Att tro på sina begränsningar, att slå en jätte
Om Nuno Espírito Santos är ett geni eller en galning är något som inte går att avgöra. Vem av alla som bör helgonförklaras efter ikväll…går inte heller att avgöra. Att Valencia skulle ta tre poäng mot ligaledarna var inget som gick att drömma om. Det enda faktum som kvarstår är att Valencia alltid kan göra det omöjliga möjligt.
Det var en liten hundvalp mot en vältränad jakthund. Det var David mot Goliat. Det var Avatar mot The Blair Witch Projects budget. Det var en maskin med 22 raka vinster mot ett stretande lag av ynglingar som står på tå för att ta sig över hindret mot Europaspel. Det var ett omöjligt uppdrag.
Men, om man nu får låna ett företags välkända slogan om att ”omöjligt är ingenting”, så finns det nog inget bättre läge att använda den i än ikväll.
Magkänslan sa 0-2, matchbilden under första 30 sa 0-3. Valencia sa tre poäng.
Orban sa att Bale inte skulle ta sig förbi. Alves sa att ingen skulle få ta hans plats mellan stolparna. Mestalla sa tack.
Häromdagen vaknade jag upp till nyheten om att Diego Alves var klar för Real Madrid. Jag tappade tekoppen på golvet innan jag insåg att det var första april, för spanjorerna. Ett svagt nervöst skratt kunde höras, och ordningen var återställd. Ingen får röra Alves.
Om någon Madrileño hånskrattade åt påståendet då, lär dom inte ha gjort det idag.
Det gigantiskt dyra bygget Valencia applåderade under passilon funderade kanske innan matchen hur mycket mer man skulle kunna utöka sin segersvit. Valencia gav dom svaret.
När världens dyraste spelare någonsin satte fart i de två första rusherna mot en orutinerad argentinsk 25-åring på Valencias vänsterkant var det nog fler än jag som anade oråd. När Barragán inte hängde med i Ronaldos finter (vilken överraskning) var jag nära på att stänga av TV:n.
Var Paco fysiskt närvarande på plan?
Åter till funderingen om Nuno är en galning eller ett geni. Hade aldrig sett Valencia så aggressiva och tuffa som idag. Varning efter varning, 90 % av dom korrekta. Hur många utvisningar skulle det sluta med? Det kändes lönlöst, som att bestiga Mount Everest barfota.
Kan chansa och påstå att Real Madrids bänk är värd mer än Valencias hela lag tillsammans. Ligaledare, 22 matcher med full pott rakt igenom, ostoppbara.
Otamendi ville annat. Otamendi vek sig inte en tum. Otamendi lät inte Ronaldo vara en sekund mer än nödvändigt.
Första halvlek ingav inga större förväntningar till resten av matchen. Men om det var Reals betongfasta övertygelse om att denna match redan var vunnen, eller om det var Valencias uttröttande och riskabla spelstil som lade grunden för en fantastiskt otrolig och oförväntad vändning vet jag inte.
Blivande hjältar kunde skymtas idag. Nog för att hela laget förtjänar en eloge efter en ny trepoängare mot ett Madridlag hemma på Mestalla, men utan tjuren Otamendi, betongväggen Alves och kämpen Orban hade det aldrig gått.
Bale försvann, Ronaldo syntes knappt, vem är Chicharito?
Jag har alltid trott att Nuno Espírito Santos är den som mest av alla i världen just nu vet om vilka begränsningar Valencia lider av.
Men förutom att jag aldrig kommer förstå att det här spanska östkustlaget alltid kommer överraska mig på alla sätt och vis, lärde jag mig idag ännu en sak- Nuno är den som mest av alla i världen tror på att det går, på att allt är möjligt. Även det omöjliga.
Tack för lektionen.
Amunt Valencia!
