlek hade man inte en enda farlig chans som satte Courtois på prov i hemmakassen.
Att kräva vinst på Calderón, eller ens tro på Djukic ord om att man har kapaciteten att som första lag på hela säsongen ta en seger här, är väldigt naivt. Jag tror knappt serben själv trodde på sina ord.
Vad som händer nu är svårt att veta, men man kan knappast räkna med att ta poäng i nästa omgång när Real Madrid tas emot på Mestalla. Man går alltså miste om sex poäng inför juluppehållet, sex otroligt viktiga poäng i kampen om Europaplatserna, som nu glider längre och längre ifrån Los Ché.
Djukic kommer mest troligt inte avgå eller bli sparkad efter idag, utan det beskedet kommer dröja minst en vecka, om det nu kommer.
Som tidigare nämnt låg förhoppningarna inför dagens match långt i botten, så någon större besvikelse känns inte nu ändå, även om man hade hoppats på att slutsiffrorna hade varit lägre.
Framtiden känns mörk, och det finns inte mycket mer att säga än att vi alla hoppas på någon förändring, och det väldigt snart. Valencia anno 2013 är inget vi vill komma ihåg eller stoltsera med, men för att göra pinan mindre krävs att styrelsen agerar under julen, och det är nog det enda jag kommer se fram emot de kommande veckorna.
